Trähusets fasad före 1750
I något svagt ögonblick har jag utlovat en artikelserie om trähusets fasadarkitektur och färgsättning under 200-år. Dessutom har jag tydligen dristat mig till att påstå att jag ska göra den så detaljerad och specifik att den går att dela upp per decennium. Vid närmare eftertanke är det rätt korkat sagt och jag tänkte därför börja den här artikelserien med att säga att det inte är möjligt, eller kanske rättare sagt, om det görs så riskerar det bli en fruktansvärd massa upprepningar. Anledningen till det är förstås att förändringarna på fasadområdet före 1850-talet är mycket långsamma. Funktion går oftast före form och någon arkitektkår som intresserar sig för bostäder för vanligt folk finns det i princip inte före år 1900. Strikta avgränsningar är också vanskliga eftersom stilförändringarna oftast introducerades i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö men kan ta många årtionden på sig för att nå landsbygdens mer avlägsna krokar. När stiluttrycken väl når de mindre orterna är det också oftast i form av stilblandningar eftersom det inte rör sig om arkitektritade hus utan om privatpersoner och lokala bygmästare som föder in sina rent personliga kompetens och funktionella behov i arkitekturen. På sin plats kan också vara att påpeka att det under långa perioder även förekommer parallella stilar inom trähusarkitekturen. Det är därför egentligen först när vi kommer fram emot sekelskiftet 1900 som en något snävare uppdelning är värd att göra.
Före 1850 är det även svårt att knyta särskilda stiluttryck till specifika och smått avgränsade perioder i tid utan att definiera vilken typ av gårdar och vilket stånd eller samhällsklass det är vi talar om. Det är nämligen så att stil i alla tider styrts av att man sneglat på de som haft det bättre och en samhälleligt högre status. Det här kallas med en akademisk term för gesunkenes kulturgut. Lågadeln har alltså tittat på högadelns stenbyggnader när de skall färglägga sina egna timrade säterier, prästerskapet och borgarna har tittat på lågadeln och bönderna på landsbygden har i sin tur tittat på prästgårdarna. Ja, och den svenska högadeln har förstås inte uppfunnit något själva utan stulit det mesta från kontinentens och i synnerhet då den franska adelns storgods. Det här gör att det inte går att säga ett särskilt decennium som en viss färg eller ett visst attribut blev populärt utan att samtidigt definiera vilket stånd och vilken typ av byggnad det är vi pratar om. Rödfärgningen av timmerhus blev till exempel på modet inom lågadeln under 1600-talets slut, men dessa hus var redan ommålade i gustavianskt ljusa nyanser när majoriteten av bondstugorna blev rödfärgade.
En enkel regel kan sägas vara att ju fattigare miljö, desto färre förändringar. Ju rikare miljö, desto snabbare går växlingarna i modets nycker. Det gör i sin tur att man rätt enkelt kan beskriva fasadförändringen för majoriteten av landsbygdens allmogehus ungefär så här:
Före 1800 är alla fasader omålade och utan panel. Under 1800-talets första halva börjar fasaderna slås med panel eller målas med röd slamfärg, inte sällan både och. Ungefär samtidigt börjar fönsterfodren målas med en accentfärg, vanligen kimröksgrå eller brutna vita nyanser. Under 1910-talet blir vita knutar och fönster det förhärskande. Slut. Och det där blir ju inte mycket till stilhistoria, eller hur? Särskilt inte om man betänker att det var långt ifrån alla hus som överhuvudtaget målades. De flesta hus på landsbyggden förblev omålade långt in i 1800-talet, i många fall till och med in på 1900-talet. För så var det förr i tiden. Det var helt enkelt inte så jäkla festligt. Och det kan ni tänka på nästa gång ni ser historieätarna med Erik och Lotta. Där anstränger Erik Haag och Lotta Lundgren sig till max för att hitta roliga maträtter som gör sig bra i TV, men verkligheten var den att före den industriella revolutionen så åt majoriteten av Sveriges befolkning gröt tre gånger om dagen. Om man nu var så lyckligt lottad att man kunde äta tre gånger om dagen. Och lika grå som gröten var husens färgsättning. Om man nu var så lyckligt lottad att man hade ett hus. För att den här stilstudien överhuvudtaget skall bli rimlig kommer jag därför att ta utgångspunkt i det mer välbärgade självägande bondeståndets byggnader. Och det kan kännas rimligt för det är främst dessa hus som bevarats till sent i historien. Den fattigare landsbyggdsbebyggelsen är i de flesta fall sedan länge borta.
Jaha, hur såg då en mer välbeställd bondgård ut före 1750? Ja för det första får vi tänka oss att själva bostadshuset utgör en mycket liten del av gårdens bebyggelse. De allra största utrymmena tog djuren och ladugårdarna. Hur gårdarna var utformade beror på var i Sverige de låg och formen och fördelningen i byggnader skiljer sig en hel del mellan de nordsvenska, centralsvenska, sydvenska och götiska gårdstyperna. Exakt hur dessa gårdstyper sklijer sig åt tycker jag att vi tar och förklarar en annan gång, för annars kommer vi aldrig fram till de utlovade fasaderna. Bostadshusets storlek, plan och disposition skiljde sig också mycket åt beroende på var i landet huset låg och när i tiden det byggdes.
Den allra äldsta formen av bostadshus som vi känner till är det så kallade eldhuset som hade ingång från gaveln eftersom taket löpte nästan ända ned till stenfoten. Eldhuset karaktäriseras av att det består av endast ett rum och saknar murstock. Röken från den öppna elden fick själv leta sig ut genom ett hål i taket. Varianter på eldhuset är rökhuset och skogsfinnarnas pörten. Alla är varianter på en rätt otrevlig form av boende som få skulle stå ut med idag.
Murar man en murstock i sitt eldhus så har man skapat en enrumsstuga. Enrumsstugan var den vanligaste formen av bondstugor fram till 1500-talets slut. Ytterdörren till stugan, det vill säga bostadsrummet, var fortfarande på gaveln, liksom på eldhuset, men då stugan gärna bygdes ihop med en bod framför ingången så hamnade ytterdörren in i huset på långsidan. Sigurd Erixon, mannen bakom etnologins diffusionism och utvecklingslära på husområdet, var övertygad om att den här sammanbyggnaden av stugan med boden med tiden kom att ge upphov till enkelstugan, där 2/3 delar av planen utgörs av stuga med eldstad, medan resten upptas av förstuga och kammare. Men då kan det vara värt att notera att han också trodde sig kunna se en rät utvecklingslinje hela vägen tillbaka till det antika Greklands enrumshus. Oavsett hur det är med den saken så avlöser enkelstugan enrumsstugan som den vanligaste boendeformen på de svenska gårdarna under 1600-talet. Under slutet av 1600-talet började emellertid en alternativ planlösning smyga sig in i den sydsvenska landsbygden. Eldstaden flyttade ut ur stugan och in i kammaren som blev kök. I samband med detta flyttades murstocken i allmänhet även från ena långsidan till att få en centrerad plats i huset. Förstugan delades i en mindre förstuga och en liten sidokammare. Den här formen av enkelstuga blev allt vanligare under 17- och 1800-talen och spred sig med tiden norröver i landet.
Höjden på stugorna får man tänka sig är generellt mycket låg för att effektivt kunna värmas upp. Taket går långt ned på långsidorna varför fönstren på långsidan oftast är lägre än de på gaveln. På grund av den låga höjden slogs innertaket vanligtvis som ett tredningstak, där två av innertakets sidor följer takfallet och endast den mittersta delen ligger horisontellt. Först under 1700-talet började enkelstugorna byggas något högre och tillföras en vindsvåning. Detta kan man se i fasaden inte bara på höjden utan också på de små fönster som ligger precis under takfoten och ger ljusinsläpp till vinden, så kallade sidliggare. Under 1800-talet byggdes enkelstugorna på med en fullhög andra våning som kunde inrymma sal och kammare. Men någon allmän spridning fick inte den extra höjden bland bönderna före 1800-talets mitt då enkelstugan i två våningar blev Sveriges vanligaste hus i samband med skiftena då hemmansklyvningarna sköt fart och tusentals nya hus slogs upp på de kluvna markerna.
Lägger man på en stocklängd på en enkelstuga så får man en parstuga. Parstugan var vanlig redan på 1600-talet och var innan hemmansklyvningarna på 1800-talet betydligt vanligare än enkelstugan. Partsugan är enkel att känna igen på sin symmetri. På vardera sida av ingången och förstugan som alltid är centrerade i långsidan ligger två stycken stugor. En vardagsstuga med eldstad och en gäststuga. Fasaden blir därmed helt symmetrisk med en dörr i mitten och ett fönster på vardera sidan vilka ger ljus till de två stugorna. på husets baksida sitter tre fönster jämt fördelade över fasadens längd. Två till stugorna och ett centrerat till kammaren bakom förstugan. Under 16- och 1700-talet var det vanliga att gäststugan endast användes till fest och vid besök. Denna praxis började luckras upp på 1800-talet då det blev allt vanligare att man tog gäststugan i anspråk även för vardagsgöromål. När man därför på lite rikare allmogegårdar blev i behov av ytterligare kammare för separata sovrum blev lösningen att man förlängde stugan med en stocklängd vid ena gaveln, där man inredde en eller två kammare, så kallade framkammare, vilka också gett hustypen sitt namn. Framkammarstugan blev därför till skillnad från parstugan assymetrisk i sin fasad. Nu får man dock tänka att en sådan lyx som att bygga ut en parstuga till en framkammarstuga var få förunnat i det förindustriella Sverige.
Parstugan är utan tvivel den vanligaste bostadsformen på de mer välbärgade bondehemmanen under 1600-talet, men i mitten av 1600-talet kom en ny plantyp till Sverige från Italien och Frankrike, vilken fick stå modell för den förnämare landsbyggsbebyggelsen. Den så kallade sex-delade planen. Under 1700-talet började denna plantyp att användas av staten som standard för officersboställen och prästgårdar. Invändigt karaktäriseras planen av att inget av rummen längre är genomgående och att salen, den gamla gässtugan nu är centrerad i byggnaden och inte förlaggd vid ena gaveln. Utvändigt karaktäriseras hustypen av symmetri samt de mycket skilda proportionerna i förhållande till parstugan. Parstugan är byggd med två och en halv stocklängder på längden och en på bredden vilket ger ett mycket långsmalt intryck. Den sexdelade planen är istället byggd med två stocklängder på längden och en och en halv på bredden. Ungefär så, ge och ta.
Till de här ovan beskrivna hustyperna som vi hittar på landsbygden före 1750, kan man lägga några specialfall, som till exempel sidokammarstugan och framkammarstugan byggd på enkelstugans grundplan, men den plan man kanske måste beröra för att göra berättelsen någorlunda komplett är den sydsvenska bostadslängan, den så kallade långloftsstugan. Långloftstugan, eller skånelängan (vilken också förekommer i Halland, Blekinge och södra Småland) har sitt ursprung i Högloftstugan vilken i sin grund egentligen är en låg enrumsstuga som byggts samman med två högre loftbyggnader vid vardera gaveln. Loften är ställda med sina loftgångar mot stugans gavlar. Ingången till stugan blir på så sätt från en svale i loftbodarnas bottenvåning. Den här konstruktionen gör att längan får två dörrar, vilka till stor utsträckning behålls när högloftsstugorna under 1800-talet förvandlas till långloftstugor genom att man börjar höja den låga stugan till samma höjd som loften och förena dem under ett gemensamt tak.
Nämen vad roligt med en så lång utläggning om allmogehusens olika planlösningar tänker du, men skulle den här artikeln inte handla om fasadarkitektur? Jo, det skulle den och min poäng är att när det gäller allmogehusen behöver man veta något om dess plan för att förstå fasadarkitekturen. Jo, jo, tänker du otåligt, men hur såg fasaderna i allmogebebyggelsen före 1750 egentligen ut? Jo, det ska jag berätta: de var grå, omålade och i princip alltid utan panel. Det som skiljer dem åt är egentligen bara längden och knutfördelningen vilka båda avgjordes av planlösningen.
Under den här tiden är det i princip bara högreståndsbebyggelsen som överhuvudtaget har någon färgsättning. Och husen i städerna förstås, för där kom de första påbuden att färga fasaderna mot gatan röda redan under 1500-talet. Först med färgstrykning var offentliga byggnader som rådhus och skolhus. 1500-talets allmogebebyggelse på landsbygden var däremot sällan färgad även om det förekom att allmogehusens dörrar kunde förses med rödfärgade ornament eller att knutar behandlades med röd- eller med kimrökstjära. Under slutet av 1600-talet börjar adeln helmåla sina fasader med rödtjära. Fönsterfoder kunde ibland målas i en ljusare kimröksnyans och fönstren i terra kulörer som imiterade tjära eller ek. En bra bild av hur en 1600-tals herrgård kunde se ut ger flyglarna till Skogaholms herrgård på skansen. Under 1700-talet blir rödfärgen vanligare och börjar framställas mer industriellt varför färgningen oftare görs med slamfärg än rödtjära. En indikation på hur vanlig, – eller kanske snarare ovanlig – rödfärgningen var, kan man få genom att slå ett öga på direktiven till Erik Dahlbergs officersboställen och deras typritningar som gällde från 1687 och genom hela det stora nordiska kriget. Där kan man kan konstatera att det är först från kapten och ryttmästarboställena och uppåt i rangordningen, som husen förväntades rödmålas. Fänrikar och löjtnanters bostäder får endast rödfärgade knutar, medan underbefäl och manskapsbostäder lämnas helt omålade.
Fram till mitten av 1700-talet är i princip alla hus utan panel med timran liggande i dagen. Det är först i och med 1740-talet som herrgårdspanelen får sitt genombrott i och med uppfinningen av den finbladiga sågen på 1730-talet. Panelning med hyvlad plank gör då att att man i allt större utsträckning byter från slamfärg till linoljefärg vilken fram tills dess främst använts inomhus. Men detta får du läsa om i nästa kapitel. Och som sagt, det är framförallt grått du skall tänka när du tänker på den här perioden! Grått som gröt!
