Årets såpopera

Det är två dagar till nyårsafton och jag ligger på knäna och skurar golven på ovanvåningen. En gång om året ska det göras oavsett om det behövs eller inte. Det säger både jag och gamla farmor. Innan jag börjar skura väter jag golven med hjälp av en trasa och en pyts med kallt vatten. Sedan blandar jag tre deciliter såpa i tio liter kallt vatten och går på med skurborsten. När jag hittar riktigt svåra fläckar lägger jag lite såpa direkt på skurborsten och gnor utav bara helvete. Lindsey säger att jag borde skura med levang och det har hon säkert rätt i, men jag tycker att jag får mycket bättre kraft på alla fyra, dessutom ger det mig en bättre julkänsla. Ni vet den där med värkande knän och kalla fötter!

Idag skurar jag med linsåpa, men det är inte varje dag jag gör det. Faktum är att det går bra att skura med helt vanlig brunsåpa eller Grumme tallsåpa också för den delen. Skurar man med Grumme är dock den gula såpan att rekommendera av försiktighetskäl för att golvet inte skall missfärgas. Grummes gröna och gula såpor är egentligen precis samma produkt, men den gröna såpan är infärgad med ett rätt kraftigt grönt färgämne. Anledningen till att Grumme tillverkar en gul och en grön såpa med precis samma innehåll har en historisk förklaring. Förr i tiden var det nämligen så att det i södra Sverige var vanligt med såpa gjord på hampa, vilken ger just en grön ton på såpan. Annars var den vanligaste såpan förr i tiden gjord på animaliskt fett, vilket ger en gul färg. Undrar du när ”förr i tiden” egentligen var, kan jag berätta att det var vid årtiondena kring sekelskiftet 1900. Hur som helst så har Grumme fått för sig att vanan sitter djupt rotad i den svenska myllan och att de som bor i södra Sverige inte kan tänka sig att skura sina golv med något annat än grön såpa. Men då kan jag berätta att så är det inte alls, för nu för tiden så är det nästan bara en bunte byggnadsvårdsnördar som jag som såpskurar sina golv och de har nästan allihop fått för sig att det är linsåpa man ska använda. Och visst har linsåpa använts förr, men någon särskilt framträdande roll i såpskurningshistorien har den faktiskt inte. Därför är det lite märkligt att alla vi i byggnadsvårdsmaffian har fått för oss att man med nödvändighet måste använda just linsåpa. Såpa är överhuvudtaget ett rätt sent påfund som tillsatsmedel vid skurning. En god bit in på 1800-talet var sand det avgjort vanligaste skurmedlet. Såpskurningen tycks ha börjat som en högtidsskurning ett par decennier in på 1800-talet och verkar ha etablerats som regelbunden rengöringsmetod i högreståndsmiljöer först på 1860-talet. Såpskurning så som vi känner den från allmogemiljöerna är framförallt ett sent 1800-tals fenomen. Och då kan jag berätta att man inte främst skurade med linsåpa utan med hemgjord såpa på björkaska, talg, ister och urkokta ben. Om man inte kunde tillverka sin såpa själv så gick den att köpa av kringresande såpsjudare.

Det första såpsjuderiet i Sverige var Hamiltons Pottaska Compani som fick tillstånd av Drottning Kristina att starta verksamhet 1654. Men Hamiltons Pottaska Compani verkar ha varit före sin tid. Företaget gick i konkurs efter mindre än ett år, precis som alla andra såpsjuderier som startade före 1800-talets mitt. Få av dessa tycks ha överlevt mer än något år. Först runt 1850 verkar en tillräckligt stabil efterfrågan på såpa ha etablerats i Sverige för att såpsjuderierna skulle ha möjlighet att överleva någon längre tid. Såpsjuderierna kom och gick, men såpan den gjordes på samma sätt. Vid sekelskiftet 1900 var pottaska fortfarande den vanligaste alkalien i såpa. Talg var dominerande som fett men linet var nu på uppgång liksom importerade råvaror som hampa, kokosfett och palmolja. Vid mitten av 1900-talet dominerades såpamarknaden emellertid av brunsåpa tillverkad på sojaolja. Brunsåpa på soja finns kvar idag men såpamarknaden domineras idag i princip helt av lin- och tallolja, två relativa nykomlingar i den här såpoperan.

Spelar det någon roll då? Om man använder lin- eller tallsåpa? Eller soja, talg eller hampa för den delen? Nej, antagligen inte. När jag arbetade på Skansen för en herrans massa år sedan fick jag lära mig att det inte spelar någon roll vad såpan är gjord av, det viktiga är att använda en såpa med hög fetthalt. Fetthalt skall inte förväxlas med koncentrationen av såpa. Koncentrationen i de rätt dyra linsåporna ligger runt 30-40%. Grummes tallsåpa har en koncentration på mellan 15 och 30%. Vän av ordning tänker då att man alltså borde välja linsåpa framför tallsåpa eftersom den har ett högre koncentrat av såpa i flaskan. Ja, kanske skulle det vara så om det inte hade varit för att innehållet i alla såpaflaskor oavsett fabrikat i princip enbart är försåpat fett och vatten, varför man helt enkelt kan styra såpablandningen själv i pytsen när man blandar till sitt skurvatten. Kör bara i en extra deciliter såpa i pytsen så har du kompenserat för det minskade såpainnehållet i grummesåpan.

Så nej, det är inte koncentrationen i flaskan som är viktig för slutresultatet. Och det vet de flesta såpatalibaner också varför det är ungerfär här man brukar hamna i kemiska diskusioner om pH-värden och förtvålningstal. Innan vi går allt för djupt ned i såpans mysterier vill jag därför berätta att pH på Grummes tallsåpa ligger på 10,5, vilket är på exakt samma nivå som min linsåpa köpt vid ett av de ledande byggnadsvårdscentren i södra Gästrikland. PH har alltså inget med saken att göra. Och förstå mig rätt nu, såpa är basiskt och pH-värdet påverkar förstås hur väl såpan fungerar som rengöringsmedel, men det är inte pH-värdet som skiljer linoljesåporna från tallsåpan. Hur är det med förtvålningstalet då? Förtvålningstalet talar egentligen bara om hur mycket kalilut som behövs för att förtvåla en viss mängd såpa. När man kokar såpa blandar man vatten, fett och kaliumhydroxid som sedan vispas under uppvärmning varvid fettet spjälkas genom att esterbindningarna upplöses i fria fettsyrasalter och glycerol. Den här processen kallas hydrolys, saponifiering eller förtvålning. Kaliumhydroxiden är en bas som reagerar med fettet och skapar kaliumsalt. Förtvålningstalet bestämmer hur mycket kaliumhydroxid som behövs beroende på vilket fett som används för att allt fett skall förtvålas och är helt enklet det antal gram som behövs för att förtvåla ett kilo fett. Förtvålningstalet på tallolja ligger runt 190 och linolja ligger på 188 – 195. Det här är inga exakta värden eftersom olja skiljer sig beroende på var i världen den är odlad. Talen bygger helt enkelt på mängden kalilut som använts i kända förtvålningsprocesser under 1900-talet. Poängen är dock att förtvålningstalen på tall- och linolja är desamma varför inte heller förtvålningstalet svarar på frågan varför linoljesåpa skulle vara bättre än tallsåpa för dina golv. När förtvålningsprocessen är väl avvägd finns nämligen varken fett eller hydroxid kvar i såpan utan bara vatten, glycerol och kaliumsalt av fettsyror.

Men det är nu det börjar bli intressant. För vad händer om man tillsätter mindre kaliumhydroxid än man borde enligt förtvålningstalet? Jo, då finns helt enkelt inte tillräckligt med lut för att förtvåla allt fett. Man kallar det här för överfettning och kan göras genom en kalilutrabatt (altså mindre lut än förtvålningstalet) eller genom att extra olja tillsätts efter att förtvålningsprocessen är avslutad. Då brukar det vara ungefär 2% turkisk rödolja som tillsätts, vilket egentligen inte är en olja i sig utan en sulfonerad ricin- eller olivolja. Det är de här överskotten av olja i såpan som linoljeförespråkarna poängterar är viktiga för golvet i och med att de skulle motverka uttorkning av träet. Men stopp ett tag! Skulle inte såpa lösa fett? Var inte det hela poängen med en såpa? Så hur kan såpan innehålla olja? Borde oljan i såpan inte lösas upp? Jo, det är helt riktigt, men nu pratar vi om en annan process än lutförtvålning av fettet. Lutet har redan gjort sitt och finns inte kvar i såpan. Istället har den som vi nämnt skapat kaliumsalt. Den här tvålmolekylen har en hydrofil del (karboxylgruppen) och en hydrofob del (kolkedjan). Den hydrofoba delen löser sig i fettdroppen och den hydrofila stannar utanför. Det här gör att fettet blir lösligt i vatten, men oljan som molekyl upplöses dock inte. Kan man kanske förklara det som en omvänd emulgering? Jag gör ett försök att visualisera det genom en skiss nedan.

Såpareaktion. Såpamolekylens svans binder till oljan medan huvudet stannar utanför

OK. Inte världens bästa skiss, men förhoppningsvis underlättar den något genom att beskriva att det är en bindning som sker, inte en förändring av ämnena i sig. Att det i överfettad såpa finns löst olja gör byggnadsvårdsbutikerna en stor cirkus av och menar att det har en återfettande verkan på trä. Rengöringsindustrin gör en lika stor affär av att deras såpor minsann är avfettade och därför inte lämnar feta ytor efter sig eftersom såpa, det är något man har för att städa med inte för att fetta golv! Jag tänker inte ge mig in och bråka om uppfattningen att många anser att linsåpa lämnar en fet yta vid användningen, men jag kan inte låta bli att prata lite om vad effekten av den här överfettningen egentligen blir på ett trägolv. När man gör det bör man först nämna att överfettning ofta görs med en kalielutrabatt på mellan 5 och 10 procent. Används 5% rabatt innebär det att 50 gram på ett kilo inte blir förtvålat. Om linoljedunken innehåller 40% såpa och 60% vatten så är det 20 gram fett per liter såpa. Tar du tre deciliter såpa i din skurhink har du ungefär 6-7 gram fett i hinken. Med 10 liter vatten i hinken ger det en fetthalt på 0,7 promille. Därefter skurar du golvet och tömmer ut ca 95% av vattnet i slasken. Kvar på golvet ligger en halv liter vatten med 0,7 promille fett i det vill säga 0,35 gram fett på en yta av låt oss säga 15 kvadratmeter. Fick jag till matematiken rätt? Därefter torkar du av med ren trasa och effekten av det tänker jag inte ens räkna på.

Jag låter dig dra dina egna slutsatser om vilken påverkan på ditt golv de här 0,35 grammen fett egentligen har. Sen skulle jag vilja utmana dig att förklara för mig hur det fett som finns i såpaflaskan kan stanna på golvet, när det fett som redan ligger på golvet innan skurningen löses upp och landar i hinken. Rimligen blir ju allt fett löst i såpan, men här får jag väl erkänna att mina kemiska kunskaper utgör en begränsning för vad jag kan förstå. Oavsett vad du kommer fram till tänker jag själv dock sluta mig till att överfettad linoljesåpa inte är en bättre såpa på grund av att linolja har några magiska egenskaper som är bättre än tallolja. Det som gör linsåpan bättre är helt enkelt koncentrationen av såpa i konsumtionskärlet. När det kommer till pH, förtvålningstal och överfettning verkar det inte vara faktorer som skiljer linoljesåpa från tallsåpa i tillräckligt stor omfattning för att det skulle vara motiverat att svartmåla tallsåpan. Det finns i varje fall ingen effekt som går att härleda matematiskt. Men med det sagt så är även jag medveten om att allt här i världen inte är matematik. Jag tror dock att det är viktigt att förstå att det här linsåperegementet inom byggnadsvården är skapad, inte baserad på vetenskap eller historisk erfarenhet utan av privata intressen av företag som gynnas av att vi handlar deras specifika linoljeprodukter. Tall, lin, soja, hampa eller talg spelar antagligen ingen roll, däremot är ett högt pH alltid bra för att få till en ytruggning och koncentrationen av såpa är förstås avgörande när det kommer till att rengöra penslar eller ta bort svåra fläckar, men till en vanlig bonnaskurning då och då så har nog valet av såpa i princip ingen betydelse alls.

Etiketter:,

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *