Den medeltida staden
Vad som egentligen är en stad kan genom historien definieras ur flera olika aspekter. Administrativt definieras staden som en ur landsbygden utbruten kommunal enhet som uppbär särskilda privilegier. Dessa privilegier omfattar exempelvis rätten att föra handel och uppta skatt. Geografiskt definieras staden som en bebyggelseform som kännetecknas av planmässigt anlagda gator i en relativt omfattande och tät bebyggelse i förhållande till landsbygden. Ekonomiskt definieras staden av en tydlig arbetsfördelning mellan invånarna. I staden har handel och hantverk en stor ekonomisk betydelse medan lantbruket har en begränsad och underordnad betydelse. Ur det sociologiska perspektivet innebär begreppet stad att ett stort antal människor är koncentrerad till en begränsad yta. Fram till och med 1700-talet uppfyllde inte alla de orter som definierades som städer ur ett administrativt perspektiv de geografiska och ekonomiska definitionerna och det fanns orter som ur ett geografiskt perspektiv skulle kunna definieras som städer men som inte besatt några stadsprivilegier. För att inte fastna i dessa definitioner är det därför ur ett bebyggelsehistoriskt perspektiv ofta mer relevant att tala om stadsbyggd snarare än om städer när det är medeltiden vi har att göra med.
Men det här är förstås akademiska hårklyverier. Ur konungamaktens perspektiv är det under hela medeltiden den administrativa definitionen som avgör vad som utgör en stad. Rätten att bedriva handel var vid den här tiden hårt kringskuren och handel kom med tiden att bli något exklusivt för städerna kopplade till de särskilda stadsprivilegier som utdelades av kronan i ett försök att kontrollera rikets handel. Genom att endast tillåta handel i städer med stadsprivilegier, kanaliserades varor till ett fåtal platser som möjliggjorde för kronan att uppta tullavgifter och skatt. Exakt hur den medeltida tullbeläggningen såg ut vet vi faktiskt inte och troligen har den skiftat både till form och omfång under hela medeltiden fram till 1622 då den så kallade ”Lilla Tullen” införs och stadstullarna formaliseras kring uppstäder och stapelstäder. Om tullformerna under medeltiden är något oklara är det desto tydligare att stadens administration alltid hade en mycket tysk prägel. Handeln under medeltiden dominerades av Hansan och tyska köpmän lockades aktivt till Sverige med erbjudanden om skattefrihet och förmånliga handelsprivilegier. Städernas styrelser kom med tiden att sättas upp efter tysk förebild och hälften av platserna i rådet var i flera städer vigda åt tyska köpmän.
Trots handeln och den administrativa formen som skiljde sig betydligt från bondbyarnas struktur, var den medeltida staden i hög utsträckning agrar. Städerna var små och kunde sällan underhålla handelsmän och hantverkare med en kontinuerlig marknad över året varför städernas borgare långt fram i tiden tvingades fortsätta med en ambulerande handel för att få avsättning för sina produkter samtidigt som man behövde förlita sig på en hög grad av självhushållning. I staden fanns därför landsbygden högst närvarande i form av mindre vångar för jordbruk och en många gånger avsevärd djurhållning.
De medeltida städerna var med undantag från ett fåtal kyrkor och försvarsanläggningar, helt byggda i trä. Detta gäller i princip alla svenska städer utom Stockholm som mot medeltidens slut kom att få en betydande stenbebyggelse. Men även i Stockholm var träbyggnationen markant. Gatorna var smala och sällan belagda med sten. Sopor avsattes direkt ut på gatan och den bristfälliga hygienen tillsammans med eldfaran från de många hushållshärdarna, smedjor och brännerier utgjorde stora utmaningar för stadens borgare.
De handelsplatser som under medeltiden utvecklades till städer hade uppstått vid vägmöten, vadställen, hamnlägen eller vattenleder och deras stadsplaner reflekterar ofta dessa förhållanden. Ett generellt drag i de medeltida städerna kan sägas vara det oregelbundna planmönstret. Gator och gränder tenderar följa naturliga former i geografin och tillrättaläggandet av naturen var ovanligt. De städer som låg vid en vattenled följde till exempel gärna vattnet i en långgatsplan längs en stor huvudgata, en typ av stadsplan vi till exempel kan se i Sigtuna grundat på 970 talet och Sveriges nu äldsta fortfarande befolkade stad. En annan form för städer vid vatten var det strandparallella gatunätet med flera parallella gator som följer stranden med tvärgator där emellan. Exempel på sådan kan ses i Helsingborg, grundat under 1000-talet men även i Stockholm, 1252 . Framför allt i Skåne hittar vi dock vissa undantag från det strandparallella gatunätet där huvudgatan i stället ligger i vinkel mot vattnet och mynnar ut vid hamnen. De strandparallella gatunäten och långgatsplanen fick med tiden båda ett mycket karaktäristiskt revbensmönster där det från huvudgatan närmast stranden kom att utgå en mängd smala gränder som ledde ner till stranden för att möjliggöra tillgång till det längs stranden utsträckta hamnområdet. Det här kan man faktiskt fortfarande se i Gamla stan i Stockholm och blir mycket tydligt om man studerar kartor av det medeltida Stockholm.
Där städerna i stället uppstått vid vägmöten har gatunätet avspeglat detta genom att landsvägarna som mynnat i staden övergått i stadens huvudgator. Ett typexempel på ett sådant stadsmönster är Lund i vars stadsplan man fortfarande tydligt kan se den medeltida vägmötesstaden. Trots att den svenska medeltida stadens gator är betydligt mer organiskt formade, kan man här faktiskt skymta ett drag av de romerska städerna som trots sin rutnätsplan i stort var uppbyggda som vägmötesstäder runt korsningen av stadens huvudleder Cardo Maximus och Decumanus Maximus, men låt oss återkomma till den romerska staden när vi i nästa artikel ska titta närmare på den svenska stormaktstidens stadsplaner.
I många av dagens svenska städer finns spåren av den medeltida staden kvar. Medeltida stenbyggnader vittnar på ett tydligt sätt om den äldre bebyggelsen, men även där medeltidens byggnader inte längre finns kvar finns ofta siktlinjer och blickfång som ger en bild av hur den medeltida staden en gång sett ut. Sträckningen av dagens gator följer ofta de begränsningar som den medeltida stadens byggnader och geografiska förhållanden utgjorde. Det kan röra sig om gatusträckningar längs vattendrag, murverk och vallar som inte längre existerar, gator som sammanstrålar vid en icke längre existerande port, eller så vittnar gatusträckningen om tidigare tomtgränser och husbebyggelse. Markanvändningen i form av brukade vångar, hamnplatser eller dylikt kan också avteckna sig i dagens stadsplaner och kvartersnamn. Att jämföra äldre och nyare kartor kan bidra med god kunskap om medeltidens spår i dagens städer och är ett fantastiskt bebyggelsehistoriskt nöje du kan roa dig med på egen hand varhelst i landet du bor. Ladda ner historiska stadskartor från lantmäteriets hemsida och ge dig ut och följ tecknen i stadsmiljön av byggnader, murar, vallar och vattendrag som inte längre existerar. Mycket nöje!
Av Jesper Sundelöf