Träpanel 1750 – 1930

Posted On februari 17, 2023

Fönstren går inte att stänga och taket läcker. Dessutom håller träpanelen på takkupan inte heller tätt. Jag planerar därför att ta mig rejält mycket vatten över huvudet och se till att byta panel samtidigt som jag lägger om taket och renoverar fönstren. Om inte annat tänker jag att det är ekonomiskt rationellt att göra alla de tre sakerna samtidigt eftersom de alla kräver att jag hyr in en ordentlig byggställning. Hur bra det är för förståndet och det harmoniska sinnelaget kan väl diskuteras. Men vi får väl se. Dagens ämne är alltså träpanel, ett område som förvisso är omfångsrikt men tacksamt nog inte har någon särskilt lång historia.

Träpanel är i allt väsentligt ett sjuttonhundratalsfenomen som tar sin början någon gång under 1700-talets första hälft på lågadelns herrgårdar av trä. Panelslagningen görs då inte främst av konstruktionsteknisk anledning utan för att efterlikna högadelns putsade gårdar av sten. Det här kallas med en akademisk term för ”gesunkenes kulturgut”, vilket fritt översatt betyder ungefär ”nedsjunket kulturvärde”, alltså en praktik som existerar inom ett högre stånd och sedan efterapas av ett lägre. Historiskt finns det många exempel på detta. Falu rödfärg på fasad är ett annat sådant där man under 1600-talet med slamfärg försökte får timmerväggar att efterlikna den holländska renässansens röda tegelväggar. När lågadeln väl tagit första steget genom panelslagning av sina herrgårdar följer stadens borgare efter under den senare delen av 1700-talet. Den här utvecklingen påskyndas av uppfinningen av den finbladiga sågen på 1730-talet vilket gör att panelvirke blir både billigt och lättillgängligt i och med att de första sågverksindustrierna startas i Göta Älvdalsområdet. Under 1800-talets första halva sprids praktiken med träpanel vidare till landsbygdens bönder och landets mindre städer och köpingar. Men inte över allt. I Bergsslagen förblir träpanel ovanligt och rödfärgad timra istället vanligare.

I västsverige är borgerskapet och landsbygdsbefolkningen först ut med att slå paneler på sina hus och det här är förstås ingen slump. Dels sammanfaller detta med de tidiga sågindustrierna i Götaälvområdet, men kanske viktigare är att man här har ett fuktigare klimat än i övriga Sverige. Dessutom har man en direktimpuls från Norge som med sitt liknande klimat också är tidigt ute med panelslagning av hus.

1700-talets tidiga herrgårdspaneler är alltid stående och vanligtvis kilsågade och slagna med lock eller lockläkt. Panel i partier som skall efterlikna pilastrar och hörnkedjor görs dock som slätpanel. Mot slutet av århundradet blir den släta panelen vanligare och man kan även börja se exempel på liggande panel som försöker efterlikna skiften i en murad fasad. Panelen är då alltid hyvlad och ljusa kulörer och linoljefärg tar över efter de röda slamfärgerna. En gammal regel är just sågad yta = slamfärg, hyvlad yta = linoljefärg.

Kanske intressant att veta är att Sverige faktiskt är tämligen ensamt om att arbeta med stående paneler på hus. Vanligare i både den övriga nordiska och i den anglo-saxiska trähustraditionen är att använda sig av liggande panel.

Allmogens timrade hus var fram till början av 1800-talet alltid utan panel. När Panelslagningen kom i bruk var knutarna det första som brädslogs eftersom de var mest utsatta för röta. Man kan därför konstatera att allmogens panelslagning inte enbart är ett ”gesunkenes kulturgut” utan även har drivits i form av en byggteknisk innovation. I de fattigare torpmiljöerna sattes vanligen en lockpanel med okantade brädor eller där timrets rundade bakar, det vill säga stockens yttersta splintved användes som lock. I rikare allmogemiljöer sattes locklistpaneler eller slätpaneler. Locklistpanelerna var stående och slätpaneler ofta liggande. Mot grundmuren avslutas panelen ofta med en droppbräda. 

Vanligt är att man vid panelbyte på sitt timmerhus upptäcker att timran är rödfärgad under panelen, antingen av slamfärg eller rödtjära. Om man har ett mycket gammalt hus kan det här vara ett spår av tiden före den stora panelslagningen på landsbygden. Men om huset inte är äldre än 1850 är det troligare att det är ett försök av ägaren att skydda virket under de första åren då man väntat på att timran skall sätta sig innan man kunnat slå panel.

Under andra hälften av 1800-talet börjar det hända grejer på panelområdet. Schweizerstilen 1850 – 1880 innebär ett brott med den tidigare panelslagnings syfte att få husets fasad att efterlikna sten. Nu blir idealet istället att trähuset skall framstå just som ett trähus. Lövsågerierna, det som vi ibland kallar för snickarglädje, blev omfattande och träpanelerna blev rikare. Panelerna började spikas i olika riktningar på olika delar av huset och fältindelningar och listverk blev viktiga uttryck i fasaderna. Panelen var hyvlad och målad med flera olika linoljefärgskulörer, gärna i skalorna grått, brunt, grönt och gult. Det är under den här tiden som fasspont- och pärlspontspanel blir vanlig på fasaderna. Spontade paneler, både liggande och stående, med eller utan fas eller pärla blir nu det allra vanligaste och förblir så fram till 20-talet då den ospontade panelen återkommer på fasaderna. 

Vid slutet av 1800-talet introduceras panel på förvandring (omlott) i Sverige även om slät-, lock- och locklistpaneler förblir de vanligaste. Under Jugend-perioden runt sekelskiftet är panelerna tillbaka på ruta ett och försöker återigen imitera putsfasader. Slätpanelen blir därför vanligare igen, men liggande och stående panel blandas friskt. Liggande och stående panel blandas även under den påföljande nationalromantiska eran under 1900-talets första årtionden men nu gör man ytterligare en kovändning och tycker att fasaderna gärna får avspegla de traditionella svenska timrade husen och den så kallade stockpanelen som efterliknar timra börjar dyka upp. Så där håller det på fram till 20-talets början när den nordiska klassicismen för tillbaka fasadarkitekturen till lugnare, symmetriska och klassiska former. Fasaderna blir stramare och panelerna tar åter upp stenarkitekturens släta ytor. Den begynnande funktionalistiska influensen gör att den vanligaste panelen utan tvivel blir den stående, finlemmade locklist-panelen. Och det är en sådan vi kommer sätta på vår takkupa, vilket passar fint eftersom huset är byggt 1925 i en 20-tals klassicistisk stil med något kvardröjande nationalromantiska drag. 

En bekant till mig som gjort en kvantitativ undersökning av träpaneler hävdar att de nominella dimensionerna man bör sträva efter i en 20-talspanel är 25 x 150 mm bräda och 17 x 46 mm locklist. Jag är ingen mm expert men jag tycker att man lite generellt ska säga att locklisterna på en 20-tals fasad är lite tunnare än dagens brädgårdsstandard. Locklisterna bör också vara kälhyvlade för att inte dra för mycket åt funkis eller 10-tal. Hittar man inte rätt dimension på brädgården brukar det gå bra att be dem hyvla ner virket till önskad dimension. Det gör jag nästan alltid med panelvirke eftersom jag vill ha hyvlade ytor för linolja och jag har turen att ha en mycket förstående brädgårdsentreprenör. Att hitta rätt profil på lockläkten kan däremot vara svårare, men leta och fråga runt för tillslut hittar man oftast ett snickeri som kan fräsa gamla profiler. om de inte finns på brädgården. Allt virke efter 1850 är ju i princip massproduktionsprodukter så det finns många gamla fräsjärn från tiden ute på snickerierna, så en eftermiddag i sällskap med telefonkatalogen kan vara en väl spenderad eftermiddag. Men den här gången har jag tur, för Beijer håller kälade lockläkt i dimensionen 16 x 45 mm och eftersom jag inte är någon mm-taliban så är jag nöjd med det. För vem har ett ögonmått med tolerans på 1 mm från backen upp till taket? Och vem kan vara säker på att den som studerat locklister med tumstock inte darrat på handen? Vad en telefonkatalog egentligen är får ni googla upp om ni inte vet det.