Behandlingar av trägolv – Historik och praktik

Trägolvet är näst efter det stampade jordgolvet det äldsta golv vi har i Sverige. Däremot är ytbehandling av trägolv med tillsatsmedel ett relativt nytt påfund som jag tänkte vi skulle undersöka djupare i den här artikeln. Men innan vi börjar prata om ytbehandlingar tycker jag att man ska etablera några grundpremisser gällande trägolv för den som vill få sina golv att se ut som de gjorde förr. Den första premissen är att ytan på ett trägolv i original är hyvlad. Är det äldre, det vill säga ungefär före 1850 är den hyvlad för hand och har en levande något ojämn yta med svaga spår av putshyvel. Yngre golv är maskinhyvlade med en homogent jämn yta. Den andra premissen är att det är en dödssynd att slipa ett handhyvlat golv såvida det inte är den absolut sista utvägen för att rädda ett mycket skadat golv. Dels kommer du ta död på allt liv i golvet och dessutom förstör du den yta som hårdnat under år av skurning, målning och trampning. Den tredje premissen är att detsamma i princip gäller för gamla maskinhyvlade golv. Om det inte är en dödssynd så är det i vilket fall tillräckligt graverande för att du inte vill ha det på ditt syndaregister på domedagen. Har du ojämnheter i golvet som du vill få bort, gå hellre på med en handhyvel än med en golvslip eller behandla golvet med en metod som döljer ojämnheter, till exempel målning. Hack och spikhål kan man ofta få att svälla igen nöjsamt innan målning med hjälp av rå linolja som droppas i skadan. Den fjärde premissen är att kärnsidan på golvvirke skall vara vänt uppåt för att brädorna inte skall slå sig åt fel håll. Den femte premissen är att golvbrädor tänkta att ligga i dagen är tillverkade av kärnvirke, är tätt lagda och alltid av någon bredd. Linoleummattan som uppfanns på 1860 talet i England var ursprungligen något mycket exklusivt men kom under 1900-talets första decennier att bli allmänt spridd. Vid nybyggen blev det då regel att undergolv till linoleummattor lades med klenare dimensioner, breda springor och i virke gjord av billigare och mjukare splintved. Sådana golv har aldrig varit tänkta att lämnas i dagen. Den enda historiskt korrekta behandlingen av sådana golv är att låta dem få ett nytt lager av linoleum. Med det sagt vill jag nog ändå erkänna att undergolv som inte är alltför glest lagda eller alltför mjuka faktiskt kan göra sig rätt så bra målade eller skurade. Men riktigt historiskt korrekt är det inte.  Med det sagt tycker jag att vi börjar.

Undergolv från 1925 med spikspår efter matta

Målade golv

Linoljefärgsmålade trägolv har funnits sedan sent 1700-tal. Behandlingen blev vanlig under den gustavianska eran i framförallt högreståndsmiljöer där man med färg försökte få trägolven att efterlikna marmor och kalksten i grå och svarta nyanser eller parkettgolv i bruna färger. Även mönstermålade golv med schabloner eller rutor var vanliga. Vid 1800-talets mitt fanns målade golv i alla de fyra ståndens miljöer. Ockragula golv med grå kantfriser imiterande kalksten var mycket vanligt. Under 1900-talet målades golven helst enfärgade i engelskt rött eller brunt. En golvmålning som varit vanlig ända sedan 1700-talet fram till idag är det på diagonalen rutiga golvet gärna i engelskt rött och ljust grå. Att måla ett golv är ett enkelt och historiskt korrekt sätt att föryngra fläckiga, stickiga och slitna golv. Notera dock att du bör måla med linoljefärg för att slippa flagning. Notera också att det inte går att måla linoljefärg på ett hårt såpat golv eftersom såpan hindrar linoljan från att härda.

Nytt, handmålat golv

Skurgolv

Trägolv har skurats sedan gammalt. Däremot är såpskurningen en relativ nymodighet. Fram till slutet av 1800-talet var sand det vanligaste skurmedlet. Såpskurning verkar ha uppstått någon gång under 1800-talets två första decennier som en ren högtidsskurning som utfördes i högreståndsmiljöer en eller ett par gånger per år. Något bredare genomslag fick det dock inte förrän under 1800-talets sista decennier. De vanligaste formerna av såpa i Sverige gjordes på denna tid av animaliskt fett eller hampa. Såpa gjord på lin, kokosfett och palmolja förekom också. Idag är linsåpa och tallsåpa de på marknaden vanligast förekommande såporna varav tallsåpan är den avgjort yngre av de två. Båda fungerar dock bra att skura golven med. Linsåporna är vanligen något fetare varför en mindre mängd såpa behövs vid varje skurning. Å andra sidan tenderar de också vara dyrare. Skurade golv ger över tid en levande, just grå yta som hårdnar något i förhållande till en obehandlad, men det tar lång tid och många skurningar för ett nytt trägolv att gråna. De nya skurgolv jag lägger in skurar jag 5-7 gånger med dubbel dos såpa den första veckan för att bygga upp en yta som blir något fukt- och smutsavvisande, därefter rekommenderar jag att skura som vanligt ett par gånger om året eller när golvet börjar se smutsigt ut. Skurning görs med kallt eller ljummet vatten. Det är viktigt eftersom hett vatten riskerar missfärga och göra golvet flammigt. Innan du börjar skura så dammsug och fukta golvet med kallt vatten med hjälp av en trasa. Du behöver inga mängder vatten, bara tillräckligt för att golvet skall bli fuktigt. Det är viktigt eftersom såpa på torrt golv kan ge gula fläckar. Därefter slår du 3 deciliter linsåpa eller 4 deciliter tallsåpa i tio liter kallt vatten och skurar av golvet med en hård rotborste eller levang. Jobba dig från väggen bakåt mot dörren precis som när du målar så slipper du bli blöt om fötterna. Skura i fibrernas längdriktning. Extra jobbiga fläckar arbetas bort genom att lägga en klick såpa direkt på borsten. Svep av golvet med våt trasa för att få bort överflödig såpa. Torka till sist av golvet med en skurtrasa. Ett gott tips är att skura golvet i delar eftersom vi vill undvika att skurvattnet torkar på träet och riskerar ge fläckar.

Många hävdar att såpskurning är ett bra förstahandsval vid behandling av nya trägolv eftersom man inte blir låst för framtiden som vid till exempel målning. Min erfarenhet är dock en annan. För det första tar det mycket lång tid att arbeta upp en skurgolvsyta som ser gammal ut. Det gör att skurgolv är inget du ska välja om du främst vill ha ett snabbt resultat. För det andra går det inte att senare behandla ett mättat skurgolv med oljeprodukter som förväntas härda. Såpan löser helt enkelt fettet i oljan.

Sparsamt skurat golv. 1850 tal. Samma virke och hus som det fernissade golvet nedan. 

Bonvaxade golv

Mot slutet av 1800-talet blev bonvaxade golv populära, särskilt som behandling av parkett. Bonvax gjorde att golven kunde poleras blanka. Bonvax stryks som annat vax med trasa eller levang och poleras blankt när det har torkat. Fördelen med vax är att det ger ett traditionellt utseende och golvytan blir len och lättstädad. Vaxade golv är dock fortfarande känsliga för vatten varför de passar mindre bra i kök.

Fernissade golv

I början av 1900-talet blev det vanligt att fernissa trägolv i representativa miljöer istället för som tidigare varit brukligt att antingen måla eller vaxa dem. Det här bruket hade kommit till Sverige redan i mitten av 1800-talet i och med den så kallade Schweizerstilen. Schweizerstilen var ny på så sätt att den förespråkade att trähus skulle se ut som trähus och inte immitera stenhus vilket tidigare varit brukligt. Fernissan spelade en stor roll här i och med att den var transparent och lämnade träets ådring synlig. Under 1800-talet pigmenterades fernissan gärna bärnstensbrun för att passa in i Schweizerstilens murriga färgskala av brunt, beige, grått, grönt och gult

Den första linoljefernissan var vad vi idag kallar för kokt linolja och hade inga andra tillsatser utöver linoljan. Det här gör att man måste vara lite försiktig med vad man pratar om så att saker och ting inte förväxlas. Med tiden kom linoljefernissan dock att få en tillsats av harts och terpentin med resultatet att ytan blev hårdare än med vanlig kokt linolja. Det här är fortfarande beståndsdelarna i den linoljefernissa som säljs i handeln.

Fernissa ger ett tåligt, högblankt golv men för att bevara lystern behöver golvet strykas med ny fernissa regelbundet ungefär vartannat år. Gångstråken tenderar nämligen att bli matta med tiden. Tidsuppskattningen är förstås ett riktvärde och med mindre slitage kan man förnissa mer sällan. I ett hus på Kullaberg i Skåne ligger fortfarande fina golv som vi fernissade för många år sedan, men då används huset förstås bara om sommaren av en äldre dam med mycket mjuka fötter.

Att förnissa golv själv är mycket lätt. Två till tre strykningar med pensel behövs för att ytan skall bli tillräckligt tålig. Stryker man tre gånger bör första och andra strykningen göras med fernissa förtunnad med 10% balsamterpentin. Sista strykningen tunnas bara med 5% terpentin. Väljer man att stryka med bara två lager för att få ett ljusare golv förtunnar man sista strykningen endast till 5%. 

Arbeta i träets fiberriktning och stryk helst bara ett par brädor åt gången eftersom resultatet blir bäst när det stryks vått i vått. Fernissan skall påföras mycket tunt och arbetas in i underlaget för bästa resultat. Enklast görs det om virket håller rumstemperatur. Håll i åtanke att golvet mörknar nästan dubbelt så mycket för varje lager du stryker på om du jobbar med opigmenterad fernissa. Avbryt i tid om du inte vill ha för mörka golv. Och vi behöver inte påpeka att det är en klok idé att börja längst in i rummet och arbeta sig ut mot dörren va? När du väl fernissat dig ut ur rummet se till fernissan är ordentligt torr innan du går på den. 

Vill du förnissa dina golv med tillsatser av pigment på det sätt som gjordes under 1800-talets andra halva så går fernissan bra att blanda med olika jord- och oxidpigment. Exakt vilka pigment och i vilken mängd du behöver skall du fråga tillverkaren av den fernissa du väljer att köpa. Ett gott råd är dock att provstryka en brädbit innan du ger dig i kast med golvet för att säkra att kulören är den du önskar. Lycka till! 

Fernissat golv lagt 1850

Såpade golv

Den här metoden skall inte blandas samman med ett traditionellt skurgolv. Ren såpa stryks med spackelspade på ett fuktat golv och får sedan torka in varefter överskott av såpa avlägsnas genom torrborstning eller skurning. Såpning är ingenting jag rekommenderar. Dels riskerar den göra golvet flammigt och det kommer garanterat att bli klibbigt tills du skurat den överflödiga såpan av golven vilket kan ta lång tid. Bättre är att njuta av den mindfulness som bara en regelbunden knäskurning kan erbjuda.

Lutade golv

Det här är inte heller något jag rekommenderar. Behandling med lut är ingen gammal metod utan ett modernt sätt att försöka åstadkomma en yta som ser gammal ut. Luten löser upp ytfibrerna vilket gör att golvet blir mjukt och svårt att hålla rent. 

Kalkade golv

Vanligtvis anses sdet här som ett sätt att fuska sig fram till något som liknar en såpskurad yta. Det ansåg även jag fram tills att jag sprang på en beskrivning av kalkskurning som Carl von Linné nedtecknat under sin resa i Västergötland på 1700-talet. Faktum är att man länge kalkat golv inomhus i decinficerande syfte för att hålla loppor, löss och annan ohyra borta. I skafferi- och köksytor kan man därför med gott mod kalka sina golv utan att vara orolig att få bannor från byggnadsvårdspoliser tycker jag. Vid kalkning blir golvet mycket motståndskraftigt mot insugning och slitage. Betänk att det är ett cementstenmjöl du behandlar dina trägolv med och ytan blir med tiden också just som sten om man fortsätter med regelbunden kalkbehandling. Träet blir även ljusare än vid vanlig skurning. 

Kalkar man golven kan man antingen blanda kalk direkt i sin skurpyts tillsammans med såpa, eller så förkalkar man golven genom att blanda en del släckt kalk (målarkalk) i fem delar vatten. Måla ut blandningen över golvet och skura in det med en rotborste. Torka av överflödig kalk och låt torka in ordentligt under en hel dag. Därefter torrborstar man bort det kalkpulver som blir kvar på ytan. Borsta noga, för den kalk som blir kvar och skuras in med såpa blir svår att få bort. När borstningen är gjord kan golvet skuras eller kalkskuras som vanligt. Eftersom kalken färgar golvet ljust är det bra att prova sig fram på en yta som inte syns så mycket så att du är säker på att resultatet blir som du vill. Börja till exempel i skafferiet. Det går inte så bra att kalka golv som redan är såpskurade eftersom kalken inte kommer åt att reagera och binda med träet på grund av tvållagret som ligger på ytan av såpskurade golv. 

Lackade golv

Cellulosalacken började slå ut linoljefernissan som golvbehandling på 1960-talet. Och som de flesta byggtekniska förändringarna som gjordes under 60-talet innebar den tyvärr inte någon förbättring. Plastlackerna som uppfanns på 70-talet gjorde inte heller saken bättre. Golven blir förvisso högblanka och mer ljusbeständiga än vid behandling av fernissa, men precis som fernissan så mattas den relativt fort och då uppstår huvudvärken. Lackade golv går nämligen inte att underhålla skikt på skikt som med fernissa, utan golven behöver slipas innan ny lack läggs på, vilket sliter på golvet. Både slipningen och lackningen är heller inte helt enkla att få till utan någon övning.

Lackat och gulnat furugolv med mycket brukarspår. 

Oljade golv

Med oljade golv avser jag oljebehandlingar som inte härdar innan de helt trängt in i träet, det vill säga behandling med linolja eller blandningar av linolja, harts och mineralolja. Att olja golv är inte heller någon gammal metod, ändå är byggnadsvårdsbutikerna duktiga på att kränga särskilda golvoljor med mineraloljeinblandningar. Men vem vill pensla petroleumprodukter på sina golv? Är du ändå intresserad kan det vara värt att notera att vi talar om tre skilda varianter av oljade golv. Den första varianten gäller rå linolja som ibland används för att impregnera golv inomhus. Det är dock en något märklig behandling eftersom impregnering inomhus inte behövs. Behandlingen fungerar dock precis som när du oljar bänkskivan i köket. Fettet gör att träet mörknar något och blir lite mer vattenavvisande. Variant två gäller kokt linolja. Det fungerar ungefär som fernissa fast lite sämre i och med att den inte innehåller något harts. Golvet slits därför fortare. Den tredje varianten gäller de speciella golvoljorna som görs genom blandning av linolja, harts och mineralolja. All oljning kräver i princip tre moment: Dag ett oljar du golvet. Dag två måste hela golvet slipas eller poleras för att slipa ner de fibrer som rest sig av oljan. Dag tre oljar du en andra gång. Ska jag prioritera så tycker jag att oljning är ett bättre alternativ än lack, främst för att det går enkelt att göra själv och det är enkelt att underhålla skikt på skikt utan slipning emellan. Men om du undrar om det är något jag vill rekommendera så är svaret nej.

Lasyr

Lasyr är ingen dum uppfinning, men gammal är den inte och på golv hör den inte hemma. Problemet uppstår när du nött av lasyren i gångstråken med dina fötter. Då går det inte att underhålla. Lasyr går nämligen inte att bättra skikt på skikt eftersom två skikt lasyr blir en heltäckande färg. Du kommer därför att bli tvungen att slipa om hela golvet.

Linoljevax

Linoljevax är en modern golvbehandling som består av en sammankokning av linolja, harts, vax och pigment och brukar tilltala de som önskar en mattare yta än vad fernissa ger. Ytan blir sidenmatt och något vattenavvisande. Vitpigmenterat linoljevax ger en lasyreffekt som brukar vara uppskattad eftersom den snabbt åstadkommer en yta som påminner något om ett skurgolv. Min uppfattning är dock att känslan blir en helt annan och att det är som med alla laserade golv rätt svårt att bättra på vid slitage utan att göra golvet flammigt.

Linoljevax appliceras ungefär som skokräm med hjälp av en svamp några golvplank i taget, varefter överfödigt vax torkas av med en trasa eller en frottéhandduk och poleras in i träet för hand. Vaxet appliceras i endast ett skikt vilket gör att det är en enkel behandling att utföra själv. Lika enkel att använda vid underhåll är den dock inte. Linoljevaxets poularitet har stigit i byggnadsvårdskretsar de senaste åren vilket jag uppfattar som en något missriktad välvilja baserad på att oljekomponenten utgörs av linolja, för gammal det är den här metoden inte. Och hur den egentligen fungerar över tid vet vi inte heller särskilt mycket om.

Hårdvaxolja

Hårdvaxolja är en 2000-talsmetod för golvbehandling som visat sig vara en inte helt optimal behandling för relativt mjuka golv av gran och furu. Ytan slits snabbt och är svår att återställa jämt. Ny pigmenterad olja lämnar gärna mörka stråk i golvets repor vilka framhäver dem mer än nödvändigt. Däremot verkar det som att hårdvaxolja fungerar bra på hårda golv av till exempel ek. Man får ofta höra att skador i det pigmenterade oljeskiktet inte går att reparera, men det är faktiskt inte sant. Mindre nöt- och skrubbskador som lämnat ljusare stråk i mörkpigmenterad olja går lätt att bygga upp igen med ny olja som stryks ut med en trasa i den tjocklek som krävs för att återställa rätt nyans. Svårt skadade golv är dock inte lika lätt att återställa utan att de blir flammiga.

Hårdvaxolja är en blandning av härdad olja och vax, vilket gör att ytan blir både vatten och smutsavvisande. Den impregnerar samtidigt som den bevarar träets naturliga struktur. Hårdvaxoljan är lätt att pigmentera vilket gör att du kan få precis vilken ton du vill på ditt golv.  Men är det en roligare lösning än traditionellt skurade, målade eller bonvaxade golv? Nej, det är tveksamt.

Hårdvaxoljat och pigmenterat parkettgolv
Etiketter:,
5 kommentarer

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *