Fönsterglasets historia
I dag tänkte jag att vi ska kika lite närmare på fönsterglasets historia och vad det finns för alternativ när det kommer till att ersätta gammalt trasigt glas när man renoverar äldre fönsterbågar. För den som hamnat här i jakt på information om fönstrets generella historia och olika tidstypiska fönsterstilar vill jag säga att ni hittar andra artiklar om detta under kategorin bebyggelsehistoria.
Konsten att tillverka fönsterglas är gammal och går tillbaka hela vägen till antiken. Principen med transparenta barriärer i muröppningar är förstås äldre än fönsterglasets egen historia. Tunnskrapat skinn, oljad duk eller tunna skivor av horn eller alabaster har förekommit långt tillbaka i neolitisk tid. Vissa koncept kanske ännu längre. Kunskapen att göra fönsterglas av smält sand verkar dock ha uppstått i det romerska riket någon gång runt Kristi födelse, det äldsta daterade fönsterglaset är nämligen från Pompeji som vi vet begravdes under aska år 79 e.kr.
Det glas som tillverkades under antiken var ett gjutet glas och relativt tjockt. Gjutglasprincipen är enkel och går ut på att glasmassan helt enkelt hälls i en form, kavlas ut och sedan lämnas att svalna. År 1688 patenterade Bernardo Perotto en glasgjutningsmetod i Frankrike i vilken glasmassan hälldes i upphettade metallformar och läts svalna i särskilda ugnar för att kunna kontrollera avsvalningsprocessen. Möjligen gjöts det romerska glaset på ett liknande sätt. Perottos tillverkningsmetod fick stort genomslag för spegelglasframställningen, men hade inte samma genomslag i fönsterglastillverkningen varför gjutet glas framförallt brukar återfinnas i byggnader uppförda före ca 700 e.kr.
Redan under antiken hade månglasblåsning uppstått parallellt med gjutning. Månglasmetoden innebär att man blåser en rund och relativt tjock glob. Pipan tas därefter bort och globen sätts på en puntel. Med gravitationens hjälp låter man globen falla ihop till en plattare skål, som kallas krona, vilken sedan med centrifugalkraft drivs ut till en rund skiva. Det tjocka oxöga som bildas där glaset fäst vid punteln skärs bort och glaset delas i två halvmånar, därav namnet. Månglasmetoden, eller kronglas som det också kallas efter kronformen glaset får när det sätts på punteln, var dominerande i Europa fram till mitten av 1700-talet. Månglaset är ofta rätt lätt att identifiera på dess relativa tjocklek och böjda rotationsringar i glaset som kommer av utdrivningen av glasmassan med hjälp av centrifugalkraften.
Vid sidan av tillverkningsmetoden kan datering av glas även göras med hjälp av glasets kulör. 1700-talets svenska glasmassa har nämligen en mycket grönaktig ton. Under 1800-talet blir glasmassan ljusgrön och först cirka 1850 får vi det vita glas vi har idag. Medeltidens kronglas hade inte sällan en gulaktig ton.
Någon gång under medeltiden har cylinderglasmetoden uppstått och börjat användas parallellt med månglasmetoden. Ofta kan man läsa att cylinderglasmetoden skulle uppstått under 1300-talet i Frankrike. Det här är dock fel och bygger troligen på en sammanblandning av uppfinningen som sådan och att praktiken blir vanlig och utbredd. Cylinderglas är i själva verket flera århundraden äldre. Benediktinermunken Theophilus beskrev nämligen cylinderglastillverkning i sitt uppslagsverk över medeltida hantverk ”De diversis artibus” redan på 1100-talet. Cylinderglasmetoden möjliggjorde att man kunde tillverka större glas som i sin struktur också blev betydligt jämnare. Cylinderglas tillverkas genom att en cylinder blåses, ändarna kapas och glaset spräcks på längden. Efter återuppvärmning planas glaset ut på ett bord till vad som kallas taffel. Cylinderstorleken kan uppgå mot en längd av 2 meter, men där går gränsen för vad som är möjligt att driva utan tryckluft vilket infördes i cylinderglasmetoden först vid sekelskiftet 1900. De här cylindrarna kallades ibland för valsar på bruken vilket gör att man skall vara uppmärksam när man diskuterar ”valsat” glas vilket oftast avser ett sträckt glas som du kan läsa mer om nedan.
Ett cylinderglas har mycket liv och rörelse och kan kännas igen på sina imperfektioner i form av mindre luftbubblor och förändringar i glasets tjocklek vilka manifesteras som böljande ränder och vågor över glaset. Cylinderglas finns i tjocklekar mellan 1 och 8 millimeter beroende ursprung och ålder. Sentida svenskt cylinderglas är ofta 2 millimeter tjockt. Eller tunt kanske vi ska säga vilket alla hemmahantverkare någon gång fått erfara. Cylinderglasmetoden var den dominerande tillverkningsmetoden av fönsterglas i Sverige mellan 1750 och 1927. Den största glasproduktionen runt förra sekelskiftet skedde vid Glava som munblåste sitt glas fram till 1927. Annars har det varit ont om glasbruk som tillverkat vitt fönsterglas i Sverige. Så sent som 1834 tillverkades vitt fönsterglas endast på Årnäs och Brommö glasbruk i Skaraborg.
Som mycket innovativt hantverk under medeltiden var tillverkningen av glas i Sverige länge centrerad till klostren. Emellertid verkar det som att någon större produktion av fönsterglas egentligen inte förekommit i Sverige över huvud taget före 1555 när Gustav Vasa med hjälp av två kringvandrande glasmakargesäller öppnade en glashytta för fönsterglas i Stockholm. När Vadstena klosterkyrka byggdes under 1390-talet vet vi dock att det byggdes med glas tillverkat i klostrets egen hytta. Vi vet det genom att det i diariet år 1404 infördes en notis om att lekbrodern Benedikt avlidit. Notisen avslöjar att Benedikt varit glasmästare och att hans kunskap gjorde att klostret inte tvingades köpa dyrt fönsterglas, utan kunde tillverka det själv. Det här är det i skrift tidigaste belägget för en inhemsk svensk fönsterglastillverkning. Efter Benedikt verkar det som att Vadstena kloster ända fram till reformationen haft en glasmästare bland sina lekbröder. Men glas tillverkades förstås även vid andra kloster och vi skall heller inte förringa det fönsterglas som blåsts av utländska glashantverkare på gesällvandring.
1913 lanseras återigen en ny metod att tillverka fönsterglas. Enligt denna metod kan glas dras direkt från ugnen genom ett antal valsar till lagom tjockt planglas. Den här produkten kallas därför för sträckt eller valsat glas och känns igen på att imperfektionerna gärna blir randiga. Den första hytta som tillverkade valsat glas i Sverige var Glava utanför Arvika som startade produktionen 1927. Därefter går det snabbt. På bara några år konkurerar det valsade glaset helt ut det handblåsta glaset. De sista glasbruket i Sverige som tillverkade blåst fönsterglas var Ramnåsa som lades ned 1934.
Idag tillverkas i princip allt fönsterglas för byggindustrin genom den så kallade floatglasmetoden som uppfanns på 1950-talet av Alastair Pilkington. Floatglasmetoden kan sägas vara besläktad med gjutning av glas och går ut på att glasmassan hälls över flytande tenn. Floatglas går inte att producera tunnare än 3 mm vilket därför snabbt blev standardtjocklek på fönsterglas under 1970-talet när floatglas började slå ut valsat glas i Sverige. Floatglas känns igen genom att det är helt jämnt och utan imperfektioner.
Vad har man då för alternativ om man vill ersätta floatglas i sina bågar med ett glas som är mer tidstypiskt för sitt hus? Jo, bäst är helt enkelt att köpa gammalt fönsterglas. Så länge det gäller cylinderglas så finns det nämligen rätt mycket äldre glas som vill hitta nya ägare. Leta i byggnadsvårdsbutikerna och på andrahandsmarknaden. Andrahandsmarknaden är förstås bäst eftersom många ännu inte förstått vilka guldgruvor de kastar bort, varför man mycket billigt kan komma över äldre bågar med munblåsta glas. Byggnadsvårdsbutikerna har bättre koll på läget, vilket gör att de är dyrare. Originalglas är dock fortfarande vanligtvis långt billigare än än nytillverkade kopior.
Hittar man inget begagnat glas så finns det idag ett antal glas på marknaden som försöker efterlikna äldre glas vilka man beroende på storlek på plånbok kan fundera över:
Restauro är ett modernt munblåst glas med 2 mm tjocklek med måttliga ojämnheter. Glaset finns i flera varianter med mer eller mindre imperfektioner och blåsor. Tanken med Restauro är att det skall kunna ersätta cylinderglas i bågar från förra sekelskiftet fram till ungefär 1930. Restauro är dyrt eftersom det är munblåst och kostar beroende på variant mellan cirka 3000 och 5000 kronor per kvm.
Waldglas/Nyantik är ett gröntonat glas för de som har bågar äldre än 1800. Waldglas är munblåst och har måttligt med ojämnheter men saknar helt de blåsor som är karaktäristiska för äldre munblåsta fönsterglas. Kostnaden ligger runt 4500 kronor/kvm
Restover är ett maskintillverkat glas som skall efterlikna ett munblåst glas. Restoverglaset är ett glas med måttligt tillförda ojämnheter fast helt utan de blåsor som nästan alltid finns i äldre munblåst glas. Glaset är oftast kring 3 millimeter tjockt. Restover kostar runt 2000 kronor per kvm. Restover finns även i en variant som heter Restover Plus med lite mer ojämnheter än Restover. Även detta glas saknar dock blåsor.
Kulturglas är ett maskinvalsat glas med svagt parallella linjer men utan blåsor, Glaset är cirka 3 mm tjockt och passar bågar från 1930-talet och framåt och fungerar alltså bäst som ersättning för äldre valsade glas. Kulturglas kostar ungefär 1000 kronor per kvadratmeter.
Energiglas i form av lågemissionsglas kan vara ett alternativ för den som vill förbättra isolervärdet i sina tvåglasfönster eller lösa innerfönster. Det här är förstås inget alternativ för en ytterbåge, men med energiglas i innerbågen kan ytterbågen kanske få behålla sina blåsta glas? En liten vinst för kulturvården i så fall. Och ganska bra för miljön. För kulturvården är det dock alltid bäst att behålla sina blåsta glas i både inner och ytterbågar.
För den som mot förmodan har gjutglas i sina äldre fönster så finns det faktiskt nyproducerat sådant glas idag, Det kallas dock ofta för ornamentglas och går att hitta i former som passar de flesta äldre gjutningar. Bland annat finns det en hel uppsjö läckra glas för att ersätta 60- och 70-talens gjutna ornamentglas i dörrar och toalettfönster. För normala fönsterglas i mycket gamla byggnader kan ett lämpligt glas vara Katedralglas från Glashütte Lamberts. Glaset finns både i vitt, gröntonat och flera andra kulörer. Glaset är ca 3 mm tjockt och kostar cirka 3000 kronor/kvm
Summa sumarum tycker jag inte riktigt att några av ovan beskrivna glas kan jämföra sig med äldre munblåsta glas. Restauro kommer nära, men prislappen blir tyvärr orimligt hög för de flesta med en begränsad plånbok. Kulturglas är ett rimligt alternativ när man skall ersätta valsade glas. Restover hamnar i mitt tycke mitt emellan kategorierna och är förstås billigare än Restauro men kommer tyvärr inte i närheten av att likna ett munblåst glas. Igen vill jag därför tipsa om att handblåst äldre glas ofta går att hitta på andrahandsmarknaden betydligt billigare än nytillverkade glas. Lycka till med jakten!