1000 år av svensk arkitektur
I den här artikeln tar vi oss an Sveriges arkitekturstilar genom tiderna. Det är svårt att hitta korta översikter om om den svenska arkitekturhistorien. Det beror antagligen på att sådana inte helt lätt låter sig skrivas. För det första går det typiska lätt förlorat i förenklingar. Historien handlar nämligen inte främst om fasta former utan om kontinuerlig förändring och förändringens mekanismer går tyvärr inte att förklara särdeles kortfattat. I varje fall inte tusen år av dem. För det andra är typologiseringar generellt svåra eftersom den rena formen är sällsynt och elementen oftast går i varandra. För det tredje är det alltid vanskligt att drista sig till att periodisera eftersom stilar glider i varandra. Det finns arkitekter som är nydanande likaväl som det finns eftersläntrare och alla tidsangivelser blir antingen för vida eller allt för specifika. Dessutom är det så att tidsangivelser endast är relevanta inom avgränsade geografiska områden. Sverige är stort och det som var gångbart på ett ställe, var det nödvändigtvis inte samtidigt på ett annat. Dimensionen och tidsglappet mellan stad och landsbyggd försvinner nästan helt. För det fjärde är det tveksamt om det överhuvudtaget är rimligt att lyfta fram en eller ett par enskilda byggnader för att representera typiska stilar som jag gör nedan. Urvalet blir med all sannolikhet arbiträrt och farligt likt en kanon som jag verkligen inte gör anspråk på. Sist men inte minst blir det svårt att på ett begränsat antal sidor förklara de arkitekturtermer som jag är nödd och tvungen att använda. Så det låter jag helt enkelt bli. En billig guide till arkitekturtermer går att låna på biblioteket. Jan Torsten Ahlstrands ”arkitekturtermer” är en alldeles utmärkt liten bok för den som vill ha koll. Med detta sagt, kisa gärna en aning när du läser så att du ser typologiseringen och periodiseringens suddiga kanter tydligt! Tidsangivelserna försöker ge en ungefärlig rymd inom dagens svenska gränser utan att göra anspråk på att omfatta varken det första eller det sista huset byggt i stilen. En djärvare och mer begränsad stilguide till de senaste århundradenas arkitektur hittar du under artiklarna om trähusets fasadarkitektur 1500-1930.
Romansk stil ca 950 – 1250
De äldsta bevarade byggnaderna i Sverige är kyrkor. Och det kanske inte är särskilt märkligt, för kyrkor var de första husen i Sverige som byggdes för evigheten. I sten. Det var inom kyrkan som kunskapen, tekniken och framförallt de ekonomiska medlen att bygga monumentalt fanns. Därför är det inte underligt att den äldsta bevarade byggnaden i Sverige är Dalby kyrka utanför Lund som restes omkring år 1060. I förhållande till den romersk-katolska kyrkan, var den världsliga makten i Sverige under tusentalet lika fattig som en kyrkråtta. Kungamakten var ännu inte konsoliderad och att bygga något som Dalby kyrka kunde svear och götars konungar knappast drömma om. Inte heller Danmarks kungar, vilka på den tiden var herrar över Skåne. Det dröjer ytterligare nästan hundra år innan den svenska kungamakten lyckas prestera något som överhuvudtaget kommer i närheten av Dalby kyrka: kungaborgen Näs på Visingsö. Dessa första stenbyggnader i Sverige byggdes i romansk stil, eller romanik som det också kallas, en stil som uppstod vid mitten av 900-talet och som kom att bli den första pan-europeiska arkitekturstilen efter den antika romerska arkitekturen. Den romanska arkitekturen spreds från de kärnländer där den utvecklats – Italien, Frankrike, Spanien och de tyska Rhen-länderna – med pilgrimer, korsfarare och munkar och började någon gång under 900-talet manifesteras i gårdskyrkor och kloster i den kristna världens nordliga randområden.
Själva ordet romansk syftar förstås på det antika Rom varifrån stilen hämtat sina mest karaktäristiska arkitektoniska drag. Men arkitekturen hämtar även drag från de germanska och bysantinska kulturområdena. Framförallt dörromfattningar och stenpelare utförs inte sällan inom romaniken i bysantinsk form. De lokala variationerna är många och kan vara stora, men i sina grunddrag präglas arkitekturen av kraftiga, tunga murar, rundbågar och tunn- och kryssvalv. Trots det romerska arvet saknas helt inom den romanska formen de gavelfrontoner som var utmärkande för den antika arkitekturen. Fönster och dörrar är små för att inte påverka väggarnas bärighet. Dessutom var glas oerhört dyrt under tidig medeltid och kunde då endast blåsas i små format som sattes i blyspröjs. Det gjorde fönstren tunga vilket resulterade i att de gärna föll ihop och buktade sig, en bidragande faktor till de mycket små romanska fönstren. Först fram emot 1100-talet lyckades man bygga lättare fönster vilket tillsammans med den utvecklade valvslagningen bidrog till att öppna för den höga, lättare och ljusare gotiska arkitekturen med sina stora fönsterpartier. Exteriört är vanliga arkitekturmotiv rundbågar, lombardband och kolonettgallerier. De romanska kyrkorna är byggda med raka koravslut på kor som oftast är smalare och lägre än långhuset. Till koret har ibland tillbyggts en halvrund absid och till långhuset ett torn. I sin enklaste form består den romanska kyrkan enbart av långhus och kor.
Om du vill förställa dig typisk romansk arkitektur, tänk på Broder Tucks lilla kyrka i Robin Hood. Alltså Disney-versionen med räven. Håll utkik på julafton! Andra typexempel på romansk arkitektur är Lunds domkyrka, Husaby kyrka och Suntaks gamla kyrka i Västergötland.
Gotisk stil ca 1200 – 1500
Den gotiska arkitekturen uppstod i Frankrike på 1100-talet och kom till Sverige någon gång i början av 1200-talet. Faktum är att man brukar säga att gotiken uppstod exakt 1136 när Abbot Suger uppförde katedralen i Saint-Denis i Frankrike, vilken var det första byggnaden där gotikens samtliga element fanns representerade. Bakgrunden till gotiken finner vi i strävan att uppföra kyrkobyggnader av basilikatyp, det vill säga med högre mittskepp och lägre sidoskepp, där mittskeppets väggar har ljusinsläpp genom stora fönsterpartier. Svårigheten i att skapa en sådan konstruktion är hur trycket från valven i mittskeppet kan föras ned till marken utan att tvingas uppföra alltför grova murar som stöd. Den gotiska arkitekturen använde sig av tre sammanhängande principer för att lösa detta problem: det fyrdelade kryssribbvalvet, spetsbågen och strävpelaren. Trycket från valvet mildrades genom ett system av ribbor som fördelade lasten till bestämda punkter Genom att lasten inte längre som i den romanska arkitekturen fördelades jämt över muren kunde man helt enkelt ta bort delar av densamma. I kombination med att uppföra utvändiga strävpelare för att stötta murarna kunde ytterligare delar av väggen ersättas med fönster. Mycket av den gotiska stilens element kommer med andra ord direkt ifrån dess tekniska lösningar, lösningar som gjorde att gotiken kunde sträva mot höjden.
För riktighetens skull kan nämnas att gotiken egentligen delas in i tre perioder: ungotiken under 1100-talet, höggotiken under 1200-talet och sengotikens 13- och 1400-tal, vilka samtliga utgör en kontinuerlig utveckling mot högre och lättare byggnader med allt större fönsterpartier i takt med byggteknikens utveckling. De sengotiska koren är en fulländad glasarkitektur uppburen endast av smala murade stenspröjs, så kallat masverk. Till Sverige kom gotiken i sin fullt utvecklade höggotiska form men nådde aldrig den sengotiska glasprakten som vi kan se exempel på i mellaneuropa.
Till skillnad från den romanska arkitekturen som är en rundbågestil, är gotikens valv formade till spetsbågar. Det är egentligen det enda du behöver veta för att kunna identifiera en gotisk byggnad. Vill du ge dig in på överkurs så kan du också lägga på minnet att stilen utmärker sig genom stora glaspartier, smala spiror, skulptural utsmyckning, kryssribbvalv och skelettartade stenstrukturer i form av strävpelare och fialer.
Det mörker och barbari som konnotationen till gotisk gör anspråk på är långt från verkligheten och inte sann för någon utom de italienska renässansarkitekter som gav arkitekturen dess namn och som associerade spetsbågestilen med grovhet och barbari. Istället är det är en arkitektur som präglas av ljus, höjd och luft.
Den gotiska arkitekturen utvecklades främst för det kyrkliga byggandet och det är i kyrklig form dess främsta representanter finns i Sverige. Den kyrkliga gotikens finlemmade skelett lämpade sig dåligt för världsliga borgbyggen under den oroliga medeltiden och de profana gotiska byggnaderna påminner betydligt mer om de romanska. Gotiska element som spetsbågar finns dock bevarade i ett flertal medeltida fästningar som exempelvis Kalmar slott och Bohus fästning. Enklare gotiska byggnader i tegel med spetsbågefönster, kryssvalv och trappstegsgavlar finns bevarade på några platser i Sverige. Värt att nämna är till exempel Kockska huset i Malmö. Ska man välja några andra byggnader att exemplifiera den gotiska arkitekturen i Sverige med blir det däremot helst katedraler. Både Uppsala och Linköpings domkyrkor är fina exempel att besöka för att studera gotiken, även om man får kisa hårt för att inte se de historiserande dragen från 1800-talets restaurationer.
Renässans ca 1500 – 1650
Ordet renässans kommer från franskans renaissance vilket betyder pånyttfödelse och är namnet på hundraårsperioden mellan 1420 och 1520 i europeisk historia. Beroende på typ av historia vi studerar och vilken region vi befinner oss i så kan periodens utbredning i tid dras något fram eller tillbaka. När det gäller svensk arkitekturhistoria är renässansarkitekturen på modet ungefär samtidigt med Vasatiden åren 1521 till 1654. Ge och ta några år åt båda håll. Pånyttfödelsen syftar på att man en gång i tiden ansåg att man under renässansen återupptäckt antikens filosofi, konst och arkitektur efter att ha svävat i okunnighet under en lång och mörk medeltid. Det är förstås rent nonsens. Något sådant brott med antiken har aldrig egentligen funnits. Antika byggnader har återkommande rests i Italien under hela medeltiden och i klostren bevarades det antika filosofiska arvet över hela Europa. Det gör dock inte att man kommer ifrån det faktum att det finns en alldeles speciell typ av arkitektur som kallas renässansarkitektur.
Renässansarkitekturen karaktäriseras av tonvikten på symmetri och geometri. Arkitekturen eftersträvar en balans mellan cirkeln och kvadraten och byggnadens bärande och burna delar. I brist på bättre beskrivning skulle jag vilja säga att att man försöker samla linjerna och få varje arkitekturmotiv att också ha en funktion. Dragen hämtas framförallt från den antika romerska arkitekturen i form av regelbundna arrangemang av kolonner, pilastrar, arkader, rundbågar och ädikula. Längs husens takfot tas antika element upp som gesimser, friser, tandsnitt och modiljonger. Renässansarkitekturen behandlar gärna byggnaden som en solid volym med en tydlig artikulering av murytan. Delarna är underordnade helheten och harmoni och balans eftersträvas. Den djupverkan som finns i arkitekturen är relativt återhållsam.
De första renässansbyggnaderna i Sverige som fortfarande finns bevarade är främst de slottsbyggnader som vi idag kallar vasaborgar, som exempelvis Kalmar, Vadstena och Gripsholm. Malmöhus som uppfördes på 1520 och 1530-talen är Sveriges äldsta bevarade renässansslott. Dessa tidiga renässansbyggnader är förhållandevis enkla, rena och avskalade i förhållande till den renässansarkitektur som skulle komma på modet mot slutet av 1500-talet och början av 1600-talet.
1600-talets renässansarkitektur kom till Sverige via Holland i flera olika former. Den holländska palladianismen är en form av klassicistisk renässans som bär namn efter Andrea Palladio, en italiensk renässansarkitekt som bland annat ritade Villa Rotonda i Vicenza, en byggnad som kom att bli stilbildande för flera svenska arkitekter. Utmärkande för den holländska palladianismen är pilastrar i byggnadens hela höjd – så kallade kollosalpilastrar – och framträdande tempelgavelmotiv. Byggnaderna bär frontoner över fönstren och festonger under. Mönstret infördes i Sverige av Louis de Geer när han uppförde sitt palats på Götgatan i Stockholm – den nuvarande nederländska ambassaden – och togs upp bland annat vid uppförandet av Riddarhuset 1641 – 1674.
En annan form av renässansarkitektur är den norderuropeiska gavelrenässansen, vilket var en stil som blev populär i början av 1600-talet. Även denna kom till Sverige från Holland varför den ibland också omnämns som holländsk gavelrenässans. Stilen som tog vägen till Sverige via Danmark karaktäriseras av praktfulla gavlar i böljande former med rik skulptural utsmyckning i form av spiror, balustrader med mera. Stilen utvecklas parallellt med barockens plastik och karaktäriseras ofta av röda tegelbyggnader med skulpturer och hörnkedjor i sandsten. I Danmark går stilen poulärt under benämningen Kristian IV stil.
En annan underkategori till renässansen – manierismen, eller rättare sagt – och vilket ni redan förstått – den holländska manierismen är en senrenässansstil i övergången mot Barock som använder oväntade element, överdrivna former och visuella trick som bryter mot den övriga renässansens symmetriska former och låter det dekorativa dominera det konstruktiva. Det mest kända exemplet på stilen i Sverige är palatset Makalös som uppfördes av Magnus Gabriel de la Gardie 1635 – 1645 invid Kungsträdgården. Tyvärr brann byggnaden ned redan 1825 och går inte längre att besöka mer än på Stockholms stadsmuseum.
Så här kan man säkert fortsätta att rada upp speciella underkategorier till renässansarkitekturen i oändlighet, för det finns många fler: italiensk manierism, fransk och tysk renässans, men det var det holländska inflytandet som kom att bli det avgjort största i Sverige. Den plastik som den holländska manierismen förde till Sverige lade i mycket grunden till den svenska barocken. Palladianismen däremot fungerar snarare som en brygga mellan antiken och nyklassicismen.
Barock ca 1650 – 1750
Det är fullständigt barockt brukar man säga om det som övergår rimlighetens gräns och det finns en anledning till att vi använder just ordet barock till att framhäva att något är överdrivet, absurt och orimligt. Möjligen har man alltid gjort det. Kanske fanns ordet där före arkitekturen? Åtminstonde anser man att ordet antingen härstammar från en speciell typ av oregelbunden pärla, eller från en logisk syllogism. Oavsett vilket skall det vara något som ligger bortom rim och reson.
Barocken uppstod i Italien i slutet av 1500-talet ur renässansens manierism som lekts fram av bland andra Michelangelo i Biblioteca Laurenziana, Giulio Romano i Palazzo del Tè och Giacomo della Porta i Il Gesù och bildar på så sätt en länk i den kedja av arkitekturstilar som tillsamman med romaniken, renässansen och nyklassicismen hämtar sin inspiration i antiken. Något förenklat kan man säga att barocken tillämpar samma formspråk som renässansarkitekturen, men använder ett annat proportionssystem som är mycket rikare. Barocken bevarar tydliga klassiska element som kolonner, frontoner och klassiska kapitäl från renässansen, men där renässansarkitekturen (bortsett från den sena manierismen) är stillastående, stram och sval är barocken istället i ständig rörelse, dramatisk och tung.
Med grund i motreformationen och den katolska kyrkans vilja att beröra och dominera är barocken i hög grad en maktarkitektur och det är inte en slump att stilen sammanfaller med den absoluta statens utveckling i Västeuropa. Formerna är svulstiga och böljande och svagt asymmetriska drag börjar smyga sig in i arkitekturen. Man skulle kunna tala om en assymetri i symetrin, men helt asymmetrisk blir barocken aldrig på det sätt som rokokon senare blir. Barocken tar i från tårna. Det är stora dimensioner, kollosalordningar, kraftig djupverkan och en multiplicering av byggnadselement som återkommer flera gånger i fasaden, exempelvis kolonner ställda i par, så kallade kopplade kolonner. Barocken arbetar både i sin konst och sin arkitektur med kontrastverkan och spel mellan ljus och skugga. Om renässansen bildspråk var samlande får man nog säga att barockens linjer drar åt alla håll. Typiska arkitektoniska detaljer är de kraftiga kolonnerna i fasaden, svängda byggnadskroppar, ädikula, frontoner, balustrader med kurviga balusterdockor, konvexer, konkaver och svepande buktande ovaler. Ovalen, skulle man faktiskt kunna säga är något av barockens modus operandi! Taken är ofta svängda med lökformiga kupoler.
Barocken är mycket och kan vara svår att få ihop i en helhet eftersom den bygger på två linjer. Först en som följer arkitekten Giovanni Lorenzo Berninis strama, monumentala form som främst står för tyngd och går tillbaka till de romerska renässanspalatsen. Exempel på denna stil kan ses i Stockholms slott. Den andra linjen följer Francesco Borrominis formrika barockarkitektur grundad i manierismen. Här kan man exemplifiera med Drottningholms slott. Är man osäker på om den byggnad man står inför tillhör barocken är ibland är de enklaste stilbeskrivningarna de bästa och till mina barn brukar jag säga att de ska hålla ett öga på fasaderna och interiörernas målningar och statyer. Gubbar i långa skägg med stora vader betyder vasatid och renässans. Gubbar med vader men utan skägg är frihetstid, rokoko och gustaviansk tid. För barocken gäller tjocka gubbar, gärna till häst och iförda romerska rustningar. Det faktum att hästarna också är tjocka säger en hel del om barocken.
I Sverige sammanfaller barocken med den karolinska tiden och kungarna Karl X, Karl XI och XII:s regeringstid 1654 – 1718, även om en efterhängsen svans i form av senbarock håller sig kvar fram till mitten av 1700-talet. Två huvudstilar har varit dominerande i den svenska barocken. För det första har vi den gren som bygger vidare på palladianismens kolonn-, fronton- och lisen-fokus med en fläkt av Vaux-le-Vicomte och fransk barock. Den här inriktningen kan kanske bäst exemplifieras av Mattias Spihler och Nicodemus Tessin d.ä. arkitektur. För det andra har vi en mer romerskt inspirerad linje influerad av Bernini vilken är stramare och renare i dragen och går tillbaka mot de romerska renässanspalatsen men också den venetianska barockens enkla upprepningsmotiv. Den här linjen exemplifieras bäst av Stockholms slotts norra fasad ritad av Nicodemus Tessin d.y. Någon skarp gräns mellan Tessin den äldre och den yngre finns det dock inte, även fadern ritade byggnader näraliggande romersk renässans och sonen höll sig länge till samma norm som fadern innan han på äldre dar kom att renodla och strama upp de romerska dragen. Oavsett inriktning i den svenska barocken kan man dock säga att den aldrig blev så svulstig som den italienska Borromonilinjen.
Under senbarocken får tyngden och extravagansen ge vika för en mer sparsamt dekorerad stil med en lättare elegans som ibland gör den svår att hålla isär från rokoko. Inte minst eftersom konsthistorikerna krånglat till det så till den måtta att den tidiga europeiska rokokon i Sverige klassificeras som senbarock. Så skulle du benämna något fel så ryck bara på axlarna och hänvisa till de franska konsthistorikerna! Bra att hålla koll på är dock att det är nu golvuret, byrån och olika slags skrivmöbler gör sitt stora intåg i interiörerna. Ett spännande senbarockt drag är också kineserierna som smyger sig in i tidens interiörer, en direkt effekt av det 1731 grundade Svenska Ostindiska kompaniet och som också påverkar rokokon. Har du möjlighet så besök Kina slott i Stockholm som är byggt på 1760 talet i en vacker men helt galen blandning av rokoko och kineseri.
Barockens svulstiga prakt möjliggjordes främst i högadelns och kronans stora stenpalats där påtagliga exempel är Stockholms-, Drottningholms-, Ericsbergs- och Skoklosters slott. Lågadelns timrade säterier kan tyckas långt ifrån barockpalatsens arkitektur, men räknas dock hit och har kanske bidragit med den karolinska barockens mest kända arkitektoniska detalj: det valmade taket brutet av ett lågt vertikalt parti, det så kallade säteritaket vilket första gången användes till Riddarhuset, det mest kända byggnadsverket i Sverige uppfört i holländsk palladianism.
Rokoko ca 1715 – 1775
Termen rokoko uppstod i Frankrike på 1800-talet som ett nedsättande epitet på den arkitektur som hade sin storhetstid under mitten av 1700-talet och vars främsta attribut var den av sten och bruk konstgjorda klippformation med snäckor och koraller som på franska kallas rocaille. Om barocken varit monarkins och den absoluta statens arkitektur med sitt anspråk på makt och dominans, är rokokon aristokratins arkitektur. Det är den nobla men informella livsstilens arkitektur. En arkitektur för skratt som Carl Gustaf Tessin lär ha sagt.
Rokokons arkitektur bygger på atektonik vilket innebär att man i fasaden försöker dölja byggnadens konstruktionselement. Till skillnad från många andra klassiska stilar reducerar rokokon därför kolonner och pilastrar till ett minimum och blir därmed en lättare och mer utarbetad variant av barocken. I rokokon blir de begränsade asymmetriska senbarocka dragen fullt utvecklade liksom kineserierna och resultatet blir ett betydligt friare förhållningssätt till de antika stilidealen. Ett ökande intresse för naturen som nu inte längre uppfattas som en fara som måste tuktas till broderiparterrer gör att husens höga grundsocklar blir lägre för att öka tillgängligheten till trädgården och skillnaden mellan inne och ute minskar i arkitekturen. För första gången förläggs piano nobile, alltså den representativa bostadsvåningen, till bottenvåningen. Fram till denna punkt i historien har denna våning alltid legat en trappa upp. I den svenska arkitekturen blir den här utvikningen dock mycket kort eftersom man snart inser det opraktiska i att förlägga kök på övervåningen och därmed förlora den värmefunktion kökets eldstäder tidigare bidragit med till Piano Nobile när köket legat på bottenvåningen. Det finns dock några byggen med piano nobile på bottenvåningen bevarade i Sverige varav Svindersvik i Nacka är ett framstående exempel. Fasadfärgsättningen under rokokon domineras av vitt, rosa, ljust blått och ljust gult. Stickbågefönstret som introducerats i Sverige av Joseph-Gabriel Destain år 1720 börjar nu bli populärt och dyka upp i murperforeringarna på många rokokobyggen. I bildkonsten och den arkitektoniska utsmyckningen så sekulariserar rokokon den barocka kristna bildkonsten och färgerna lättar och ljusnar. I inredningen är guld och silver ofta på vita bakgrunder förhärskande.
Utanför Sveriges gränser delas rokokon vanligtvis in i tre från varandra skilda perioder:
- Régence 1715–1723 efter Ludvig XV förmyndarregering
- Rocaille 1723–1745 efter rokokons främsta ornament, snäckan
- Pompadour 1745–1764 efter Madame de Pompadour, Ludvig XV:s älskarinna
I svensk arkitekturtypologi är det vanligaste dock att hänföra régence- och rocaille-stilarna till senbarocken varför rokokon gärna blir inklämd i ett kort tidsspann mellan mitten av 1700-talet och den gustavianska stilen som uppstår på 1770-talet. I Sverige är det arkitekten Carl Hårleman som personifierar rokokon. Hårleman ritade flera svenska rokokopalats varav några goda exempel är Svindersvik, Övedskloster, Tureholm och Svartsjö. Här skall man lägga märke till taken. Vi har nu lämnat den karolinska barockens säteritak och taket framför andra är för Hårleman vid denna tid istället det brutna mansardtaket.
Rokokon blir vid mitten av 1750-talet föremål för en kritik som startar bland Frankrikes konsthistoriker. Där ställde man klassicismen mot rokokon utifrån en retorik baserad på genus där klassicismen fick representera mannens måttfullhet och rokokons sirlighet kvinnans lyxbegär. Det här var förstås kvalificerat skitsnack. Rokokon liksom alla andra historiska konst- och arkitekturstilar skapades både av och för män. Kritiken fick dock ett stort genomslag och bidrog på sikt till att skifta arkitekturens fokus mot nyklassicismen.
Nyklassicism ca 1760 – 1880
Ungefär här börjar det bli rörigt. Som ni märkt har den klassiska antika arkitekturens stilmönster under historiens lopp plockats upp i ett flertal stilinriktningar ända från den romanska arkitekturen över renässans och in i barock och rokoko. Men med nyklassicismen börjar nystilarnas århundrade. De klassiska elementen omstöps i nya former som under 1800-talet kommer att gå i varandra i en aldrig sinande stilblandning. Att särskilja nystilarna från varandra blir inte lättare av att de schatteras i en mängd undergrupper och nationella varianter.
Den internationella nyklassicismen delas oftast in i perioderna:
- Grekisk Antik & Hellenism 1760 – 1789
- Revolutionsarkitekturen 1789 – 1805
- Empire 1805 – 1820 (Även Kejsarstil eller Napoleonstil.)
I Sverige pratar vi hellre om gustaviansk stil istället för hellenism och revolutionsarkitektur och Karl Johan-stil istället för empire och sätter dem i direkt relation till de två konungar som till mycket drev stilbildningen under denna period. I ungefärliga årtal skulle man kunna dela in dem så här:
- Höggustaviansk stil 1772-1785 – Kvardröjande drag av Rokoko
- Sengustaviansk stil 1785-1810 – Svensk Nyklassicism
- Karl Johan stil 1810-1840 – Svensk Empire
Nyklassicismen var den helt dominerande stilen i Europa från åren runt 1760 fram till 1820 i fråga om konst, medan den höll sig dominerade ända fram till 1880-talet i arkitekturen fast med allt större uppblandning av nyrenässans, nygotik och nybarock ju längre århundradet led.
Nyklassicismen inspirerades av grekiska och romerska former. Inte minst blev fynden vid utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum 1748 en inspirationskälla till arkitekturen. Stilen var inte bara en reaktion på rokokon, utan hade också en politisk agenda framförallt i revolutionernas Frankrike och Amerika där man sökte anknyta till de demokratiska idealen i statstaternas Grekland.
Utmärkande drag i nyklassicismen är det utbreda bruket av antika element som klassiska kolonnordningar, gavelfrontoner, tandsnitt, entablement, och friser. Den tidiga nyklassicismen är förhållandevis tung och bygger gärna på den doriska ordningen med intryck från det antika Grekland. Ett sådant intryck kom att bli en smärre chock för 1700-talets arkitekter i och med upptäckten att de doriska kolonnerna i Grekland i sitt originalutförande aldrig hade haft varken bas eller pedestal. I och med revolutionsarkitekturen kom byggnaderna att bli stramare, striktare och mer geometriskt fokuserade i ett försök att genom arkitekturen förmedla den franska revolutionens radikala idéer. Empiren kom till sist att främst finna sin inspiration i kejsartidens Rom även om man ibland också slog ett öga mot Ptolomeiernas Egypten.
I Sverige inleds den nyklassiska eran något senare än på kontinenten och den gustaviansk stilen som den kom att kallas här är egentligen två på varandra följande, ganska närbesläktade stilar. Den äldre, höggustavianska stilen, är en svensk variant på den franska Louis XVI-stilen och bär kvardröjande drag av rokoko. Den yngre, sengustavianska stilen, är den rena motsvarigheten till nyklassicismen i en version som i Frankrike kallas pompejansk stil. Även drag av Directoir kan skönjas i den sengustavianska stilen. Ja ni hör ju. Rörigt är bara förnamnet, men det finns några alldeles tydligt utmärkande drag i den svenska nyklassicismen som jag tycker att man kan hålla ögonen på. De klassiska komponenterna bestående av entablement och frontoner, kolonner och friser har vi redan nämnt. Men dessa element var även ett framträdande inslag i barocken. Skillnaden ligger i hur dessa element nu används. Där barocken och även renässansen i stor utsträckning använt frontoner över fönstren försvinner dessa nästan helt i den gustavianska arkitekturen. Barockens friare tolkning av de klassiska idealen övergår nu i en stramare hållning. Fasaderna blir renare och frontonerna förflyttas liksom i rokokon till centrerade entablement över byggnadernas mittskepp. Istället återkommer pilastrarna och kolonnerna i fasadernas arkitektur. I fasad/takvinklarna läggs tandsnitt och kraftiga gesimser.
På landsbygden reveteras eller panelslås nu den karolinska barockens timrade, rödmålade säterier. De hyvlade panelerna målas I ljusa färger för att återspegla stenhusens utseende. Panelerna sprider sig från lågadelns säterier till borgerskapets stadsgårdar under 1800-talets första hälft och det är nu linoljefärgen tar över slamfärgens roll som den vanligaste fasadfärgen på våra bostadshus. Fasaderna målas i gulockra, gråvitt eller rosa, vilka alla vara vanliga färger på herrgårdar och slott.
Nygotik ca 1820 – 1900
Nygotiken är en av flera nystilar som blir populära i Sverige under 1800-talet och under nästan 100 år från 1820 till cirka 1900 byggs en mängd kyrkor och offentliga lokaler i nygotik. Lejonparten av byggnationen för nygotiken infaller dock under slutet av århundradet. Den nygotiska stilen är i mycket en reaktion på det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets nyklassicism med sina rena och strama former. Nu hämtar arkitekterna istället sin inspiration från medeltiden i form av spetsbågar runt fönster och dörrar, fialer som accentuerar muravsluten, strävpelare och risaliter samt baldakiner över de smyckade fasadernas statyer. 1800-talets andra halva är perioden då industrialismen på riktigt slår igenom i Sverige och många arkitektoniska förebilder hämtas från England där industrialismen slagit igenom tidigare. Bland annat blir Houses of Parliaments som börjar uppföras 1848 en stor källa till inspiration för den svenska nygotiken.
Nygotiken skulle framför allt komma att användas inom kyrkoarkitekturen där den blev ett alternativ till överintendentämbetets klassicistiska salskyrkor, de av kritikerna så kallade Tegnérladorna. Men det var inte enbart de nyklassicistiska kyrkorna som ådrog sig öknamn, den nygotiska stilen kom av sina belackare att nedsättande benämnas för Eslövsgotik efter Carl Möllers nygotiska kyrkobygge i Eslöv. Den andra byggnadstypen där nygotiken kom att bli företrädande var städernas administrativa byggnader, rådhus och stadshus, men även fabrikslokaler, banhallar, skolor och andra representativa offentliga byggnader byggdes i nygotik. Nygotiken står här tillsammans med de övriga nystilarna för den monumentalisering av städerna som skedde under industrialismens era. Den sammanfaller även med det sena 1800-talets ökade intresse för vad man kallar ”äkta material”, det vill säga att i fasaden redovisa de konstruktiva materialen utan att dölja dem med mer plastiska material. Byggnader influerade av tankegångarna på ”äkta material” uppfördes därför i sten och tegel utan överliggande puts. Blandstilar, så kallade eklektiska stilar förkom dock vanligt där tillexempel rundbågar förenades med fialer och baldakiner eller gotiska byggnader fick torn i renässansstil som exempelvis Helsingborgs rådhus 1897. Inte ovanligt kombinerades även rundbågar med spetsbågar i olika våningsplan. Nystilarna tog historiska stilelement och anpassade arkitekturen till ändamålen. Man kombinerade klassiska byggnadsmaterial med industrialismens nya möjligheter i till exempel användandet av stål och gjutjärn. Ett gott exempel på det sistnämnda är den höga nygotiska gjutjärnsspiran på Riddarholmskyrkan i Stockholm som uppfördes 1838-1841.
En av de mer kända och stilrenare byggnaderna i nygotisk stil är Örebro stadshus som byggdes 1860 – 1863 i putsad sten, en offentlig byggnad med flera funktioner. Byggnaden är uppförd med en fasad av vit puts. Bottenvåningen är mellan fönstren förstärkt med engagerade strävpelare och samtliga fönster på första och tredje våningarna ligger inramade av gotiska spetsvalvsbågar medan den andra våningens fönster pryds av en tunn tudorbåge. Fasadutrymmet mellan andra och tredje våningens fönster ligger något indraget i liv med fönstren vilket skapar en optisk illusion som vid en första anblick lurar ögat att tro att fönsterhöjden är dubbelt så hög mot vad den egentligen är, vilket ger ett klassiskt gotiskt drag av att hela byggnaden vill sträva mot höjden. De ur fasaden framskjutande porttornen pryds i höjd med taket av statyer under baldakiner. Tornen och gavelhörnen kröns av fialer. Längs hela byggnadens längd löper i vägg/tak-vinkeln en tunn grönfärgad gjutjärnsbalustrad på vilket en serie mindre gjutjärnsfialer vilar.
Rundbogen (Nyromantik) 1830 – 1900
Drömmen om medeltiden är en modernitet under hela 1800-talet. Vi har redan sett exempel på den i nygotiken och kommer strax att återse den i nationalromantiken. Nyromantiken, eller Rundbågestilen som den kom att kallas är bara ytterligare ett exempel på 1800-talets romantiska vurm för medeltiden. Rundbogen uppstod i Tyskland i reaktion mot nygotiken och som ett försök att finna en ny nationell arkitektur. Till skillnad från gotiken använde Rundbogenarkitekturen den fornkristna, bysantinska och romanska dragen som sina förebilder. Förutom de runda bågarna över fönster och portar är utmärkande drag machicoulis och markerade ögonbrynsbågar över fönstren. Ett vanligt utttryck särskilt i Tyskland är det horisontellt randiga uttrycket i fasadstenen. I Sverige kan man framförallt finna element av arkitekturen i bland annat Karlsborgs fästning och ett flertal historiserande restaurationer av medeltida slott, ofta med fantasifulla inblandningar av engelsk Castle style- eller som i Skåne i form av dansk renässans. Stilen sammanfaller i tiden med intresset för de så kallade äkta materialen, dvs natursten, tegel och trä till skillnad från nyklassicismen och nyrenässansens gips och puts. Detta gör att många svenska exempel på rundbogen är uppförda i rohbau, det vill säga rena tegelfasader. Biskopsgården i Lund byggd av Carl Georg Brunius är en av de tidigaste exemplen på rohbau i Sverige. Som ni ser nedan är två av de tre exempel på rundbogen jag valt att lyfta fram från Skåne och ritade av Carle Georg Brunius. Och det är förstås ingen slump! Enskifte och mekanisering av jordbruket i Skåne ledde till att både adeln och kyrkan byggde ett kapital som kunde läggas på byggande. Och Brunius var instrumentell i den skånska omvandlingen i allt från ladugårdar, kyrkliga byggnader till adelns dröm om en medeltid i Walt Disneys anda.
Nyrenässans ca 1840 – 1890
Redan under första hälften av 1800-talet var nyrenässansen fullt utbredd i Europa. I Sverige Introducerades den bland annat av arkitekterna Johan Fredrik Åbom och Fredrik Scholander. Nyrenässansen kan sägas vara ett paradigm som löper genom hela sista halvan av det svenska 1800-talet och utgör basen i mycket av den äldre stadsarkitekturen. Under 1880-talet kommer stilen att bli näst intill allenarådande i våra städer. Den tidiga nyrenässansen tar upp och vidareutvecklar den italienska renässansens språk och former. Ljusa, rikt dekorerade putsfasader med rusticeringar anknyter till den antika arkitekturen och det italienska 1400-talet med liséner, pilastrar och frontoner i symetriska formationer. Profilerade gördelband accentuerar ofta gränsen mellan våningsplanen och gesimser och tandsnitt är vanliga under takfoten. Markerade mittrisaliter alternativt sidorisaliter, hörntorn med takspiror och takdekorer i gjutjärn är andra kännetecken för nyrenässansens stadsarkitektur. På 1880-talet blir tegel och naturstensdetaljer ett populärt uttryck inspirerat av tidig tysk och fransk nyrenässans med inslag av gotik. Se till exempel bilden av Norrlands nation i Uppsala nedan. Rundbågelister eller finlemmad machicoulis är vanliga murverksavslut kring nyrenässansbyggnadernas torn. Taken kröns gärna av ballustrader, en arkitektonisk detalj som även förekommer på nybarrockens byggnader.
Till viss del kan nyrenässansen som den kom till uttryck i den svenska stadsmiljön generellt sägas återgå till de mer klassiska och renare formerna från det italienska 1400-talet i förhållande till den holländska 1600-renässansen med sin gavelarkitektur och manierism, även om det förstås finns betydande undantag. Ett av dessa undantag är Malmö rådhus vars fasad är uppförd i en extrem form av Kristian IV stil, en stil influerad just av den holländska manierismen. Det är en stil vanlig i Skåne med sin närhet till Danmark. Ett av många typiska exempel på 1880-talets nyrenässans utgör affärsbanken på Storgatan i Halmstad ritad av Göteborgsarkitekterna Belfrage och Frank. Byggnaden är uppförd mellan 1881 och 1884 i enlighet med 1874 års byggnadsstadga i fyra våningar där bottenvåningen innehåller butiker, andra våningen bankkontoret och de två översta våningarna bostäder. Bottenvåningens fasad är byggd i grovt huggen natursten, de övriga tre våningarna är slätputsade. Andra våningens fönster ramas in med kraftiga engagerade kolonner som bär upp arkitraver och trekantiga frontoner. Tredje våningens fönster omfattas av pilastrar och välvda frontoner emedan den fjärde våningens fönster är infällda i ett band av festonger som löper under takfoten runt huset. Ovanför bandet av festonger hittar vi en kransgesims med kraftiga konsoller, en så kallad modiljong. Och bli nu inte ledsen om du känner att du inte riktigt kan se likheterna mellan de tre byggnaderna nedan. Jämför med de olika renässansstilarna ovan så ser du tydligt att vi egentligen inte talar om en enhetlig stil utan snarast om en tidsperiod med en mångfald av romerska influenser.
Nyrokoko 1820 – 1900
Nyrokokon kom att bli en stil främst för möbler och inredning, salonger och förmak och fick aldrig någon riktig motsvarighet i exteriörarkitekturen. Där den existerar påminner nyrokokon om sin originalmotsvarighet men som element i det sena 1800-talets nystilar försvinner rokokons avskalade exteriörarkitektur i de mer fantasifulla inslagen av nygotik, nyrenässans och nybarock.
Nybarock 1850 – 1900
Vid det här laget har ni förstått hur det här med nystilar fungerar. Nybarock är förstås helt enkelt en historiserande stilriktning som tar upp former och motiv från barocken. Liksom originalet präglas stilen av rikt smyckade fasader med kolonner, torn, rundbågar och toureller. Stilen kom att användas framförallt för offentliga byggnader såsom regeringsbyggnader och teatrar. Liksom de övriga nystilarna avlöstes nybarocken av jugendarkitekturen som givit upphov till några byggnader i en spännande mixstil i form av jugendbarock, bland annat Dramatiska teatern i Stockholm. Den franska Beaux-Art skolans arkitektur som är en klassicerande stil vilken lärdes ut vid École des Beaux-Art i Paris bör möjligen tillföras nybarocken i Sverige. Den är i vilket fall i hög grad besläktad med nybarocken och kombinerar antika och romerska formelement samt idéer från renässansen i ett överdådigt och rikt ornamenterat uttryck.
Romantiken & den götiska strömningens arkitektur ca 1800 – 1920
Nationalromantiken, var en intellektuell och estetisk rörelse under 1800-talet och början av 1900-talet som kom att kanalisera nationalismen genom konsten. Romantiken tar dock i sin konsthistoriska form avstamp redan under nyklassicismen innan nationalstatsbegreppet egentligen riktigt blivit uppfunnet. I Sverige sammanfaller nationaliseringen av romantiken med den så kallade göticismen och dess förhållningssätt till konsten och nationen kommer att vara bidragande till populariseringen av ett antal medeltidsvurmande arkitekturstilar. Jag har av denna anledning valt att redogöra nedan tre stilar under den gemensamma rubriken ”Romantiken och den götiska strömningens arkitektur”. Det här kommer jag säkert få skit för av andra konsthistoriker, men jag gör det för att visa på det gemensamma, inte på olikheterna. Jag vill göra en poäng av det faktum att det finns ett gemensamt sökande efter en ny arkitektur som inte står på klassisk grund, en arkitektur som har ett nordeuropeiskt ursprung och där trä- och stenarkitektur får spegla sig själva, där trähus inte måste efterlikna stenpalats. Faktum är att man även skulle kunna lägga nygotiken och rundbogenarkitekturen till denna kategori. Dess strävan och ambition platsade nämligen väl i göticismen.
Schweizerstil ca 1850 – 1880
Bara för att vara riktigt säker på att jag får ordentligt mycket kritik för den här sammanklumpningen av olika stilar så börjar jag med Schweizerstilen som inte alls emanerar ur ett fornnordiskt historiserande utan är en ren trähusstil utan nordisk historisk anknytning. Som namnet antyder kommer stilen från mellaneuropas alpregioner och inte alls från Sverige. Det som gör den intressant i det här sammanhanget är att den delar flera ideal med nationalromantiken och fornnordismen genom sin strävan att hitta en ny form för arkitekturen, efter äkta material och att trähusen nu för första gången skall se ut som trävillor och inte som kopior av putsade stenhus som under nyklassicismen. Schweizerstilen har dessutom fått dela med sig av både ett och annat stilelement in i både fornnordismen och nationalromantiken.
Typiskt för Schweizerstilen är vindskivor, verandor och fönsterfoder med ett överdåd av lövsågerier, alltså dådant som till vardags går under benämningen ”snickarglädje”. Taken lades vanligtvis med plåt och målades engelskt röda, kromoxidgröna eller svarta. Dämpade bruna, grå, gula och beiga nyanser var vanliga på fasaderna. Fönstren målades mörka i engelskt rött, järnoxidbrunt eller grönjord. Vanligen i en kombination av minst tre färger. Årtiondena före sekelskiftet blir det vanligt med så mycket som upp till sju färger. Fernissning och roslagsmahogny blev nya ytbehandlingar på trä under denna tid.
Fornnordisk stil ca 1860 – 1910
Den fornnordiska stilen uppstår ur göticismens idéer om den vikingatida storhetstiden. Stilens drivande arkitekt var Victor von Gegerfeldt som ville finna en särskild nordisk träbyggnadskonst. Med grund i fornnordisk byggnadskonst och i kombination med inlånade Schweizerstilelement uppfann Gegerfeldt ett system för träbyggande i triangelform. Sveriges mest kända byggnad i denna stil är Feskekörka i Göteborg. Ett annat exempel är biologiska museet på Djurgården i Stockholm. Drakslingor som bär tankarna till vikingatid och en tydlig influens från de nordiska stavkyrkorna är typiska för stilen. Någon större utbredning fick stilen dock aldrig i städerna där nyrenässansen dominerade denna tid. Dock har arkitekturen lämnat ett antal fantasieggande trävillor och sommarpalats efter sig.
Nationalromantisk stil ca 1900 – 1920
Nationalromantiken sägs ofta ha varit framförallt en träbyggnadsstil, men med tanke på hur vanligt förekommande nationalromantiska byggnader är i städernas stenarkitektur är det svårt att tro. Även namnet kan debatteras då strömningen var realistisk snarare än romantisk i sitt förhållande till byggandets reella faktorer. De estetiska värdena skulle utvinnas ur material, konstruktion och funktion. Men det pittoreska låg också i tiden liksom tillbakablicken mot den svenska historien, medeltiden och allmogebebyggelsen. Även den starka influensen från den engelska Arts and Crafts rörelsen i England stärker nog rimligheten i epitetet romantik. Enkelt uttryckt kan man säga att nationalromantikens sökande efter en nationell modern byggnadskonst kokades ihop av influenser från Arts and Crafts-rörelsen, böndernas röda ladugårdar, vasaslotten och de karolinska barockherrgårdarna. Nationalromantiken för också vidare den tradition av rohbau som vi redan sett i rundbogenstilen och även delvis i nygotiken. I vardagen förenades dock vanligtvis nationalromantiska drag med stilistiska inslag av nybarock och jugend. Röd slamfärg eller roslagsmahogny är förhärskande på trähusen med omväxlande liggande och stående pärlspont-, fasspont-, locklist- eller stockpanel. Fönstren är tätt spröjsade med många små rutor. Fönsterfodren är målade i vitt, svart, tjära eller grönt. Det är under den här perioden som det röda huset med vita knutar på allvar gör entré i bostadshushistorien. Tidigare har denna färgsättning vanligtvis mest använts på ekonomilängor. Trähusen bär ofta höga tak, spetsiga dörr och fönsteromfattningar och frontoner över fönstren i en rest av nyrenässansinflytande. I södra Sverige tog sig nationalromantiken delvis andra uttryck då arkitekterna främst valde sina förebilder ur äldre dansk arkitektur något som resulterade i en mindre tung och kraftfull arkitektur.
I de svenska stadsmiljöerna följer nationalromantikens bostadshus efter den rena jugendarkitekturen som är framträdande under seklets första decennium och förblir det paradigm som härskar under 10-talet fram till den nordiska klassicismens intåg. Fasaderna mörknar och byggs gärna i tegel eller i mörkbrun puts. Husen blir slutnare och mer lika medeltida borgar. Entréer och trapphus med välvda tak målas i medeltidsinspirerade mönster. Fönstren är liksom på landet småspröjsade vilket gör husen lätta att identifiera i stadsmiljön. Formen för de många stadsvillorna i tegel som byggdes under denna tid hämtades gärna från den karolinska barocken med strama, kubistiska och geometriskt avskalade former och höga valmade tak. När smaken under 1910-talet går från Arts and Crafts rörelsens romantik tillbaka mot klassicism fungerar den karolinska barocken som en brygga mellan nationalromantiken och den nordiska klassicismen.
Jugend (Art Nouveau) ca 1890 – 1920
Årtiondena runt det förra sekelskiftet karaktäriseras av den utvecklade industrialismen, folkrörelserna, urbaniseringen och kraftiga motsättningar på arbetsmarknaden mellan arbetarklassen å ena sidan och staten och storindustrin på den andra. Det är en turbulent tid som föder de stora socialistiska revolutionerna. Det är i denna mylla som jugendstilen föds. Det börjar i ett konstnärligt sökande efter ett friare förhållningssätt till den klassiska konsten och arkitekturen – bland annat inspirerad av Arts and Crafts-rörelsens växt- och djur-ornamentik – och närs sedan vidare av etablissemangets behov av en mindre politiskt utmanande arkitektur. De klassiska palatsen är helt enkelt för farliga i en revolutionär tid.
Jugend är ingen enhetlig form, utan en beteckning på flera olika samtida stilar med likartade drag. Namnet jugend och dess franska form – Art Nouveau – aspirerar på något nytt och ungdomligt utan historiska band. Arkitekturen är helt fri från den klassiska arkitekturens spegelsymmetri och framhäver det organiska. Lite lätt raljerande skulle man kunna sammanfatta jugendstilen i slingrande växtformationer, naturavbildningar, finlemmade kvinnogestalter (gärna uppbärande lampor), matsalsmöblemang i ek med ben som avslutas med lökformade uppsvällningar, rosor, äpplen eller annan frukt i relief på stolar och skåp och kraftiga möbelbeslag. Taklampor i hamrat järn. Byggnadernas fasader karaktäriseras likaledes av ornament från växtriket eller mänsklig anatomi. Fönstren bär spröjs endast ovan tvärposten. Valvens rundbågar är utdragna ovaler i antingen höjd eller bredd och burspråken är rundade i böljande former. Inte sällan ger jugendbyggnaderna en känsla av att vara utsatt för ett inre tryck, uppblåsta som en sufflé. I Sverige är jugendarkitekturens främsta arkitekter Ferdinand Boberg och Gustaf Wickman och den är nästan helt koncentrerad till 1900-talets första årtionde.
Trots att tidens ledande arkitekter förespråkade det äkta materialet var putsade fasader förvånansvärt vanliga. Finare hus kläddes helt i natursten men ofta fick man av kostnadsskäl nöja sig med en naturstenssockel under en slätputsad fasad. I gengäld smyckades portarna med en rik dekor med slingrande växt och djurornamentik. Linjerna var mjuka och de rundade hörnen avslutades ofta med torn, inte sällan i förening med svängda takhuvar i nybarock. Fina exempel på jugendarkitektur är Centralbadet i Stockholm, Dramatiska teaterns jugendbarock och Motala folkets hus.
På landsbygden kan man med lite tur finna gårdar med jugendinfluenser i form av exempelvis fantasifulla portaler som på gården Fjelie 16 i Skåne, men oftare tar sig arkitekturen enklare uttryck i form av tegelhus med sadeltak och fönster med spröjs endast i vädringsfönstren.
Lika plötsligt som den blivit på modet så försvann jugendstilen igen. Kultureliten kom snart att uppfatta stilen som vulgär och som en markör för nouveau riche. I 10-talet kom så jugendarkitekturen nästan helt att upplösas i nationalromantiken.
Art Déco och Nordisk Klassicism ca 1920 – 1940
Art déco som är en kortform av art décoratif var en reaktion mot det sökande efter en modern arkitektur lämpad för industriell massproduktion som pågick i europa under årtiondena före funktionalismens genombrott. Art déco ville framhäva det individuella, dekorativa och exklusiva. Motiven hämtades från Egypten, Grekland, Rom och Orienten. Särskilt det egyptiska inflytandet kom att bli stort i och med upptäckten av Tutankhamuns grav 1922. Stilen kombinerar traditionella hantverksmotiv med maskinålderns bildspråk och material. Den kännetecknas ofta av rika färger, djärva geometriska former och påkostad ornamentik. Stilen skiljer sig från art nouveau/jugend i valet av det symmetriska framför det asymmetriska, det rätlinjiga framför det böljande och det geometriska framför det organiska. Typiska former är klot, polygoner, rektanglar, kvadrater, trianglar, parallelltrapetser, sparrar, strålar och meanderslingor. Ofta används moderna material som aluminium, rostfritt stål, bakelit, krom och plast. Glasmålningar, inläggningar och lack är också vanliga. Färgerna tenderar att vara starka och kontrasterande.
Art déco i sin internationella form blev aldrig lika stor i Sverige som i Frankrike och USA. Den svenska versionen kom att bli mer avskalad med ett starkt nyklassicistiskt inflytande. Arkitekturen kallas vanligen för Nordisk klassicism eller 20-tals-klassicism. Kärt barn har många namn. Den nordiska klassicismen uppstod i reaktion mot den nationalromantiska arkitekturen och hämtar sin största inspiration från 17- och 1800-talens nyklassicism. Nationalromantikens vita fönsterbågar försvinner nu och ger plats för fönsterbågar i de klassiska färgerna grönt, brunt och rödbrunt. De småspröjsade fönstren försvinner och vi ser en återgång till det sexdelade fönstret, men även lunettfönster, krysspröjsade och runda fönster förekommer vilket går tillbaka till former från 1700-talet. 1920-talet är det sista årtiondet det fortfarande sitter handblåsta glas i bågarna. 20-talsklassicismen är i grunden en nyklassicistisk arkitektur med en mycket nedtonad dekor i förhållande till sina föregångare. Fasaderna är generellt symmetriskt ritade med en jämn fönstersättning. Symmetrin understryks ibland med enkla pilastrar eller lisener eller med en sparsam dekoration i form av medaljonger eller festonger. I våra stadsmiljöer består väggbeklädnaden av bräddriven puts som målas i rostrött, grått, ockragult och grönt. Husen har ofta flacka sadeltak klädda med tegel eller plåt.
Funktionalismen 1930 – 1950
Så har vi till sist nått fram till funktionalismens geometriskt avskalade arkitektur med släta fasadytor och enkla dörrar och dess rätt intetsägande tvåkulörsfärgsättning med ospröjsade fönster med dragna glas. Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att funktionalismen gett upphov till nya spännande former och ett bättre förhållande mellan brukarvärde och arkitektur. Ordet funktionalism kommer ju just därav, att arkitekturen fokuserar på funktionen. Men jag kan inte heller låta bli att tycka att dess nedprioritering av dekoration och ornamentik är för trist. Men det är väl för att inte tillräckligt med tid förflutit mellan då och nu kan jag tänka. Och kanske har det varit fler än jag som tänkt som så för funktionalismen ifrågasattes faktiskt redan av sin samtid.
Det var med Stockholmsutställningen 1930 som funktionalismen slog igenom som stil och det här var också första gången i historien som Sverige kom att exportera arkitektur istället för att importera. Funktionalismen var i allt ett uttryck för det svenska industriundret och dess modernitet försökte man nu omsätta i en lika rationell arkitektur. Inbyggd i funktionalismen låg också den sociala ambitionen att skapa moderna bostäder för alla. Funktionalismen tog formen av geometriska ytor och volymer, med kuben eller cylindern som grundform. Taken gjorde platta och utan taksprång och fönstren dimensionerades fritt, över hörn, som fönsterband eller som hålögda ögon i en även i övrigt rätt intetsägande fasad. I sin bästa utformning har högmodernismen hittat inspiration i maskinålderns nya mekaniska under och har levererat en hel del fantastiska byggnader med svängda former, relingar och runda fönster i en arkitektur hämtad från de stora oceangångarna. Modernismen kan vara fantastisk, tyvärr har det visat sig att den lika ofta kan vara fruktansvärd.
