Undergolv, övergolv eller bara golv?

Posted On mars 13, 2023

Nu har vi slipat golvet i drängkammaren. Men innan vi börjar prata om själva golvslipningens mysterier känner jag mig tvungen att beröra frågan om undergolv – eller underlagsgolv som det egentligen heter – och splintvedsgolv. Här råder det nämligen en viss förvirring om vad som egentligen är ett underlagsgolv och vad som inte är det och många golv som aldrig varit tänkta att gömmas blir utdömda som underlagsgolv och faktiska underlagsgolv klassas som ytskikt när de inte är det. För att förstå det här med undergolv behöver vi gå tillbaka en bit i historien, närmare bestämt till 1860-talet när engelsmannen Frederick Walton uppfinner linoleummattan vilken några år senare tar sig in i den engelska övreståndsbebyggelsen. Den industriella produktionen av linoleumgolv under 1800-talets andra halva gör att golvtypen kring sekelskiftet kommer att bli nästan var mans egendom. I en undersökning gjord av Husmödrarnas samarbetskommitté 1946 visade det sig att linoleum låg som ytskikt i hela 67% av de svenska bostadsrummen. I Sverige startade tillverkningen av linoleum 1896 vid Linoleum AB Forshaga och den första svenska mattan såldes i Göteborg 1898. Äldre linoleummattor är alltså importprodukter oftast från England eller Tyskland.

Vid renoveringar i det befintliga bebyggelsebeståndet spikades eller limmades de tidiga linoleummattorna direkt på de gamla parketterna och trägolv lagda med breda golvbrädor och plank. Efter uppfinningen av masoniten 1925 blev detta material dock vanligt som mellanlager. Linoleummattans popularitet under decennierna kring sekelskiftet kom dock att förändra byggstandarden. När linoleum började läggas som ytskikt blev kvaliteten på de underliggande trägolven inte längre lika viktig. Dessa behövde inte längre hålla för slitage på samma sätt utan kunde tillverkas av mjukare och billigare trä. Äldre golv tillverkades av tätvuxet kärnvirke och ur stammen sågades ofta endast två eller fyra plank ur varje stock eftersom golvplankens årsringar skulle vara stående för att klara slitage. Efter linoleummattans inträde lades golv som var tänkta att bära linoleum i stället av billigare snabbvuxet trä eller av splintved, alltså stammens yttersta delar. Dessutom minskade bredden på underlagsgolvens brädor ner till effektiv bredd kring 90 mm. Parallellt med underlagsgolvens minskade bredd, minskade även dimensionerna på golvbräder för ytskikt under 1800-talets andra halva först ned till 180-200 mm och kring sekelskiftet ned mot 120 mm. 

Kastade man då resten av virket förr när man plockat ut golvplanksfiléerna ur stockarna? Nej det är klart att man inte gjorde. Ur stocken gick fler bräder att såga men dessa splintvedsbrädor lades i mindre representativa lokaler som till exempel i sommarrum, loft och vindar där man inte var så nogräknad, eller så blev de till vankantade bräder och bakpaneler i källare och uthus. I och med linoleummattans inträde blev det alltså vanligare att smala splintvedsgolv lades även i de representativa utrymmena för att sedan täckas med linoleummattor. Även mindre dimensioner av snabbvuxet trä kunde nu börja användas till golv. Men så gjordes förstås inte alltid. På landsbygden var det fortfarande många gånger lättare att få tag på breda golvplank lokalt än att köpa smala dimensioner golvmaterial från ångsågarna i Norrland. Det finns därför gott om undergolv som lagts med breda tiljor för att därefter täckas med linoleum. För vem vill inte ha ett lättstädat och tätt golv med matta i stället för ett otätt och dragigt trägolv?

Nu skulle man ju kunna tro att underlagsgolv är något som uppstår samtidigt med linoleummattan, men så är det faktiskt inte. Underlagsgolv har nämligen inte alltid täckts med linoleum. Redan på medeltiden lades kraftiga underlagsgolv av trä för att bära stengolven i ridderskapets borgar och parkettgolv från renässansen och framåt har förstås också spikats på underlagsgolv. Det sena 1800-talets kortstavsparkett spikades också på samma typ av underlag som linoleummattorna lades på. Det här gör att det är svårt att sätta någon bortre gräns för hur gamla underlagsgolv man kan finna. När det kommer till de smala parallellsågade underlagsgolven av snabbvuxet trä och splintved är de dock ett resultat av ångsågarna och industrialismen kring 1850-talet och introduceras först som underlag för klenare golvbrädor och parketter i borgerskapets salonger och något senare i kök och hallar som underlag för linoleum. Riktigt vanligt i småhusbebyggelsen blir den här typen av golv först kring sekelskiftet 1900.

Tyvärr gör den här svåra distinktionen mellan vad som är ett underlagsgolv och vad som bara är ett smalt och mjukt golv i sämre kvalitet att det är lätt att döma ut alla smala, parallellsågade golv som underlagsgolv, vilket de alltså inte är. Definitionen av ett underlagsgolv är dess funktion och inte vilket trä det är tillverkat av. Många smala splintvedsgolv är faktiskt lagda med tanke att de skall ligga i dagen i pigkammare, drängkammare, barnkammare, förråd, garderober och andra utrymmen som inte varit representativa nog för att förtjäna ett mer påkostat golv.

Att se om ett golv ursprungligen lagts som undergolv eller inte är inte alltid helt lätt. Men några tecken brukar det finnas som man kan kika efter. En vanligen avslöjande detalj är golvsocklarnas höjd över golvet. Inte sällan kan man se golvsocklar som svävar några millimeter över golvet vilket är ett gott tecken på att golvet tidigare varit klätt med matta. Smyglister utanpåliggande golvsockeln är ett tecken på detsamma. Smyglisterna har då satts dit just för att gömma glipan mellan sockeln och golvet som uppstått när mattan någon gång i historien gått på tippen. Limrester och eventuella spikhål är ett tredje. Minns dock att linoleum vid renoveringar ofta lades uppepå golv som tidigare varit ytskikt. Många gånger får man också höra att bredden på nåten mellan golvtiljorna skulle visa på om det är ett underlagsgolv eller inte. Tyvärr är det inte sant. Det finns hundratusentals gamla plankgolv med breda nåt som lagts som ytskikt. Omläggning av golv efter att de torkat ihop var inte något som alltid gjordes och det är högst tveksamt om man skulle bekymra sig om en sådan detalj i utrymmen som inte förtjänade bättre golv än splintvedsgolv.

Nu måste man ju trots denna långa utläggning ändå säga att den här distinktionen mellan underlagsgolv och splintvedsgolv är högst akademisk och frångår inte det faktum att splintvedsgolv och golv tillverkat av snabbvuxet trä alltid är mjuka och mycket känsliga för slitage. Saker som tappas skapar lätt hack och märken och det är definitivt inte ett golv för stilettklackar varför det oavsett sin ursprungliga funktion inte alltid är lämpligt att behålla som ytskikt. Vad du gör, sätt till exempel inte en tonåring i en gamingstol på ett splintvedsgolv för då blir det så här:

Det golv vi just slipat är ett spontat splintvedsgolv av gran med en effektiv bredd på 90 mm. Golvet ligger i vad som en gång varit två rum: en drängkammare och en råvind som använts för torkning och mangling av tvätt samt förråd för ingredienser och verktyg som använts på Neumans bageri. Hela utrymmet har nyligen fått en ny väggpanel av trä och som det alltid är med nytt trä så döljer det oftast hela charmen med ett gammalt hus. För att väga upp allt det nya tänkte vi att det gamla golvet skulle få vara kvar trots dess mjukhet, breda nåt, hack, lagningar och det faktum att bjälklaget hänger som en klase bananer från tegelväggarna så att allt runt som tappas på golvet rullar till exakt samma punkt mitt i rummet.

Att slipa det här golvet till en yta som ser ut som ny kommer inte låta sig göras. Skadorna är alldeles för djupa. Och stickfritt kommer det heller inte att bli. Ju mer man slipar desto längre ut i splintveden kommer vi och nya årsringar fläks upp. Tanken är därför att bara slipa av det allra värsta, handhyvla de områden som riskerar fläkas i nya stickor och därefter måla golvet. I drängkammaren är golvet sedan tidigare målat med en lösningsmedelburen alkydoljefärg som skapat en stenhård yta vilken har fungerat väl sedan mitten av 1900-talet. Det är frestande att måla med samma typ av färg när man ser hur väl det hållit och bundit stickorna i golvet. Vår tanke är dock att försöka binda stickor och flisigheter under tre lager linoljefärg.

Eftersom golvet vi slipar är så mjukt har vi valt att hyra en oscillatorslip vid namn Tomcat Edge. Den här typen av oscillatorslipar är nämligen betydligt mindre kraftfulla än bandslipmaskinerna vilket gör att de inte gräver stora hål i mjuka golv på det sätt som bandsliparna gör om man till exempel råkar fastna invid en snedvägg. Och eftersom vårt golv är ordentligt mjukt med fläckar av röta på grund av ett läckande tak tänkte jag att en Edge-maskin kan vara värd ett försök. Så här efteråt kan jag väl säga att jag är sisådär nöjd. I efterhand hade jag nog velat ha en maskin som avverkar mer än vad Edge klarade av att göra. Å andra sidan kan man fundera på annat medan man slipar med Edge, för några hål det gräver maskinen inte. Slipupplevelsen blir därmed förvånansvärt avslappnad och rofylld. Tråkigt är däremot att maskinen gör massor med rotationsmärken i vårt mjuka splintvedsgolv. Det här är inget stort problem för mig eftersom det här golvet har större imperfektioner att bekymra sig över. Men ett sådant resultat på något annat golv hade jag haft stora synpunkter på och nästa gång blir det nog bandslip oavsett vad golvet är tillverkat av. Summa summarum kan man väl ändå säga att resultatet på golvet blev ungefär så som jag hade tänkt mig, alltså en bra kompromiss mellan gammalt och nytt. Nu återstår att se om vi kan binda kvarvarande stickor och flisigheter nöjaktigt med några lager färg.