Behandlingar av träfasader
Om man bortser från val av kulör som kan ge vilken byggnadsvårdare som helst huvudvärk, så är valet av ytbehandlingar för träfasader inte alls särskilt krångligt. I mångt och mycket kokar det egentligen ner till en handfull val varav några redan är bestämda i förväg eftersom rätt val beror på om fasaden är hyvlad eller sågad. Några andra har ingen historisk hävd och en tredje grupp har bara använts på mycket specifika hus under mycket avgränsade tidsperioder. Frågor och undringar kan man dock ändå ha och i den här artikeln går vi därför igenom träfasadens ytbehandlingar och dess faux pas och bon pas. Låt oss hoppa rakt in i äventyret.
Tjära
Tjära utvinns genom torrdestillation av trä. De finns flera besläktade tillverkningsmetoder, men principen innebär att man hettar upp ved samtidigt som man begränsar tillförseln av syre. Det här gjordes förr i en mila eller tjärdal där kådrik ved packades tätt, tändes på och sedan täcktes över. Vid upphettningen rann då tjäran ned genom milan till en ränna som mynnar utanför tjärdalen där den samlades upp.
Tjära är kanske den äldsta metod vi känner till för att skydda trä. Tjära användes redan på stenåldern och var i Sverige fram till och med medeltiden i princip det enda till buds stående medlet för ytbehandling av trä. Historiskt har tjära använts på hela fasader, men tidigt framförallt för att skydda och behandla utsatta delar, som till exempel husets knutar. I de nordiska länderna har tjära i princip alltid varit synonymt med talltjära och i Sverige har bränningen varit omfattande. Export av talltjära är känd sedan 1300-talet och i slutet av 1600-talet hade tjäran hunnit bli Sveriges tredje största exportprodukt efter koppar och järn. I början av 1800-talet exporterades över 23 miljoner liter tjära årligen.
Strykning med tjära görs bäst på försommaren när träet är torrt och vädret är varmt. Anledningen till detta är att varm tjära på ett varmt underlag underlättar både strykningen och tjärans förmåga att tränga in och impregnera träet. Idag tillsätts gärna terpentin när man målar med tjära för att göra tjäran mer lättstruken. Det här var ovanligt förr i tiden eftersom tjäran på den tiden redan innehöll rätt höga halter av terpentin. Terpentinet framställs ju nämligen också ur ved i samma process som tjära. Idag är tjäran mer terpentinfattig, men inblandning av terpentin är ändå egentligen rätt onödig. Istället för terpentin kan man värma tjäran till omkring 60 grader varpå tjäran blir lättstruken och inträngningen ökar. Värmningen görs bäst i ett vattenbad för att undvika risken att tjäran börjar koka med strukturförändringar i tjäran som följd.
För bästa resultat sägs det att man skall följa upp sin försommartjärning på hösten när den något kallare väderleken ger ett andra men mer täckande lager. Här tror jag kanske att det handlar mer om religion än vetenskap. Låter man bli att värma sin olja fullt så mycket vid andra strykningen så får man ju i princip samma resultat om man nu inte har lust att vänta till hösten. På sin plats i sammanhanget kan vara att meddela att tjära inte gillar upprepad uppvärmning. Uppvärmd tjära bör därför användas medan den fortfarande är varm.
Vid omtjärning brukar man inte göra annat underarbete än att kvasta fasaden för att få bort löst sittande tjära eller pigment. Vill man, går det dock alldeles utmärkt att skrapa bort gammal sprucken och klumpad tjära. Enklast görs detta när ytan är solvarm.
En kvalitativ tjära är ljusbrun i färgen och ger en mörkt gyllenbrun nyans åt nytt trä. För att få en mer täckande kulör har det därför länge i historien varit vanligt att pigmentera tjäran antingen med kimrök för att få en svart nyans eller järnoxid för att få den röd. För att pigmentera tjära svart behövs förhållandevis lite pigment för att gå från brunt till svart. För att få tjäran röd krävs lite kraftigare tag, vilket du kan läsa mer om nedan.
Rödtjära
Rödtjära har historiskt använts ungefär på samma sätt som röd slamfärg och har strukits på knutar, timmer-, och panelväggar. De första påbuden att färga fasader mot gatan i städerna i rött kom redan under 1500-talet. Efter slamfärgernas stora intåg på landsbygden i och med modet att färga husen röda på 1800-talet har rödtjäran framförallt fortsatt att användas på fasader och tak av stavspån.
Rödtjära får du genom att blanda 1-2 delar rödfärgspigment med 8 delar trätjära. Vid varmtjärning kan pigmentet röras ut direkt i den uppvärmda tjäran. Vid kalltjärning underlättas blandningen av att pigmentet rörs ut i lite såpa innan det blandas i tjäran. Välj ett så ljust pigment som möjligt eftersom tjäran kommer att mörka tonen. I övrigt fungerar rödtjära precis som annan tjära.
Roslagsmahogny
Roslagsmahogny består av lika delar trätjära, kokt linolja och balsamterpentin. Balsamterpentinet tillsätts framförallt för inträngningen och oxidationens skull och precis som med linoljefärgen finns det här två skolor. Först finns de som menar att terpentinet gör produkten sämre i och med att terpentinet avdunstar inuti träet och därmed lämnar små tomrum som annars skulle vara fyllda med olja. Sedan finns de som menar att terpentinet behövs för att oljan bättre ska tränga in i träet och att terpentinet genom avdunstning ger plats för syremolekyler att binda vid oljan så att den kan oxidera. Personligen jobbar jag med mindre terpentin och använder det framförallt som ett verktyg för att få till en konsistens som fungerar att arbeta med för att slutresultatet skall bli bra. Det gör att jag endast vid behov späder med balsamterpentin om tjäran är mycket tjock. Annars låter jag bli. Balsamterpentin är dock inget främmande för tjära utan finns redan naturligt i olika hög grad i tjära. Generellt mer i tunnare tjära och mindre i tjock. Du kan läsa mer om terpentin i artikeln Terpentin – fördelar och nackdelar.
Roslagsmahogny ger en kladdfri yta efter några dagar och en gyllenbrun nyans på nytt trä. Roslagsmahognyn går dock bra att pigmentera till exempel med kimrök om du tänker dig att du till exempel vill ha svarta portar på uthusen. Ytor behandlade med roslagsmahogny kan inte senare målas över med färg.
Trots det geografiskt begränsade namnet har roslagsmahogny använts som ytbehandling för bryggor, bänkar och portar i hela landet under lång tid. På fasader dök opigmenterad roslagsmahogny upp först under 1800-talets andra halva i och med fornordismen och schweizerstilens trähusvurm och kom senare att följa med in i nationalromantiken.
Slamfärg
Slamfärg är en gruppbenämning på färg vars huvudbeståndsdelar utgörs av mjöl och vatten och används främst för målning av sågade eller huggna ytor. Slamfärg fäster nämligen betydligt sämre på fint hyvlade ytor där linoljefärg istället gör sig bättre. Ordet slamfärg kommer sig från att man ”slammar” upp pigment i vatten.
Den allra vanligaste slamfärgen i Sverige idag är falu rödfärg som historiskt producerats runt Falun där koppargruvans biprodukt, det röda järnoxidpigmentet funnits i näst intill outtömliga mängder. Slamfärg har dock producerats på många ställen i Sverige runt gruvor och alunbruk. Det här gör att kulörerna har varierat mycket beroende på var järnoxiden kom ifrån och hur hårt den brändes. En hård bränning under längre tid ger mörk färg och en bränning på lägre temperatur under kortare tid ger en ljusare färg.
En vanlig uppfattning i byggnadsvårdskretsar är att röd slamfärg före 1960-talet alltid var ljus och att den mörkare tonen på rödfärg uppstått under 1900-talets andra halva då färgtillverkarna laborerade med att göra färgen mörkare för att följa det rådande modet. En annan version på samma historia säger att den mörkare nyansen uppstod under nationalromantiken. Att slamfärg före år 1900 alltid var ljusröd är dock en myt. Standardisering är något vi kommit på mycket sent i historien och 16-, 17-, och 1800-talets röda slamfärger varierade i en skala från mycket ljus till mycket mörk, nästan brun, beroende på tillverkarens produktionsprocess. Man kan dock tänka sig att den ljusare färgen var något man åtminstone till en början eftersträvade när slamfärgen första gången blev populär. Modet att stryka sin fasad med röd slamfärg började nämligen på 1600-talet i de övre ståndens försök att få sina träfasader att likna det i ljusrött tegel 1641-1674 uppförda Riddarhuset. Rödfärgen var då helt enkelt ett sätt att försöka efterlikna tegel och baserat på den kunskapen kan det ju vara troligt att man många gånger eftersträvade en ljusare ton på sin slamfärg. Slamfärg har dock inte uteslutande varit röd. Idag finns en uppsjö kulörer på marknaden och under 1800-talet har nyanser som gulmylla och oxidgrönt bland annat använts i slamfärger.
Ett vanligt recept på röd slamfärg är: 1 del rågmjöl, 1 del järnvitriol, 4 delar pigment och 25 delar vatten. Koka upp vattnet, häll i järnvitriolen och låt den lösa sig. Blanda därefter ned mjölet utlöst i lite vatten för att undvika klumpar. Sist blandar du i pigmentet och låter allt sjuda (helst under lock) i cirka fyra timmar. Den långa koktiden behövs för att färgen skall klistra sig ordentligt. Dessutom sägs det att en lång koktid förhindrar algangrepp. Rör om färgen ordentligt under kokning och innan målning eftersom klistret flyter till ytan
Utan mjöl, pigment och vatten så blir det ingen slamfärg. Järnvitriolen kan dock vara värd att kommentera. Järnvitriol är ett järnsulfat som ibland används som en konserverande beståndsdel i slamfärg för att undvika alg- och svampangrepp. Det är dock omtvistat vilken effekt järnvitriolen egentligen har. Den vanligaste uppfattningen idag är att järnvitriol har liten eller obefintlig effekt på organisk påväxt. Klart är dock att järnvitriol påverkar kulören. Ju mer järnvitriol, desto mörkare blir färgen.
En annan vanlig tillsats i slamfärg är en skvätt linolja. Linoljan sägs motverka att färgen smetar. Personligen vet jag inte om jag tycker att den gör varken till eller från. För mycket linolja i färgen gör dock att färgen riskerar binda hårt med resultat att färgen flagar när den blir gammal. Flagning gör att förarbetet innan nästa målning blir drygare. Förarbetet som annars endast består av att borsta av fasaden med en piassavakvast kan nu istället betyda att man behöver skrapa de partier där flagning uppstått. En annan nackdel med linolja i slamfärg är att alger tyvärr älskar linolja struken på grova ytor. Det gör att fasader som kan bli utsatta för algangrepp gör sig betydligt bättre med en färg utan linolja i. Idag är det mycket vanligt att de stora tillverkarna har linolja i sina slamfärger. Och man kan hitta recept med allt ifrån 1/50 dels mängd linolja till 1/10 del. Vid all målning gäller att man stryker de magraste lagren före fetare. Det gör att slamfärg utan linolja kan ha svårt att fästa på slamfärg med linolja varför det kan vara bra att hålla lite koll på vad det är för färg man använder. I övrigt kan man konstatera att linoljetillsats även gör färgen mörkare och att recept utan linolja anses äldre än recept med linolja.
Jo, och till sist: Nykokad rödfärg kan fälla ut salt efter målning. Det här regnar bort av sig själv, så oroa dig inte. En annan temporär effekt kan vara att järnvitriolen rostar med rostränder över fönsterfoder och dörrar som följd. Det här går med tiden också över av sig självt.
Linolja
Domesticerat lin är minst 9000 år gammalt. Hur länge man pressat olja ur sitt lin är det väl egentligen ingen som riktigt vet, men länge är det säkerligen. Linolja utvinns genom att linfrö pressas i en skruvpress. Detta kan göras genom kallpressning eller varmpressning. Kallpressning ger den renaste oljan då det mesta av orenheterna stannar i presskakan men ger en mindre del av frövikten i olja. Hettas linfröet upp innan pressning går det att utvinna mer, men man får då också en orenare produkt. I Sverige har linolja historiskt pressats kall och sedan vinteriserats, genom att den fått stå utomhus i kyla varvid föroreningar sedimenterats innan oljan använts.
Även om nationalromantikens villaarkitektur uppvisade en del experiment med opigmenterad linolja som fasadbehandling så har ren linolja historiskt framförallt använts till behandling av virke före målning med linoljefärg. Det är då rå linolja som använts. Rå linolja har lägre viskositet än kokt olja och betydligt längre oxidationstid. Det gör att den råa linoljan har en bättre inträngningsförmåga i trä vilket gör den lämplig att använda till impregnering. Genom att värma den råa linoljan tills den blir simmig kan man dessutom något öka oljans inträngningsförmåga. Med rå linolja mättar man helt enkelt trä så att träet inte kan suga åt sig annan fukt. Fasaden kan impregneras genom att stryka panelen med en omgång rå linolja innan målning. Ett annat sätt som jag själv alltid praktiserar är att ställa nytt virke i pytsar med rå linolja ett par dagar för att helt mätta panelens ändträ. Vid ommålning kan grånat och torrt virke också återfuktas med hjälp av rå linolja innan målning. Ett annat sätt att arbeta på är att späda rå linolja 50/50 direkt i linoljefärg för att skapa en impregnerande grundfärg. Ta dock med i beräkningen att rå linolja alltid förlänger linoljefärgens oxidationstid avsevärt. Vill man behandla sin fasad enbart med rå linolja, utan målning, så går det förstås bra även om det var ovanligt förr. Fasaden får på så sätt ett skydd mot röta och virket kommer då inte att gråna, utan istället mörkna.
Kokt Linolja är egentligen inte alls kokt. Den är uppvärmd i ett slutet kärl till 150 grader under tillförsel av syre för att den skall oxidera snabbare. Den snabbare oxidationen och den högre viskositeten gör att den kokta linoljan lämpar sig bra som bindemedel för färg. Förutom i färg används kokt linolja till försegling av oxidationsbenägna metallytor och tillsammans med balsamterpentin i halvolja för behandling av röta. Balsamterpentinet hjälper då den kokta oljan att tränga djupare in i träet, där den sedan avgår och lämnar plats för syre som låter oljan oxidera och hårdna. Trä som innan varit tämligen rötmjukt kan på detta sätt åter bli hårt. Kokt olja kan även användas i många tunna lager för att åstadkomma en yta som ser fernissad ut.
Standolja är en polymeriserad linolja som förr tillverkades genom att linolja fick stå i öppna kar i sol under en längre tid. Idag produceras den genom upphettning utan syretillförsel till strax under 300 grader varvid oljan polymeriseras utan oxidation. Standolja används främst som tillsatts i linoljefärg eftersom standoljan ger färgen ett tåligare ytskikt, höjer glansen och försenar mattningen. Standoljan bidrar även till en snabbare oxidation. Oxidationen är linoljans torkprocess och det är en process som skapar värme. Viktigt att tänka på är därför att trasor och papper som är indränkta i linolja kan självantända. Blöt därför trasor och papper innan du kastar dem för att inte råka ut för en olycka.
Linoljefärg
Linoljefärg har använts på fasader sedan den hyvlade panelbrädans intåg i fasadarkitekturen vid mitten av 1700-talet. Och det är just på hyvlat trä som linoljefärg fungerar bäst och det är på sådant som det framförallt använts historiskt. På sågat trä har istället slamfärg använts. Linoljefärg är helt enkelt pigment blandat med linolja. Färgen kan innehålla olika delar rå och kokt linolja beroende på vilka egenskaper du vill ha ut av färgen. Vissa linoljefärger innehåller även några procent standolja för att korta torktiden och höja UV-beständigheten, glansen och skikttjockleken. Den allra enklaste formen av linoljefärg blandas enbart med kokt linolja och pigment. Men det går förstås även bra att blanda en del rå linolja med den kokta oljan direkt i färgen. Det finns tillverkare som även gör sin linoljefärg enbart på rå olja och standolja. Rå olja har alltid en bättre inträngande och impregnerande funktion än kokt. Kokt olja oxiderar lättare på ytan och skapar en glansig film. Proportionerna mellan rå-, kokt- och standolja beror till viss del på vilken funktion du vill ha ut av färgen och rätt mycket på vilken linoljereligion tillverkaren tillhör. Det fina i kråksången är att alla linoljor är blandningsbara med varandra, varför du lätt kan få vilken linoljefärg som helst att jobba på dina premisser, vill du blanda i mer av någon olja är det bara att sätta igång. Jag tycker tyvärr att många förståsigpåare i linoljebranschen har skrämt upp gemene man så till den milda grad med en massa regler att folk i rädsla för att göra fel hellre målar med moderna och sämre färger i stället för linolja. Det är synd, för målning med linolja oavsett hur den görs är bättre än att måla med all annan färg.
När man målar med linoljefärg späder man oftast färgen vid första strykningen för att minska färgens tjocklek och öka inträngningsförmågan. Det finns två sätt att göra detta på. Antingen späder man med rå linolja vilket ökar färgens impregnerande effekt och gör den något mer lättflytande. Det andra alternativet är att späda med balsamterpentin. Balsamterpentinet kan ge en mycket tunn färg och hjälper då den kokta oljan att tränga djupare in i träet, där den sedan avgår och lämnar plats för syre som låter oljan oxidera och hårdna snabbare än när man späder med rå olja. Om du frågar mig så föredrar jag att späda med rå olja. Ja och det finns förstås de som tycker att man skall späda med både rå olja och balsamterpentin. När det kommer till linoljefärg så kan man nästan få lika många svar som experter man frågar. Men misströsta inte! Det fina med linoljefärg att det nästan inte går att göra fel, bara olika nivåer av bra. Du kommer snabbt att hitta ett sätt som du gillar att arbeta på. Enklast i början är dock att följa tillverkarens instruktioner, vilket har sin poäng eftersom alla linoljefärger i handeln har olika blandningar. Det gör förstås inte jag som gillar lite vardagsedge. Jag använder mig istället av lite olika lösningar beroende på vad det är jag målar. Vid fasadmålning använder jag dock alltid följande rotationssystem av tunna lager när jag målar på hyvlade och tidigare omålade fasader: 1: Rå varm linolja. Övermålningsbar efter ca 2 dagar. 2: linoljefärg spädd 50/50 med rå linolja. Torktid cirka 3-5 dagar. 2: outspädd linoljefärg. Torktid cirka 3 dagar. 3. Linoljefärg som jag tillsätter 2-5% standolja i för att öka glans och höja ytans tålighet. På sin plats är att nämna att jag använder mig nästan uteslutande av Ottossons linoljefärg till vilken ovan nämnda blandningar fungerar fint.
Vid utomhusmålning med linoljefärg kan det vara bra att tänka på att temperaturen inte skall understiga +5 grader. Man brukar också säga att fuktkvoten i träet inte skall överstiga 15%. Det kan man mäta med en fuktmätare. Har du ingen sådan och fasaden inte varit utsatt för onormalt mycket fukt och känns normaltorr kan du utgå från att det går alldeles utmärkt att måla från mitten av maj till mitten av augusti. Undvik dock att måla i allt för starkt solsken.
Är fasaden redan målad med en annan färg än linoljefärg går det ändå bra att måla med linolja. Det är en myt att man alltid måste ta bort all gammal färg som inte är linoljebaserad. Gammal oljefärg som sitter bra går alldeles utmärkt att måla över. Och linoljefärg fäster på nästan alla underlag. Däremot måste man tänka på att linoljans goda impregnerande egenskaper förloras och färgen kommer bara att lägga sig som ett yttre skickt över den gamla färgen. Det gör att jag ändå rekommenderar att renskrapa fasaden om du har gamla latex-, akrylat-, eller vattenbaserade färger på fasaden.
Alkydoljefärg
Alkydoljefärg uppfanns på 1930 talet och brukar säljas med argumentet att det är en modern version av den traditionella linoljefärgen. Vad du än gör, så gå inte på det. Det är sant att alkydoljefärg innehåller ett helt gäng naturprodukter i form av lin-, soja- och tallolja, men av dessa har man tillverkat en syntetisk plast som binder färgen i stora sjok vilka bildar färgytan. Idag är de flesta alkydoljefärger vattenburna, medan äldre alkydolefärger var lösningsmedelsburna. Oavsett vilket så tränger alkydoljefärger inte in i träet och impregnerar och återfuktar som en linoljefärg gör. Istället torkar färgen på ytan. Blanka alkydoljefärger blir dessutom mycket ångtäta. Byggbranschen tycker att det funkar fint eftersom färgen då ”stänger ute fukten”, men då vill jag bara säga att om något stänger ute fukt, så stänger det också inne fukt, vilket gör att när fukt väl tagit sig in i konstruktionen så kommer den inte ut, vilket på sikt kommer leda till blåsbildning,flagning och röta. Ska man säga någonting positivt om alkydoljefärgerna så är det väl att de ofta har en tillsats av konstharts vilket gör att de behåller sin glans längre än en linoljefärg. Men herregud! Hellre en matt fasad än en rutten eller?
Lasyr
Lasyr är en färg som endast innehåller små mängder pigment vilket gör att färgen inte blir helt täckande. Som fasadbehandling är det ett alltigenom modernt påfund. Lasyr kan blandas med vilket bindemedel som helst och som ni förstår så rekommenderar jag en linoljeblandning istället för något syntetiskt bindemedel om ni tänker er att göra en lasyrfasad. Lasyr målas i en strykning eftersom flera strykningar skapar en heltäckande färg. Lasyr ger generellt ett sämre träskydd än en heltäckande färg.
Järnvitriol
Järnvitriol är ett järnsulfat som finns naturligt i mineralerna rozenit och melanterit. Järnsulfat bildas också som restprodukt vid betning. Länge har järnvitriol blandats i slamfärg eftersom man trott att järnvitriol ökat rötskyddet och hämmat mikrobiologisk påväxt. Det här är numera emellertid omdebatterat. Förutom en förolyckad gruvdräng vid namn Fet-Mats som efter drygt 40-år hittades konserverad i järnvitriolhaltigt vatten i Falu koppargruva 1719 har det inte gått att påvisa några rötskyddande egenskaper hos järnvitriol. I varje fall inte på fasadpanel. Får man fabulera kan dock fyndet av Fet-Mats lagt grunden till en sådan tro. Järnvitriol ger dock inget eller i princip obefintligt skydd mot fukt, UV-ljus och påväxt. Järnvitriol blandat med vatten har på senare år ändock blivit en vanlig ytbehandling för att påskynda träets naturliga åldrande och för att få en brungrå eller silvergrå tränyans. En färg som för övrigt Fet-Mats också fick efter att han kom upp i dagen. Viktigt att förstå här är dock att historiska hus har grånat i brist på ytbehandling och inte genom tillförsel av järnvitriol.
Att behandla sin fasad med järnvitriol är något av ett lotteri. För det första finns risken att stryka en allt för kraftig lösning på väggen varpå fasaden kommer att få en grönaktig ton. Den motsatta risken är att lösningen är för mager varpå man inte får någon effekt alls. Vågar man sig ändå på att blanda järnvitriollösning brukar man säga att man skall blanda ½ kilo järnvitriol till 10 liter ljummet vatten. Men grönfärgning är inte den enda risken med järnvitriol. Även den önskvärda grå nyansen är svårstyrd eftersom den uppstår i kombination med väder varför man inte kallt skall räkna med att hela ytan får exakt samma nyans. Utsatta och mindre utsatta partier kan gråna olika. Järnvitriol riskerar även att missfärga fönster, plåt, grund och mark, som kan få en gul ton, varför täckning är att rekommendera. Dessutom kräver behandlingen att spik och skruv är tillverkade i rostfritt stål för att inte rosta. Man får liksom tänka på att det är ett salt som penslas på fasaden.
Om man bortser från den här skrämselpropagandan så är järnvitriol rätt enkelt att använda. Det är bara att blanda och stryka med pensel. Men kom ihåg var du har strukit och inte. Eftersom järnvitriol är färglöst kommer du inte kunna se var du varit framme med penseln. För att göra processen enklare kan man blanda lite vattenlöslig silverbets i järnvitriollösningen, så blir det lättare att se var man plaskat med penseln. Silverbetsen försvinner i samma takt som järnvitriolens egen nyans träder fram.
Ja, det var nog det. Fler varianter och alternativ än så finns det egentligen inte. Det finns förvisso ett antal andra olika syntetiska färger som latex och akrylatfärger med plast, klarlack, och tvåkomponentsfärger, precis som det finns fler traditionella färgsystem som till exempel äggoljetempera och limfärg. Men dessa färgtyper är inte avsedda för fasadmålning utomhus, varför ni får läsa om dem i Materialguiden under kunskapskällorna istället. Lycka till med Fasaden!