Takbeklädnader – En historisk översikt

Ett tätt tak är något av det viktigaste att säkerställa för att huset inte skall fara illa. Alla nya byggnadsvårdare hamnar därför relativt omgående i ett träsk av takfrågor. Hur får jag huset tätt? Vilken typ av beklädnad har ursprungligen legat på mitt tak? Vad är historiskt korrekt? Saknas tidig fotodokumentation eller syneprotokoll kan det här vara svåra frågor att svara på. Men någon ledning kan man faktiskt få genom att veta var i Sverige huset ligger, när det är byggt och med vilken takkonstruktion samt vilken lutning på taket huset har. Takkonstruktionens bärande förmåga skvallrar om tyngden på takmaterialet. Kraftiga sparrar och åsar tyder på tunga material som exempelvistegel, klena på lätta som papp eller stickspån. Lutningen på taket avgör också vad man har möjlighet att lägga på taket. Historiskt har takvinkeln nämligen styrts av tillgången på råmaterial och byggnadstraditionen i trakten. I Skåne till exempel har de flesta äldre hus en brant takvinkel vilken kommer av den goda tillgången på lera, tegel, vass och halm. Stråtak kräver en ordentlig takvinkel för att få god avrinning och inte heller tegel klarar av alltför flacka tak. På flacka tak har man istället lagt papp eller plåt eller något av de många andra material som använts under bebyggelsens historia. 

Näver & Torv

Våra äldsta timmerbyggnader i skogsbygderna lades med sadeltak och täcktes med torv. Torvtaken förblev sedan vanliga både på landsbygden och i städerna ända fram till mitten av 1800-talet. Idag förekommer torvtak dock främst på våra friluftsmuseer och på taken till en och annan hembygdsgård. Ett torvtak är egentligen ett nävertak skulle man kunna säga. Det är nämligen näver som utgör tätskiktet i ett torvtak och torvens funktion är framförallt att hålla nävern på plats och bidra med en isolerande verkan. Näver skalas i sjok från björkens ytligaste näverskikt och läggs nedifrån upp på taket med överlapp precis som stickspån. Genom att förskjuta varje varv kan man erhålla 2 till fyra skikt näver beroende på hur mycket man förskjuter varje lav. Nävern läggs löst med den vita sidan nedåt och fibrerna i vertikal riktning, utom vid gavlarna där man lägger nävern med vita sidan uppåt så nävern kröker sig runt kanten. Torv till täckning tas ur gammal fast ängsvall i kvadratiska sjok med 30-50 centimeters kanter. Tjockleken bör vara 5-10 centimeter för att inte bli för tunga för taket. Torven läggs i dubbla lager med rotsidorna mot varandra. Längs takfoten slås en så kallad mullås, en planka som hindrar torven från att glida av taket. Mullåsen hålls fast av ett antal krokar i trä eller metall som naglas fast i de utstickande taksparrarna.

Idag går både taknäver och torv faktiskt att köpa från vissa specialiserade grossister varför det faktiskt går att lägga torvtak själv, även om man inte äger skog och torvtäkter. Kunskapen om hur man går till väga för att lägga torvtak förvaltas bland annat av Skansen som under 2000-talet lagt om alla sina torvtak med hjälp av upptecknad kunskapsdokumentation från Nordiska muséet. Värt att påpeka i sammanhanget kanske är att torvtak inte är de enda tak som använt näver som tätskikt. Näver hittar vi även under bland annat tegel, spån, falor och ved.

Torvtak med underlag av näver.

Strå – Vass och råghalm

Strå är kanske det äldsta takläggningsmaterialet vi har i våra södra jordbruksbygder. Åtminstone tyder utgrävningar i Skateholm utanför Trelleborg på att stråtak använts redan under stenåldern i Skåne. Om man tycker att sådana här arkeologiska utsvävningar är tveksamma och vill ha en mer historiskt bekräftad uppgift så kan jag berätta att det i Historia Naturalis från år 50 e-kr berättas att germanernas hus redan på den tiden var täckta av strå. I det nuvarande Sverige omnämns stråtak första gången i ett tillägg till Skånelagen vid 1400-talets slut.

Ska man vara petig, och det tycker jag att man ska vara, så är stråtaket i Sverige egentligen uppdelat i tre olika varianter, det sydsvenska-, det mellansvenska- och det nordsvenska stråtaket. Det sydsvenska stråtaket som hör hemma i Skåne, Blekinge, Halland och södra delarna av Småland, Bohuslän och Västergötland, binds genom att halmen fästs vid läkt som vilar på takets stolar och åsar. Det mellansvenska halmtaket som förekommer upp till Närke och Västmanland binds på hängslor som knäpps samman över ryggåsen och nedtill hålls samman med en horisontellt liggande slana. Det nordsvenska halmtaket binds på liggande reglar och hålls sedan på plats av ett annat lager liggande stänger, de så kallade bindstängerna som ligger uppepå halmen. Men med detta sagt vill jag också säga att det finns inga regler som inte har undantag och varianterna på stråtaksläggning är fler än de som just här beskrivits.

Stråtak har vanligtvis lagts med antingen råghalm, vilket introducerades i Sverige under tidig medeltid, eller av vass. Buntar av halm läggs då i flera lager med rotändan nedåt i en tjocklek runt en halv meter. Vass läggs i ett lager. Stråtak kräver en takvinkel på minst 45 grader för att få en tillräckligt god vattenavrinning. I södra Sverige har sådana tak lagts på alla typer av hus, medan stråtäckningen i nord- och mellansverige framförallt gjorts på uthus och bodar.

Fram till 1900-talet var stråtaket det vanligaste taket i södra Sverige, vilket naturligtvis kan förklaras av den begränsade mängden träd som existerar i Skåne och Halland. Under 17- och 1800-talet användes till takläggningen främst råghalm som var en biprodukt av tröskning av råg. Vasstaken var på den tiden begränsade till kust och insjöbygder, men sedan skördetröskans inträde används vass i allt större utsträckning. Det här beror förstås på att dagens maskintröskor slår sönder halmen så att de inte går att använda till takläggning. Men kanske är det inte hela världen eftersom vass ändå är ett beständigare material än halm.

Stråtak av halm

Stavspån, Kyrkspån och Kilspån

Roms tak var täckta av spån vid tiden för kriget mot Pyrrhus 280 f.kr. Åtminstone är det vad Plinius d.ä hävdar i sin Historia Naturalis från 77-79 e.kr. Hur Plinius så säkert kan veta vad Roms hus var täckta av redan 300 år innan han föddes vet jag inte, men det visar i vilket fall att spåntak förekom senast under Plinius livstid. Till Sverige kom takspånen troligen någon gång under tidig medeltid i form av så kallade stavspån. Stavspånen är betydligt tjockare än de mer vanligt förekommande stickspånen. De är cirka 10-12 centimeter breda, 35-50 centimeter långa och 2,5 centimeter i den tjockaste änden. Spånen tillverkas av gran, fur eller ek. Genom dendrokronologi vet vi att de spån som sitter på Tidersrums kyrka i Småland är från senast 1264 men troligen var takspån en utbredd företeelse under medeltiden. Under stormaktstiden var det främst herrgårdar och kyrkor som kläddes med stavspån. Under 17- och 1800-talen förde stavspånen en tynande tillvaro innan nationalromantiken under 1910 talet väcker liv i spånen med sitt intresse för materialäkthet och sin tillbakablick på medeltidens arkitektur. Idag är det i princip bara kyrkor och något enstaka nationalromantiskt hus som fortfarande bär stavspån på taken. Stavspånen benämns därför idag vanligen som kyrkspån. Stavspån tillverkas av rakvuxet och kvistfritt trä, spjälkas för hand med yxa och täljs sedan till rätt form. De stavspån man kan köpa i handeln idag är tillverkade maskinellt med en sågad och en spjälkad sida. Det är då den spjälkade sidan som skall vändas utåt. Stavspåntak behöver regelbundet tjäras eller målas för att inte ruttna bort.

Stavspånstak.
Rödtjärade stavspån

Stickspån, pärt och spiller

Stickspån har många olika benämningar som till exempel pärt, takstickor eller spiller. Stickspånstak är en mycket yngre typ av spåntak än stavspånstaket och slog igenom på den svenska landsbygden i mitten av 1800-talet i samband med den industriella framställningen av billig spik. Skiftesreformerna som innebar att många hus revs och flyttades ut till centrum av de skiftade jordarna spred spåntaken över Sverige. När husen byggdes upp på nytt lades taken av spån istället för med torv eller halm. Laga skifte 1827 och den industriella spiken kom tillsammans att bidra till att spåntaket blev det kanske vanligaste taket i Sverige under mitten och slutet av 1800-talet. I skogsbygderna blev det nästan helt dominerande.

Stickspån är tunna, 3-7 mm tjocka och 40-60 cm långa späntade eller hyvlade spån i gran, furu eller asp. Äldre stickspån är späntade med kniv och yngre är hyvlade med maskin. Det finns även sågade spån. Ett späntat stickspånstak kan hålla i 50-60 år i och med att träet är kluvet längs fibrerna varför det blir hårt och spänstigt. Ett tak av hyvlat spån där fibrerna skurits av hyveln ska man inte räkna med att det håller mer än 20-30 år. Sågade spån är tjockare än andra stickspån, men den sågade ytan gör att de gärna suger vatten och sedan torkar långsamt, varför hållbarheten på ett sådant tak är betydligt kortare än andra spåntak.

Stickspån skall ligga på ett väl luftat underlag för att kunna torka snabbt efter regn. Därför eftersträvas ett glest längsgående rote som ofta görs av klena kluvna stammar av gran. Eftersom stickspånen behöver ett väl luftat och kallt underlag har stickspånstak av tradition endast lagts på uthus och bostadshus med kallvind.

Vid läggningen spikas spånen omlott både i vertikalled och i horisontalled på ett sådant sätt att spiken döljs av ovanliggande spån. Tre lager är det vanliga. Man börjar vid takfoten med en rad spån som är 1/3 del långa. Därefter läggs en rad av 2/3 dels långa spån som förskjuts ett halvt spån i sidled så att den övre lavens spån täcker skarvarna i laven under. Den tredje laven slås med spån i fulla längder. Därefter arbetar man enbart med hela spån som förskjuts en tredjedel uppåt för varje varv så att varje punkt på taket täcks av minst tre spån. Är taket från början lagt som undertak har det oftast bara två lager spån. Spånspik bör vara tunn för att inte spräcka spånet. 2-tums blank ogalvaniserad trådspik verkar ha varit att föredra under 1800-talet. Kanske eftersom sådan spik har ungefär samma livslängd som spånen vilket torde ha underlättat rivningen.

Mer information om spåntak hittar du i Stina Wedmans bok Stickspån, pärt, spiller, spilkspån utgiven av Riksantikvarieämbetet 1998. Du hittar länken under kunskapskällorna här intill.

Faltak

Faltak, eller brädtak är ett tak gjort av dubbla lager brädor lagda om lott i takets fall. Det övre lagret falor läggs med kärnsidan uppåt och monteras på ett sådant sätt att de spänner mot varandra när de slår sig. I de undre falorna hyvlas dräneringsspår för att det vatten som letar sig ned till de undre brädorna kan ledas bort. Som för alla trätak behöver faltaket tjäras eller målas för att uppnå en optimal livslängd. Faltak och det nedan beskrivna vedtaket är en gammal konstruktion som förstås varit vanligast i våra norrländska skogsbygder. Faltak har lagts på hus i Skandinavien åtminstone sedan medeltid om inte längre tillbaka i historien och har varit vanligt i skogsbygderna fram till 1900-talet.

Faltak på framkammarstuga

Vedtak

Vedtak är inte detsamma som ett faltak, däremot påminner de om varandra. Precis som faltaket läggs vedtaget i två lager. Det undre lagret görs av kärnved medan det övre läggs av träets rundade bakar. Vedtaken lades liksom faltaken ofta med ett undre vattenavvisande lager av näver eller granbark.

Tegel

Taktegel är ett av världens äldsta takmaterial. Redan för 3000 år sedan använde egyptierna bränt taktegel på sina byggnader. Takteglet förblev vanligt under romarrikets dagar och till Sverige kom kunskapen att slå taktegel med munkarna och klostren under tidig medeltid. De första kyrkobyggnaderna med tegeltak blev därför just kloster och kyrkor som belades med vad som kallades fjäll- eller bäversvanstegel och munk- och nunnetegel under sent 1100-tal. Under 1600-talet introduceras från Holland ett tegel som kallas vingtegel. Taktegel var dyrt och från början ett exklusivt material som bara lades på kyrkor, slott och herresäten. Tack vara teglets eldfasthet får det enkupiga teglet dock en viss spridning i städerna under 1700-talet, men det är först fram på 1800-talet som teglet sprids ut på landsbygden. I och med övergången från handslaget tegel till först formpressat och sedan strängpressat tegel i mitten av 1800-talet så kom teglet att bli billigare. Detta hörde även samman med brännugnarnas effektivisering under samma tid. Mekaniseringen av produktionen gjorde det även möjligt att producera falsade pannor med en högre måttnogrannhet vilket gjorde att tätheten ökade. De här förändringarna gjorde att taktegel kom att bli den dominerande takbeklädnaden på landsbygden från slutet av 1800-talet fram till 1950. Det här skiftet från spån till tegel går fortfarande ofta att se på hus med kallvindar där taktegel lagts direkt på ett gammal tak av spån. På 1950-talet kulminerade taktegelproduktionen i Sverige för att sedan i konkurrens med nya material falla i popularitet.

Taktegel har under historien producerats i en mängd olika färger och former. Det röda lerteglet är kanske det vanligaste i Sverige och får sin färg av lera som är rik på järnoxid. Det i Skåne mycket vanliga gula teglet kommer av lera som istället är rik på kalk. Under 1700-talet växer en mängd tegelbruk fram och varje bruk hade sin egen lera och sina egna formar. Under 1700-talet är det enkupigt tegel som produceras för att under 1800-talets slut ersättas av tvåkupigt tegel. I vissa trakter kan man faktiskt även finna trekupigt tegel. Det är också nu som vingteglet får konkurrens av flackare tegel och det flata falsteglet. Nockteglet uppfanns under slutet av 1800-talet. Innan dess kläddes nockarna med plåt eller trä.

Äldre tegeltak är lagda på läkt som spikats direkt i ett underlag av tjärstruken papp eller stickspån. Alternativt kan teglet vara understruket, det vill säga att något undertak inte existerar och pannorna muras ihop med murbruk underifrån för att hålla riktigt tätt.

Under 1900-talets första årtionden tillverkades en del tegel med ojämn kvalitet av oseriösa tillverkare vilka använde sämre lera eller misslyckades med sandinblandningen. De flesta av dessa pannor har dock redan vittrat bort. Ett tegeltak satt med tegel i god lera håller annars länge. På Skoklosters slott ligger fortfarande ett glaserat tegeltak som lades dit under 1600-talet. Det säger något om ett tegeltaks livslängd, men också att glaserat tegel använts redan tidigt i historien och faktiskt inte är ett sent 1900-tals fenomen. Glaserat tegel har annars främst varit populärt i den nationalromantiska arkitekturen på 1910-talet och under modernismen 1950 – 1970.

Vill du läsa mer om taktegel rekommenderar jag att du skaffar Olof Antells bok ”Taktegel, Tegeltak” som är en av de mer omfattande volymerna vad gäller tegeltak i Sverige. Och kom ihåg: behöver du renovera ditt tegeltak, ta då hand om och återanvänd dina gamla tegelpannor.

Enkupigt tegeltak av gul skånsk lera

Betong

När vi precis har pratat om tegel kanske det är bra att nämna något om betongpannorna som ofta tillverkats kupiga i samma stil som tegel. Betong finns dock i alla möjlig former och storlekar. Precis som cementfiberskivorna eller den så kallade eterniten är betongteglet ofta bespottat i byggnadsvårdskretsar. Men det finns många gånger goda antikvariska skäl att behålla betongtegel på vissa byggnader. Betongteglet uppfanns redan i början av 1900-talet som en ersättning till lertegel. Riktigt på modet blev det dock först under 1950- och 1960-talen då pannorna oftast var två-kupiga och hade en rå betongyta. Nej, jag tycker inte heller att betongplattorna kan mäta sig med lertegel i skönhet, men på byggnader som belagts med betong redan vid nybyggnation eller tidigt i sin historia tycker jag nog att man bör bevara betongteglet för att behålla husets karaktär. Detsamma tycker jag gäller eterniten.

Papp

Till skillnad från tegel, torv, strå och ved, så har papptaket har en förhållandevis kort historia som endast går tillbaka till 1700-talet då man först uppfann metoder för att impregnera papp. Möjligen kan papptaket faktiskt vara en svensk uppfinning. Om Arvid Faxes stenpapper inte var först så var det i vilket fall tidigt. Faxes stenpapper började framställas 1784 genom att lumppappersmassa blandades med kopparvitriol, kalk, järnhaltig jord och animalisk olja. Blandningen hälldes i kvadratiska formar och torkades till hårda skivor. Faxes stenpapp lades omlott på taket vilket fick uttrycket av att likna skifferplattor.

Under 1800-talet slog papptaket igenom på riktigt då industrialismen möjliggjorde maskinell tillverkning av takpapp i större ark. Arken tillverkades av lumppapp som doppades i, eller beströks med varm tjära på plats av takläggaren. Före 1840 beströks pappen vanligtvis med trätjära. Efter 1840 med stenkolstjära som hade en högre beständighet både mot väder och brand. En stor tillverkare av takpapp var Grycksbo som startade sin papparkstillverkning under 1820-talet. Papparken lades antingen ihopfalsade som en plåttakskonstruktion, eller spikades omlott på taket. För att skydda bättre mot vädrets makter hälldes ofta ett lager av sand eller finmalen kalk över den bestrukna tjäran.

1862 började Munksjö pappersbruk sälja takpapp på rulle vilket snabbt slog igenom på marknaden. Taket lades nu i långa våder från taknock till takfot.

I början av 1900-talet lanserades asfaltspappen som belades med oljeasfalt vilket ökade beständigheten i förhållande till de med stenkolstjära smorda pappvåderna. Asfaltspappen som marknadsfördes bland annat av Icopal i Malmö från 1915 som ett underhållsfritt material kom att nästan helt slå ut den tjärbestrukna pappen. Under femtiotalet stod tjärpappen för inte mer än 10% av den totala försäljningen av tjärpapp.

När man lägger papp på våd brukar man skilja på listtäckning och slättäckning. Metoden att använda trekantiga trälister att spika pappen i har förekommit sedan 1820-talet, men kommer från 1860 fram till sekelskiftet att bli helt dominerande. Att spika pappen i lodrätt liggande trekantslister har den fördelen att pappen inte slits sönder kring spikhuvudet när takbrädorna rör sig. Slättäckning förekom parallellt med listtäckning från 1860 fram till sekelskiftet, men blir efter 1900 den vanligaste formen av pappläggning. Vid slätteckning läggs våderna horisontellt med början vi takfoten. Nästa våd läggs med överlapp på ca 8 cm över den första. Sedan arbetar man sig upp till taknocken.

Fördelarna med papptak är att det är ett billigt och lätt tak. Nackdelen är att det kräver ett löpande underhåll beroende på dess begränsade beständighet i förhållande till många andra takmaterial. Trots regelbundet underhåll brukar man säga att man inte ska räkna med att ett papptak håller mycket längre än 30 år. Men som med alla tumregler gäller att det finns en viss varians i regeln. Vårt sommarhus hade ett slätpapptak som lades på 40-talet och fungerade väl i mer än 75 år medelst årlig bestrykning av tjära innan spiken hade tjänat ut och pappen släppte från underlaget. Jag tycker att en fördel med papptaket också är att det faktiskt relativt enkelt går att reparera. Man brukar då laga med en hel våds bredd och ungefär 15 cm överlapp. Den skadade biten skärs bort och kanterna spikas. Den bit man ska lappa med skjuts in under den ovanliggande vådens underkant där den spikas och den klistras sedan i sidor och nederkant. Listtäckning lagas på motsvarande sätt men genom att den lappande biten skjuts in under täckremsorna på båda sidorna. Alla spikarna bör täckas med påklistrad papp.

Är du mer intresserad av traditionell papptaksläggning så skall du läsa Riksantikvarieämbetets skrift ”Äldre papptak – Historik och renovering”, som du hittar under kunskapskällorna på bloggen.

Slät papptäckning under frost
Listtäckning under frost

Plåt

De äldsta plåttaken i Sverige lades i koppar under 1500-talet. Koppar var då liksom idag ett mycket exklusivt material varför det lades framför allt på kyrkor, slott och förnämare representationsbyggnader. Vid sidan av koppartaken lades under medeltiden även tak av blyplåt. Framför allt på kyrkor. Både Koppar och bly är mjuka och lättarbetade material varför man kan förstå takläggarnas tidiga dragning till dessa material. Befintliga koppar- och blytak bör försöka bevaras, särskilt gäller detta blytaken då man av miljöskäl inte längre lägger nya blytak.

Järn och stålplåt blev ett utbrett takmaterial på slott och herrgårdar under 1700-talet. Den vanligaste formen av plåttak var det så kallade svartplåtstaket. Svartplåten bestod av smidda plåtar och användes främst för kanter, skoningar och mindre takpartier som exempelvis säteritakens så kallade italian, det vill säga det brutna takets vertikala parti. Den plåt som vi idag ofta ser på äldre byggnader, den falsade plåten i formatet 60 x120 centimeter blev vanligt först efter att varmvalsningen uppfanns på 1830-talet. Med valsningen blev plåten billigare och plåttakens utbredning spreds. Eftersom plåten tillverkades i skivor och inte på rulle lades plåten under denna tid i något som kallas för skivtäckning vilket alltså innebar att taket hade både vertikala och horisontella skarvar. Bandtäckt plåt utan vertikala skarvar kom först på 1960-talet och skiljer sig alltså från traditionell plåttäckning. Fram till sekelskiftet 1900 låg takets horisontella skarvar i linje och plåten var enkelfalsad. Under 1900-talet blir dubbelfalsningen vanligare och för att det inte skulle bli för många lager plåt på samma ställe försköts de horisontella skarvarna från varandra. På 1920-talet blev standarden att man försköt det vertikala skarvarna med en halv plåtlängd.

Genom att mäta storleken på plåten och titta på hur den är ihopsatt kan man datera plåttak. Plåt för taktäckning har nämligen haft standardiserade mått sedan 1700-talet, även om de varierat över tid. Det mått som vi är mest vana vid att se idag, 60 x 120 cm, kom på 1800-talets mitt och användes länge parallellt med mindre plåtformat. På 1900-talet dominerade formatet fram till bandtäckningens intåg.

Under större delen av plåttakets historia var plåten slät. Det första patentet på sinuskorrugerad plåt kom 1829 men någon större popularitet vann den inte förrän under 1800-talets andra hälft. Pannplåten som har en lägre frekvens i vecken kom på 1900-talet och den idag så vanliga trapetskorrugerad plåten som vi här nere i södern kallar för bonnaplåt, fick sitt genombrott först på 1940-talet.

Vid sidan av koppar, bly och stål har även zink under perioder använts i begränsad omfattning som takläggningsmaterial. En kortare period runt sekelskiftet 1800/1900 lades zinktak. Zinkplåten var av ren valsad zink och antingen slät, veckad eller pressad till fjäll.

I övrigt har zink framförallt använts för att förhindra rost genom olika typer av galvaniseringar som blev vanliga under 1800-talets mitt. Andra rostskyddsbehandlingar av plåttak har under tidens lopp varit förtenning, tjärstrykning eller blymönja. Vanligtvis har taken sedan toppstrukits med linoljefärg i svart, rött eller grönt. Målning i grönt gjordes för att efterlikna kopparärg.

Riksantikvarieämbetet har givit ut skrifter om både blytak och plåttak av järn vilka du hittar under kunskapskällorna här intill. Även kunskapskällan ”Järnplåt – Underhåll och Renovering” innehåller betydande information om plåttaksutföranden och reparationer.

Skivtäckning av plåt
Bandtäckning i 1960-tals stil på hus från 1903.
Korrugerad plåt på uthuslänga i Skåne

Skiffer

Takskiffer är tunna skivor av sten som är huggna i framförallt lerskiffer och glimmer. Skiffer har använts som takläggningsmaterial i Europa sedan medeltiden. I Sverige började man lägga skiffertak relativt sent och då aldrig i samma utsträcknings som på kontinenten. Det äldsta kända huset med skiffertak i Sverige är Vågmästaregården i Åmål från 1703. Först under slutet av 1700-talet blev skiffer ett någotsånär populärt takläggningsmaterial i våra högreståndsmiljöer och viss stadsbebyggelse. Men något mycket utbrett takmaterial blev det aldrig. Skiffer är tungt och svårt att transportera varför den tidiga utbredningen framförallt var i bygderna runt skifferbrotten i Dalsland, Värmland och Västmanland. Stora brott var bland annat Kroppefjäll, Glava och Grythyttan. Först i och med järnvägens utbredning och nystilarnas decennium på 1890-talet blev skiffer ett mycket vanligt takmaterial, men då framförallt i vår stadsbebyggelse. Skiffer användes delvis även under 1920- och 1930-talen innan det fick ge vika för mer moderna takmaterial. Riksantikvarieämbetet har gett ut en skrift av Anna Blomberg och Kristina Linscott som heter just Skiffertak vilken du skall läsa om du vill vet mer om skiffertakets historia, läggning och renovering. Skriften finns förstås under Kunskapskällorna här på Bloggen.

Flis

Det finns en särskild typ av stentak vars utbredning i princip endast utgörs av södra Gotland och som kallas flistak. Flistaket läggs med skivor av sandsten eller ibland kalksten på ett mycket flackt brädtak på 16 – 20 grader. Stenskivorna läggs omlott precis som skiffer och är karaktäristiskt för södra Gotlands kalkade stenhus. Flistaken lades i två typer av täckningar. Vildtäckning och radtäckning. Vildtäckningen gjordes med otuktade skivor på 1 – 3 centimeters tjocklek och i varierande storlek vilket gav en oregelbunden form. Radtäckningen gjordes med tuktade fyrkantiga plattor av likartad storlek vilket gav en symmetrisk form. På grund av stenens tyngd läggs taket i princip endast på ryggåstak med flera sidoåsar som sedan beläggs med brädor på vilka man lägger stenen. Stenens tyngd har också begränsat taktypens spridning till Gotland och vissa hus på Öland. Den bästa sandstenen ansågs finnas på Grötlingsboudd där sandstenen hade en hög andel kalk vilket gav en hård och lättkluven sten. Från Hemseområdet på Gotland och söderut var långt mer än hälften av byggnaderna täckta med flis.

Flistaken finns historiskt belagda från början av 1700-talet men är troligen äldre. Under början av 1700-talet lades stentak främst på skiftesverkshus men från mitten av 1700-talet beläggs även nybyggda stenhus med flistak. Framförallt var det då mangårdsbyggnaderna som lades med flis även om taktypen även förekommer på uthus. Vid mitten av 1800-talet slår det industritillverkade teglet ut flisen som täckningsmaterial och idag finns bara cirka 250 byggnader med flistak kvar på hela Gotland.

Cementfiberplattor, så kallad ”Eternit”

Cementfiberplattan har i Sverige blivit synonymt med varunamnet Eternit. Eternittak finns i princip över hela landet, men extra många finns det i Skåne och det är inte så konstigt med tanke på att Skandinavisk Eternit AB som producerade eternitplattor på licens låg i Lomma utanför Lund. Eterniten uppfanns år 1894 av österrikaren Ludvig Hatschek och mellan 1907 och 1977 kom miljoner eternitplattor att produceras i Lomma. På 20-talet började tillverkning av den sinuskorrugerade takplattan som kom att bli mycket vanlig på industrier och ekonomibyggnader, men det var först i och med Stockholmsutställningen 1930 och funktionalismen som den platta eternitplattan fick sitt stora genombrott på bostadshusen i Sverige. På 1950-talet kom den så kallade sidiplattan i flera kulörer och med en ytstruktur i träimitation. Mest använd kom eternitplattan att bli på de vind- och saltutsatta fasaderna längs den svenska västkusten.

Eternitplattan som tillverkades av 90% cement och 10% asbest var ett billigt takläggningsmaterial på 30-talet. Ett eternittak kostade då mindre än hälften av ett tegeltak. Eterniten var också lätt och brandbeständig. Dessutom var den tålig, vilket man nästan kan förstå av namnet. Eternit kommer nämligen från det latinska aeternitas, som betyder evig. Eternitplattan var ett rationellt val för den som sökte ett alternativ till papp, plåt och tegel på 30-talet. Dessvärre var dock asbest hälsofarligt, vilket man ännu inte visste. Asbestfibrerna kan nämligen orsaka asbestos vilket kan leda till cancer. När detta kröp fram någon gång på 70-talet dalade eternitens popularitet ganska raskt och 1977 fick Skandinavisk Eternit i Lomma stänga och 1982 infördes ett totalförbud mot asbest i Sverige. Med tiden kom eterniten också att sammankopplas med mindre påkostade restaurationer, vilket förlänade plattan öknamn som ”torparkex” och ”fattiglappar”. Eternitplattan har på grund av sin miljöaspekt och koppling till funktionalismen fram tills idag haft ett mycket tveksamt rykte i kulturmiljövården. Men eternittak har funnits i Sverige i över 100 år och är idag ett material med ett helt eget bevarandevärde. Eftersom eternitplattorna är ofarliga så länge de är i ett hyfsat skick och sitter fast på huset tycker jag att eternittak som fortfarande är funktionella bör bevaras i befintligt skick. Särskilt om eterniten är taket eller fasadens orginalbeklädnad.

Eternittak på äldre hus med yttre tilläggsisolering
Etiketter:

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *