Trähusets fasad 1890-tal

Posted On februari 26, 2023

Den begynnande homogenisering av de regionala särdragen i trähusens fasadarkitektur som påbörjades i och med Schweizerstilens inträde och industrialismens katalog- och mönsterproduktion av trävaror kom att fortsätta under 1890-talet. Ja, inte bara fortsätta, utan snarare skjuta ytterligare fart påångad av järnvägens spridning över landet. Överallt byggdes järnvägsstationer, järnvägshotell, och handelshus och järnvägens arkitekter fick en inte helt obetydlig roll i spridandet av en rikstäckande trähusstil. Ett annat nytt inslag i den offentliga bebyggelsen hade sedan en tid varit kurhotell, lokaler och lustpalats för den nya tidens sociala umgänge och element som lusthus och glasverandor med spröjsade fönster flyttar nu över från den offentliga miljön in i de privata villorna.

1890-talet är det första årtionde som villor för åretruntboende börjar uppföras utanför städerna. Hus och gårdar för landsortsbefolkningen har ju förstås alltid funnits på landet, men i bakvattnet av industrialismens avigsidor i de alltmer högljudda, smutsiga och förslummade städerna bygger de som kan sig sina permanentboenden nu utanför städerna i det som kommer att bli de allra första villaområdena. Många av dessa känner vi väl till idag som till exempel Djursholm och Saltsjöbaden. Till skillnad från den tidigare allmogebebyggelsen växer den här nya trähusbebyggelsen fram parallellt med elektriciteten, telefonen, vatten- och avloppsnäten vilket kanske inte direkt påverkar exteriörarkitekturen, men väl interiören.

Schweizerstilens fortsatt starka influens under 1890-talet kan tydligt ses i kvarvarande lövsågerier, den fortsatt höga stenfoten och breda gavelsprång. Snickarglädjen kring fönster och på listverk blir under årtiondet dock något mer modest, men finns i hög utsträckning kvar på förstukvistar, taktassar och gavelspetsar. Gavelröstets topp är inte sällan prydd av stiliserade solar och spiror i trä. Arkitekternas strävan efter ”äkta material” och den goda tillgången på hyvlade trävaror gör att trästilen håller i sig. Fasaden delas liksom under perioden 1850-1880 fortsatt in i omväxlande liggande och stående panelfält. Panelen utgörs främst av stående enkelfasspont och liggande dubbelfasspont samt stockpanel. Fälten som tidigare avdelats med listverk avdelas nu oftare med en enklare bräda i accentfärg. Husets mittaxel markeras gärna med en frontespis på husets långsida. Andra tidstypiska drag är de oglasade pardörrarna och det förhöjda fasadlivet samt mindre fönster nära vindsgolvet vilket gav illusionen av två våningar.

1890-talet är nystilarnas eklektiska decennium. Nystilar som nygotik, nyrennässans, nybarock och rundbågestil blandas friskt i arkitekturen som nu börjar förhålla sig betydligt friare till den klassicistiska arkitekturen och nyrenässansen än vad 1850 – 1880 talens arkitektur gjort. Detta kan man framförallt se på att frontonerna över fönstren blir allt ovanligare och ersätts av ett rakt, något utskjutande, dekorerat överstycke, takfallen blir flera och varierande och fasaden byggs gärna asymmetrisk med torn och glasverandor. Annars är taken kanske 1890-talshusets främsta uttrycksmedel. Här eftersträvades branta takfall och en fantasifull utformning med torn, tinnar och smidesdetaljer. Takbeklädnaden gjordes helst i järnplåt och målades i färgerna engelskt rött, kromoxidgrönt, grått eller svart. Vad gäller färgsättning innebär 1890-talet dock en moderering av de excesser i färger som varit gällande under den tidigare epoken. Konstruktionen synliggjordes fortfarande genom att man målade stående byggelement och panelavdelande lister med en mörkare accentfärg. Även fönsterfoder, vindskivor och omfattningar målades på samma sätt. Färgsättningen blir dock lugnare, flera färgnyanser finns kvar men ovanligt är inte heller att man nu nöjer sig med två. Fasader i gult med bruna listverk är vanliga. Även kombinationer av grått och grönt. Om fönsterbågar och karmar målas i avvikande färg är rödbrunt, rött och grönt vanligt.

De gamla klassiska sexdelade fönstren blir under 1890-talet blir alltmer ovanliga och istället ersätts de med tre-delade fönster med tvärpost, så kallade T-fönster som under decenniet blir högsta mode. Fyrdelade fönster med tvär- och mittpost som även förekommit under 1880-talet finns också fortfarande kvar i arkitekturen. Och just det, det påminner mig om att jag ska säga att den typen av fönster inte heter flaggfönster vilket verkar ha blivit en populär men felaktikg beteckning, utan det korrekta namnet är korspostfönster.

När man läser sådana här utläggningar om färgsättning och arkitektur är det lätt att få för sig att alla hus på 1890-talet såg ut på det ovan beskrivna sättet. Det är förstås inte sant. Det här beskriver bara de största trenderna som var gällande under 1890-talet och som satte avtryck i de hus som byggdes under perioden. De allra flesta hus var ju redan byggda och särskilt på landsbygden så såg de ut som de alltid hade gjort. Det var parstugor och enkelstugor i 1½ till 2 våningar och här och var några utspridda hus med sexdelad plan. Och på landsbygden var det alltjämt rödfärg som gällde. Faktum är att det är just under decenniet innan, under 1880-talet, som rödfärgningen på allvar slagit igenom på landsbygden och det är först nu man hittar fler röda än grå hus på landet. Fönstren på landsbygdens röda hus målades dock under perioden gärna i en mörkare kulör, många gånger i grönt.  Dessutom finns det under perioden parallella influenser i villaarkitekturen. Det byggs fortfarande hus i Schweizerstil likaväl som det byggs hus i den fornnordiska stil som uppstått under 1860-talet. Ett inte helt obetydligt inflytande på arkitekturen har även Arts & Crafts rörelsen vilken bidrar till att göra husen levande i form av sammanfogning av flera mindrea volymer snaraare än en stor vilket tidigare varit idealet. Intressant nog har landsbyggdens bebyggelse nu också för första gången börjat inspirera stadsmiljöerna som under 1880- och 90-talen börjar få sina första inslag av den lantliga röda stugan i de nya villastäderna.