Trähusets fasad 1750 – 1800
Under 1700-talet sprider sig de högre ståndens praktik att färga sina hus röda allt längre ned i samhällsskikten. Rödfärgningen uppstår från början genom att lågadeln försöker få sina timrade säterier att efterlikna de rikare slottens röda renässansarkitektur i tegel. Stilbildande för adeln blir bland annat det mellan 1641 och 1674 uppförda riddarhuset i Stockholm. Det här inleder en trend som ska hålla i sig i nästan två hundra år: att försöka få de svenska trähusen att efterlikna hus av sten. Den här praktiken går från adeln till borgerskap och prästerskap och från dem till den rikare allmogebebyggelsen som nu stryks med röd slamfärg och accentueras runt fönster och på knutlådor med kimröksgrå och brutna vitna nyanser. Fönstren som vanligtvis är småspröjsade- och kvadratiska målas gärna med gulockra eller andra jordfärger. Även rött och grönt verkar ha förekommit. Det är dock på sin plats att nämna att färg under 1700-talet var något som var långt ifrån standardiserat. Röd slamfärg tillverkades på många håll i landet i anslutning till svavel- och alunbruken och färgen skiftade från en ljusare gulaktigt röd till rödbrunt beroende på bränningsförhållanden och tillsatser som järnvitriol, tjärvatten, linolja och tran. Det gör förstås att när vi slänger oss med termer som ”röd” beskriver det ett spann av nyanser snarare än en specifik kulör. På samma sätt är det med accentfärgernas nyanser. Grått var sannolikt den mest vanliga accentfärgen på knutlådor och foder på herrgårdar i försök att efterlikna de holländska renässansbyggnadernas färgsättning. I studier av syneprotokoll från 16-, 17-, och 1800-tal i Uppland har man dock kunnat konstatera att såväl grå som vita hörn och foder har förekommit. Eftersom blyvit färg grånar av ålder finns möjligheten att vita fönsterfoder ändock gett ett grått intryck, eller att grånad färg helt enkelt kastat byggnadsantikvarieskrået ut i ett galet spår när man länge hävdat att vit accentfärg är en rent nationalromantisk uppfinning från 1910-talet.
Dörrarna från tiden är slutna, kompakta och vanligtvis med profilerade paneler i enkla mönster, allra vanligast i fiskbensmönster. Över dörren sattes gärna överljusfönster med små spröjsade glas.
Medan de rikare bönderna som bäst börjar måla sina gårdar röda har rokokoarkitekturen, som introduceras i Sverige av bland andra Carl Hårleman i mitten av 1700-talet, dock redan förändrat adelns färgsättning av sina hus. Revetering av träfasader blir vanligare och när putsen skall målas sneglar adeln nu på den franska högadelns bruk att bygga sina slott i sandsten. Färgsättningen på den svenska adelns reveterade hus görs nu därför i rosa och gult istället för rött i ett försök att efterlikna olika kulörer av sandsten. Knutlådor och fönsteromfattningar målades gärna fortfarande i kimröksgrått för att efterlikna stenhusens rokoko-hörnkedjor. Även dörrar och fönster målades i kimröksgrått, men även gulockran levde kvar från den tidigare perioden och ibland förekom även engelskt rött.
Att gult blev så vanligt beror nog inte enbart på att det liknade sandsten, utan också på att ockra, som användes som pigment, var betydligt billigare än gröna och blå pigment. I städerna påverkades färgsättningen dessutom av flera modemedvetna kungliga påbud om att färgsätta husen med ljusa pigment. Rödfärgen var dock fortfarande billigare än andra färger och inte helt ovanligt i städerna var därför att husens fasader mot gatan målades ljusa, medan övriga fasader målades röda.
Träpanelens genombrott under 1740-talet, som framförallt drivs av försöken att imitera stenhusen och de släta putsade fasaderna, innebar ett skifte från slamfärg till linoljefärg. Linoljefärg har tidigare annars framförallt använts inomhus. Man bör dock ha klart för sig att panelslagningen under senare hälften av 1700-talet framförallt är ett fenomen som hör hemma på godsen och bland städernas rikare borgerskap. Allmogebebyggelsen står fortfarande nästan alltid utan panel med timran i dagen.
Det område som är tidigast med panelslagning under 1700-talet är Västsverige där man dels har ett fuktigt klimat samt haft impulser från den norska panelarkitekturen. En pådrivande faktor är toligen också den första svenska sågverksindustri som växer upp i Göta Älvdalsområdet under mitten av 1700-talet. Den tidiga 1700-tals panelen är alltid stående och oftast kilsågad och slagen med lock eller lockläkt. Panel på knutlådor och partier som skall efterlikna pilastrar och hörnkedjor görs dock som slätpanel. Det är först mot slutet av århundradet som den släta panelen blir vanligare på fasaderna ungefär samtidigt som man också börjar experimentera med att revetera timmersäterierna för att få en putsad yta. Exempel finns dock på slätpanel från 1700-talets första halva. Ett gott exempel på detta och tidens barockträarkitektur är Gatenhielmska huset i Göteborg. Under ett högt valmat barocktak sitter en fasad i slätpanel med ett flertal knutlådor vilka skall efterlikna lisener. Över dörren sitter en kraftig kartusch under en kornish eller ett kortsträckt entablement. Barockarkitekturen övergår dock vid 1700-talets mitt i rokoko och under 1770-tal i nyklassicism, vilken uppvisar en större lätthet än barocken. Taken blir flackare och knutlådor byggs vanligen endast i hörnen. Dörr-och fönsteromfattningarna som varit svulstiga och storslagna under barocken blir nu enklare och nya vanlig arkitektoniskt drag blir frontonen och frontespisen.
Men nu är vi där igen och pratar om ett skick som egentligen bara förekommer i högreståndsbebyggelsen. På böndernas landsbygd är det fortfarande grått som gäller. Grått som det varit i alla tider. Men här och var börjar man för första gången kunna se hur enstaka rikare hus i socknarna lyser röda i den annars grå vardagen. Märkligt nog har det också börjat dyka upp hus på landsbygden som inte alls stämmer i mått och utseende med de gamla parstugorna. Framför allt gäller det prästgårdar och officersboställen. Det är den sexdelade planen som kommit till Sverige från Italien och Frankrike under slutet av 1600-talet och nu sprids av chefen för överintendentsämbetet Carl Hårleman som fått Kunglig Majestäts uppgift att rita officersboställen och prästgårdar för den statliga militära och ecklesiastiska administrationen. Det som utmärker planen i fasadarkitekturen är framförallt dess större bredd. Rummen är inte längre som i parstugorna genomgående utan delas på längden genom huset med en större sal centrerad i huset.
Hårleman ritar sina officersboställen med brutna tak, så kallade mansardtak, i en eller två våningar. Regementsofficerarna fick två våningar och kompaniofficerarna en. Tanken var att byggnaderna enligt 1752 års ritningar skulle uppföras i sten, vilket också till stor utsträckning gjordes i det trädfattiga Skåne, men i övriga landet fortsatte i hög utsträckning träbyggnationen. Med den sexdelade planen tar utvecklingen ett enormt skutt framåt mot den moderna villan. Men riktigt där är vi ännu inte.