Spikens historia

Posted On februari 10, 2023

Ingenting handlar väl så mycket om att koka soppa på en spik som att renovera gamla hus. I varje fall inte i överförd bemärkelse i betydelse att skapa något bra ur en hopplös situation. Och särskilt inte när man står inför sitt första byggnadsvårdsprojekt och huset ifråga är på gränsen till räddning. Så var fallet med det första hus jag ägde, en övergiven mjölkgård i Färs. Mannen jag budade mot hade tänkt att sätta grävskopan i huset och bygga nytt. Lyckligtvis så blev det inte så. Huset fick en ny chans tillsammans med mig och har jag gjort någon gärning för framtiden så kanske det var den gången. Och det jag lärde mig på kuppen var att gamla hus mycket sällan är bortom all räddning. För med en näve god spik går det faktiskt att göra underverk.

En spik består av huvud, lägg och spets. Ordet spik kommer från fornnordiskan och betyder spetsig. Och det är väl en rimlig beskrivning av just spik. Däremot är formen på spik faktiskt mer heterogen än man skulle kunna tro. Läggen kan göras rak, konisk, rund, fyrkantig, kryssformad eller räfflad, allt efter de egenskaper man önskar ur spiken. Huvudet kan göras platt, våfflat, runt eller med en liten upphöjd pyramid, så kallad rosett. Eller så saknas huvud helt. Spiken kallas då för dyckert.

När och var den första spiken tillverkades är svårt att säga. Kanske har spiken uppstått på flera ställen ungefär samtidigt i historien. Man kan däremot nog med ganska god sannolikhet tänka sig att den första ”spiken” var av trä i form av en tränagel eller dymling och att den tillverkades redan under stenåldern. Men det är svårt att veta säkert. Vad vi säkert vet är dock att spik av järn var en utbredd företeelse redan under den romerska järnåldern. Vid utgrävningar av romerska befästningar har man på flera platser hittat spår av tillverkning av smidd spik i närmast industriell skala. Smidesspiken är också den spik som är allenarådande i Norden fram till 1800-talet. Varje byggd hade sin smed och att tillverka spikar gjorde de vid sidan av allt annat smide de höll trakten med. Som med allt annat dröjde det långt fram i tiden innan en detaljerad partering och specialisering skedde inom hantverksskråna. Man bör ha i åtanke att det här var i tiden innan internet och postorderföretagen. Faktum är att det var i tiden innan ett postväsende överhuvudtaget existerade och den begränsade befolkningen och de stora avstånden gjorde att en specialisering på spik på de allra flesta ställen ännu inte var möjlig, helt enkelt eftersom kundunderlaget saknades. Men det skulle komma att ändras. Och först verkar det ha hänt i trakterna runt Lima, Lerbäck och Hedemora där en viss specialisering på just spik verkar ha ägt rum ganska tidigt. Under 1600-talet kommer valonsmidet till Sverige med invandrare från nuvarande Belgien som dras till den växande stormakten i norra Europa. Järnbruken växer nu som svampar ur jorden i mellansveriges bergslag och i protoindustrins tidevarv börjar bruken specialisera sig något. I mitten av 1700-talet finns ungefär ett femtiotal järnbruk i Sverige med tillverkning av spik på menyn. 100 år senare finns det 250.

Eftersom varje spik smiddes för hand var spik något som var dyrt. Det gör att det är ont om spik i äldre hus. Så långt det gick förlitade man sig på sinkning, gradning, tappar och dymlingar. I trähusens stommar användes inga spikar alls. Men när du väl hittar en smidd spik i ditt hus så känns den lätt igen på dess ofta ojämna form och hantverksmässiga utförande. Formen är oftast fyrkantig och slagen med hammare. Huvudet är utsmitt i ett nageljärn och finns både med platt skalle eller med rosett. Smidesspik finns även som dyckert utan utsmid skalle eller med en svagt konisk form på huvudet. Utomhus användes alltid spik med skalle och inomhus generellt dyckert eftersom man inte ville att spikhuvudet skulle synas i foder och socklar. Ibland kan man även hitta smidd hästskosöm i sitt gamla hus. Man tager vad man haver skulle man kunna tänka och så var det säkert ibland, men hästskosöm har förr faktiskt rätt konsekvent använts åtminstonde i fönster. Som vi redan nämnt var smide dyrt. En konsekvens av detta var att de flesta fönster i husen inte var beslagna med gångjärn och därför inte gick att öppna. Det här var vanligt på bostadshus långt in på in på 1800-talet och på ekonomibyggnader även under 1900-talet. Spik som används till spikning av fönsterbågar måste ha en konisk form för att kunna dras ut utan att båge och karm går sönder när man vill öppna fönstret. Därför användes ofta hästskosöm.

Först under slutet av 1700- och början av 1800-talet börjar man kunna se andra former av spik än smidd i de nordiska byggnaderna. Det här är förstås ett resultat av den teknologiska utvecklingen under århundradet före den industriella revolutionen. En trolig faktor till den ökade efterfrågan på spik som uppstår under 1700-talets andra hälft beror på att de timrade husen börjar beslås med panel. Uppfinningen av den finbladiga sågen gjorde det nämligen nu möjligt att producera plank i stor skala. Billiga bräder skapade förutsättningar för lågadeln att slå panel på sina timrade karolinska barrocksäterier och därmed efterlikna högadelns stenpalats. Städernas högre borgerskap följde efter och sedan bönderna. Panelningen slog först igenom på Västkusten där investeringen i finbladiga sågar verkar ha sammanfallit med med den begränsade tillgången på skog och behovet av att skydda husens timmerstommar från havets vrede. Allt detta samverkade till en utveckling även på spikens område.

Den första icke-smidda spiken är en svensk uppfinning från 1700-talet som kallas klippspik. Upphovsmannen skall ha varit metallurgen Sven Rinman och det första bruk som tillverkade klippspik i Sverige kan möjligen ha varit Nyby bruk i Torshälla 1845. Äldre experimentell tillverkning lär ha gjorts av bland andra Christoffer Polhem redan på 1700-talet, men den första kända serieproduktionen av klippspik görs dock inte i Sverige, utan av Jeremiah Wilkinson i Rhode Island 1777. Någon större industriell tillverkning i Sverige kom inte igång förrän 1855 när Lyckeåbruk i Blekinge startade den första storskaliga produktionen i Sverige.

Klippspik stansas eller ”klipps” kallt ur plåt. Det är en metod som gör det möjligt att tillverka stora volymer till låg kostnad. De största producenterna av klippspik i Sverige har varit Boxholm, Domnarvet och Finspång. Klippspik känns igen på att formen är jämntjock på ena sidan vilken motsvarar tjockleken på plåten den klippts ur och den andra sidan är svagt avsmalnande. På grund av sin form måste klippspik slås in i träet så att den jämntjocka sidan är parallell med årsringarna för att inte spräcka träet. Precis som med den smidda spiken finns klippspik både som dyckert och med hamrad skalle. En vanlig variant är att spiken har ett smalt avlångt huvud som endast är utbredd i plåtens längdriktning, vilket kommer sig av att huvudet stansats tillsammans med spiken direkt ur plåten.

1811 patenterade James White i England, en av de första maskinerna för tillverkning av trådspik. Genom att använda sig av valsad tråd som spikämne istället för plåt effektiviserades tillverkningen ytterligare. Men det är inte som en brittisk uppfinning trådspiken blivit känd i Sverige. I Sverige blev trådspiken känd som ”Pariserstift” efter den omfattande produktion som startades i Paris på 1820-talet. Den första trådspikmaskinen installerades i Sverige 1853 på Gunnebo spikfabrik. Bara det faktum att trådspiken fick namnet Pariserstift tyder på en rätt omfattande import av trådspik till Sverige innan 1853, varför jag vill varna en aning för förenklingar i försök till dateringar enbart gjorda på spik. Vad ni än gör, gå inte på att klippspik är synonymt med 1800-tal, något som många byggnadsvårdsbutiker vill göra gällande. Klippspik har använts sedan mitten av 1800-talet, om inte tidigare, men används fortfarande i byggen för att fästa exempelvis reglar i lättbetong. Tro heller inte att klippspik var den enda spik som användes under 1800-talet. På grund av sin låga kostnad blev trådspiken tidigt den dominerande spiktypen i Sverige. Vilken spik som använts i just ditt hus beror på var i landet det ligger i förhållande till närmsta spikdistributör och vilken typ av spik just den distributören har hållit i lager. Däremot finns det några slutsatser man faktiskt kan dra av spiken i ditt hus. Har du trådspik i huset kan du med gott samvete säga att den slagits tidigast 1811. Har du klippspik är det antagligen tidigast 1840-tal. Något slutdatum finns däremot varken för trådspik eller klippspik. Den smidda spiken försvinner dock generellt ur husen i takt med klipp- och trådspikens frammarsch vid 1800-talets mitt, men några exakta dateringar med hjälp av spik är svårt att göra. Däremot finns några tveksamt behjälpliga tilläggsparametrar som går att använda. Det faktum att rund trådspik oftast använts i Sydeuropa medan vi i Norden använt räfflad spik, gör att du kan få ett hum om var i världen ditt hus ligger någonstans. Om du nu vore osäker på det. Något som kan vara mer behjälpligt är vetskapen att förzinkad spik började användas först i åren efter andra världskriget, vilket gör att man ofta kan boxa in trådspik utomhus till före eller efter 1950. Förzinkningen ökar spikens rosthärdighet och är en bra indikation på en senare renovering.

    Till sist vill jag bara komma med några förmaningar och allmänna råd: Slå alltid huvdet på spiken, men aldrig sista spiken i kistan och släng inte bort spik du hittar i ditt hus. Idag är en tappad spik en förlorad spik, men förr var spik något dyrt, en tappad spik plockades upp och en krokig rätades ut. Jag tycker det är en princip värd att bevara. Både smidd spik och klippspik fungerar bra att räta ut och använda igen. Lite sämre ställt är det med trådspiken, men allt är värt ett försök.

    Önskar man spika som det gjordes förr och undrar var ordet tumregel kommer ifrån, så kanske nedan listor kan vara behjälpliga:

Smidd spik:

• 1-1,5 tums spik används till fönsterbeslag
• 2 tum används till hyvlade lister, foder och annat finsnickeri
• 3 tum används till tak-, vägg- och bröstpaneler invändigt och till spikning av brädfodring utvändigt.
• 4 tum används till grövre brädfodring och till spikning av locklister utvändigt.
• 5 tumsspik används till kilsågade golv invändigt samt till grövre snickerier utvändigt.

Klippspik:

• 2,5 tumsspik används till lister och foder inomhus
• 3 tum används till spikning av pärl- eller fasspontspanel inomhus eller brädfodring utomhus
• 4 tum används till brädfodring och locklister utomhus
• 5 tum används till golv.

Trådspik

• 2 tums trådspik används till stickspån. Spiken har gjort sitt samtidigt som stickspånen i taket behöver bytas.

För referens följer nedan en lista med några varianter av spik:

• Ankarspik är en spik med räfflor för att försvåra urdragning vid belastning. Ankarspik används främst när man bygger med hålband och spikplåt och inget du hittar i ett gammalt hus.
• Bleckspik är till för plåtarbeten exempelvis för att fästa fönsterbleck.
• Dyckert är spik som antingen helt saknar huvud eller har ett mycket litet koniskt huvud. Dyckert används när spikskallen inte skall synas till invändiga snickerier såsom foder, socklar och taklister.
• Ekspik är en grövre spikdimension än furuspik/klenspik. Kallas även ibland för timmerspik. Namnet avser användningsområdet.
• Enbrädesspik är en spik som var avpassad efter tjockleken av en bräda.
• Furuspik, även kallad klenspik är en är en spik som är avsedd för normalt snickeribehov exempelvis spikning av tak- och väggpaneler, golv, foder och socklar.
• Hästskosöm är en kortare spik med konisk form som framförallt används att fästa hästskor på hov. Har historiskt använts för spikning av fönsterbågar.
• Kamspik är en spik med räfflor, så kallad kamgänga för att motstå utdragning vid belastning.
• Klippspik framställs genom klippning av plåt. Namnet avser produktionsmetoden.
• Kopparspik är spik gjord av koppar och används främts inom båtbyggnad och för plåtslageriarbeten. Kopparspik används idag även som dekorationsspik. Koppar går inte att använda tillsammans med stål, järn, eller aluminium i fuktiga miljöer, på grund av risk för korrosion. Rostfritt eller syrafast stål går dock bra att kombinera med koppar.
• Krampa eller märla är en U-formad spik som bland annat använts för att fästa metalltråd och taggtråd vid stolpar eller reveteringsnät på vägg.
• Nubb är en mycket kort spik med platt huvud. Nubb tillverkas genom pressning och har historiskt mest använts för fästning av tapeter och papptak. En grövre nubb användes för fästning av mjuka mattor och kallas ibland för mattspik. Spik av tråd i samma längs som nubb kallas för stift.
• Pappspik, kort spik med runt skaft och platt huvud som används för att fästa takpapp.
• Presspik är en senare utvecklad variant av smidd spik som framställs genom att upphettade plåtämnen formas i en smidespress. Namnet avser förstås tillverkningsmetoden.
• Trådspik är spik framställd av metalltråd. Trådspik är idag den vanligaste spiksorten. Trådspik finns i rund, fyrkantigt eller x-formad tråd.
• Tränagel eller dymling är en större träplugg som används för att låsa tappar eller stockar i en timra i varandra. Dymlingen är rund och jämntjock och gjord av trä.