Trähusets fasadarkitektur 1800 – 1850
1803 förordnades om enskifte i Skåne, 1804 i Skaraborg och för hela Sverige 1807. När man under 1820 talet insåg att enskiftets form inte fungerat som tänkt förordnades om laga skifte 1827 för att genomföra de jordreformer som eftersträvades. I stora delar av Sverige, kom det laga skiftet att spränga byarna när jorden skiftades ut och bönderna ålades att antingen bygga nytt eller flytta sina gårdar för att återuppföra dem på de nya markerna. I stor utsträckning innebar laga skifte inte enbart byarnas sprängning utan också att böndernas bostäder under 1800-talet radikalt kom att förändras. Till en början märktes inte någon större förändring i fasadarkitekturen. I de flesta fall var det nämligen en mindre kraftansträngning för bönderna att montera ned husen och slå upp dem igen, än det var att bygga helt nytt. Men utflyttningen och den avkastningsökning som skedde genom tegarnas sammanslagning fick tre mycket omfattande effekter på 1800-talets landsbygd. För det första innebar det att den torpbebyggelse som funnits på byarnas utmarker blev betydligt mindre utbredd. När gårdarna flyttades ut behövdes nämligen inte längre de torpare som brukat byns utmarker. De nya gårdarna slogs gärna upp vid den gamla torpbebyggelsen och arrendetorparna avhystes. Och det här, det får stora konsekvenser. Faktum är att det finns de som hävdar att bristen på torp är en direkt pådrivande faktor för den begynnande utvandringen till Amerika.
För det andra kom skördarnas avkastning att stiga. Den högre avkastningen och rikedomen som detta medförde gjorde att bönderna fick tid och råd att bygga på sina parhus, först med en halv och med tiden även en hel våning. Höjden på husen växte. För det tredje sköt hemmansklyvningarna åter fart. I den solskiftade byn, där varje gård hade del i varje bit mark, blev tegarna med tiden så smala att ytterligare hemmansklyvningar vid arv under 1700-talets slut inte längre var möjliga. I och med skiftenas marksammanslagningar öppnade sig återigen möjligheten för klyvningar. När det nu byggdes nytt på de kluvna markerna byggde man hellre enkelstugor i två våningar än parstugor i en. Faktum är också att det inte var helt ovanligt att man helt sonika kapade den gamla parstugan i två delar och den yngre brodern fick släpa iväg halva huset för att slå upp en enkelstuga på sin egen del av marken. Där det en gång stått en parstuga, stod det nu istället två enkelstugor. Dessutom hade för de som var stadda vid kassa nu en helt ny planlösning börjat slå igenom: den sexdelade planen, vilken man fann inspiration att bygga efter från alla de prästgårdar och officersboställen som överintendentämbetet byggt åt statens tjänstemän på landsbygden.
För de allra flesta bönder var livet fortfarande dock ett fattigt trälande som inte rymde möjligheter till extravaganser som sexdelade planer. Inte heller hade man råd till färg. Eller tid att måla. Grått var alltjämt det som gällde för de allra flesta. Men nu är vi så långt fram i historien att det faktiskt också fanns en stor grupp bönder som faktiskt hade råd med lyxen att måla och när de målade var det vanligtvis med röd slamfärg eller rödtjära enligt det manér som spridit sig på landsbyggden sedan den karolinska barocken på slutet av 1600-talet. Men även en ny färgsättning börjar sprida sig ut på de rikare gårdarna. De framsynta och stadda vid god kassa såg nu på herrgårdarna, prästgårdarna, officersboställena och städernas rika borgerskap och deras hus med sexdelade planer och fasader i ljusa nyanser. Hade man inte råd att bygga som de, så kanske man i vilket fall hade råd att måla på samma manér? Under 1800-talets första halva sprider sig därför de högre ståndens praktik att måla sina hus i ljusa nyanser som efterliknar sandsten till den rikare allmogen. De hyvlade panelerna som under sjuttonhundratalets andra halva gjort sin debut på herrgårdarna sprider sig nu till stadsbebyggelsen och de rikaste av de självägande bönderna. Därmed övergår man också från att måla med slamfärg till att måla med linoljefärg, även om det finns gott om exempel där hyvlade paneler ändå ströks med slamfärg, trots att det fäster betydligt sämre på hyvlade ytor än på sågade. Fönster, dörrar och foder målas med gulockra, umbragrått, grönjord, engelskt rött eller järnoxidbrunt. Helst målades fönstren mörkare än fasaden, medan fönsterfoder, lisener, pilastrar, listverk och fönsteromfattningar gärna är i en ljusare accentfärg. Huset på teckningen i artikelns början är färgsatt med 7% gulockra på panelen, fönsterfoder, knutar och listverk i 5% grön umbra och fönster och dörr i 100% engelskt röd. Gårdshusen målas fortfarande röda, om de målas över huvud taget. I städerna är det inte ovanligt att endast fasaden mot gatan målas ljus, medan övriga sidor av huset målas röda. Vad gäller de mycket ljusa fasadfärgerna kan det dock vara på sin plats att utfärda en liten brasklapp. Vad gäller gesunkenes kulturgut vet vi att det ofta traderades i flera led, vilket innebär att många som målar enligt ett särskilt manér aldrig har sett ett original utan kanske endast mycket dåliga kopior. Det här kan man tex tydligt se när det kommer till drickamålning och trompe l’oeil. Man kan vidare också tänka sig att färgsättningsinfluensen blandas mellan den rena efterapningen av ljusa stenfasader och de färger som var på modet i den gustavianska stilen och dessa har man på senare år kunnat konstatera vara betydligt mer kraftiga än vad vi tidigare trott. Sammantaget gör det här att vi helt enkelt får räkna med att nyansskalan var mycket bredare än vi gärna får för oss så här flera hundra år senare. Exakta procentblandningar av linoljefärg kan du därför ta med en nypa salt.
1800-talets första halva är perioden då barocken till sist dör även på landsbygden och klassicismen och den nya kungens stil – Karl Johan stilen, eller empiren som den kallas ute i Europa – inspirerar till tandsnittsfriser, kornischer och pediment över fönster och dörrar och lunettfönster och gesimser i fasaderna. På klassiskt manér delar man gärna in fasaden i bärande och burna delar, varför hyvlade knutlådor gärna slås över knutarna för att efterlikna pilastrar, medan övrig panel kan vara liggande. Men vid det här laget, i den tredje artikeln i den här serien behöver jag väl knappt påpeka längre att det här skicket var inget som Kvast-Stina, Jöns på Hult och Anders Andersson i Måla och alla de andra barnen till generationer av yngre söner och döttrar som inte hade förmånen att sitta på oskiftade bon hade råd att göra. Hade de råd att bygga nytt fick de vara glada om det blev en ny ytterdörr eller en dörromfattning och blev det så, fick dörren nu oftast en liggande panel och omfattningen ett klassiskt uttryck. Hos den rikare allmogen hade spegeldörrarna dock redan gjort entré.