Gul-, grön-, och blå-klassning
Klassning av byggnader görs i många kommuner av stadsmuséer och stadsantikvarier på uppdrag av kommunfullmäktige för att visualisera inventeringen av stadens kulturmiljö. Klassningen innebär dock inte något särskilt lag- eller förvaltningsskydd, utan är endast ett expertutlåtande med rekommendationer vilka kan (om man så önskar) följas vid exempelvis handläggning av bygglovsärenden eller införande av q, k och f märkningar i detaljplanen. Något direkt samband mellan färgklassificeringarna och detaljplanen existerar alltså inte och det finns heller ingen skyldighet från kommunen att beakta färgklassificeringen vid behandling av bygglov. Klassficeringarna har dessutom rätt stora lokala avvikelser beroende på kommun och färgerna betyder inte alltid samma sak.
I Stockholm som jag kommer använda som exempel nedan har klassning gjorts sedan 1981 och fungerar så att beslut om klassning tas av stadsantikvarien vilken bemyndigats av kommunfullmäktige och görs i fyra färger: blå, grön, gul och grå. Dessutom finns en streckad markering vilken används för områden som ännu inte klassats, exempelvis om området ännu är ouppfört eller är om det är byggt efter 1990 vilket är åldersgränsen för stadsmuseets klassficering.
- Blå klassning används för bebyggelse som skall motsvara kraven för byggnadsminnen i kulturminneslagen. Alla blåklassade byggnader är dock inte byggnadsminnen men anses uppfylla kraven för att vara det.
- Grön används för byggnader med särskilt kulturhistoriskt värde.
- Gul används för byggnader med visst kulturhistoriskt värde eller som på annat sätt är positiva för stadsbilden.
- Grå klassning används för byggnader som inte kan tillföras någon av ovanstånde kategorier.
Klassningarna är införda på en klassificeringskarta (dpWebmap (stockholm.se) där man fritt kan studera de klassningar som är gjorda. Den här inventeringen av bebyggelsen är förstås ett lovvärt initiativ och än mer lovvärt är det när Stockholms kommunpolitiker och administratörer försöker beakta aktuella klassningar i föreliggande stadsplanebeslut. Jag kan ändå inte låta bli att ha några små problem med klassningen.
För det första kan man genom att studera klassificeringskartan rätt snabbt konstatera att vad som är en kulturhistoriskt värdefull byggnad är en högst subjektiv bedömning. Att Zinkensdamms idrottsplats inte är klassad gör nämligen mitt Bajenhjärta alltid lika upprört! För det andra så finns det en tydlig anciennitetsprincip i klassificeringarna. Det finns alltså betydligt fler äldre byggnader som anses ha ett särskilt stort kulturhistoriskt värde än vad det finns yngre. Och det här tycker åtminstone jag är problematiskt. Kulturhistoria består nämligen av två storheter: kultur och historia och bara den ena av dessa har en definitiv tidsaspekt. Bara för att något är gammalt innebär det inte att det automatiskt är kulturhistoriskt värdefullt. Det innebär också att nya hus som ännu inte hunnit får någon historia kan vara kulturellt betydelsefulla. På sin plats är därför att erkänna att stadsmuseet ändå uppmärksammat modernare byggen på ett lovvärt sätt. Tantos fem böjda skivhus som uppfördes i början av 60-talet och som i sin anskrämlighet är ett gott tidsdokument har faktiskt fått en blå klassificering. Det är stort och tyder på att man ändå försöker hålla sig någotsånär neutral till tiden som faktor. Klassificeringarna av de moderna husen uppfattar jag ändå tyvärr vara mer av ett urval av signaturbyggnader än en vilja att skydda hela miljöer på det sätt man gör med den äldre bebyggelsen. Hela gamla stan är exempelvis blåklassad, medan arbetarkvarteren på söder uppförda under 1900-talets början i bästa fall fått en gul klassificering. Jag antar här att stadsantikvarien har en klassicistisk faiblesse för ålder eller möjligen bara inser vad jag också någonstans förstår: att det finns mycket färre hus från 1600-talet kvar än vad det finns 1900-talsbebyggelse. Min poäng är dock att om man inte skyddar 1900-talsbebyggelsen nu, så finns den heller inte kvar till sen.
Studerar man klassificeringskartan kan man också konstatera att det finns ett centrum-periferi-problem. Innerstaden visar sig tydligen ha ett mycket högre kulturhistoriskt värde än vad förorterna anses ha som generellt lyser gula mot stadskärnans gröna och blå färg. Det här gör att jag nog tycker det är värt att fundera på vad uttrycket ”kulturhistoriskt värdefull” egentligen betyder. För vem är något kulturhistoriskt betydelsefullt egentligen? För de som växte upp med punken kan jag nämligen berätta att hela Rågsved som i bästa fall är gulmarkerat på kartan antagligen är betydligt mer kulturhistoriskt värdefullt än blå signaturbyggnader som stadshuset, rådhuset och slottet. Få i den generation var med när Nicodemus Tessin började uppföra slottet. Inte heller hängde man med turisterna i gamla stan på dagarna. Men man var alltid på Oasen i Rågsved när Ebba Grön spelade. Faktum är att jag till och med skulle vilja hävda att kvarteret Mullvaden som revs efter den långa ockupationen 1977-1978 även i sin nya form signalerar ett kulturvärde som överskrider många äldre byggnader enbart genom sin manifestation över vad som inte längre finns. Men så är det. Vad som har värde är subjektivt och det faktum att det är gammalt behöver nödvändigtvis inte innebära att det har ett högre värde än något som är yngre. Hade det varit på det sättet hade väl både patriarkat och krig varit bland det mest värdefulla vi har, för de är så vitt jag vet båda två företeelser som är gamla som gatan.
Nej, hur något bör vara skall inte förväxlas med hur det är, eller hur det en gång har varit. När man avgör skyddsvärden behöver man därför kanske snarare blicka framåt än bakåt och fråga sig vad våra byggnader kan ha för värde i framtiden, och inte vad de har för värden idag. Det är nämligen nu vi har chansen att bevara det som kan bli viktigt sen. Så förstå mig rätt. Inventering och klassning av våra bebyggda miljöer är alltid lovvärda initiativ även om vi alla aldrig kommer att ha samma syn på skyddsvärdet. Och med tanke på framtiden så finns det därför en logik i att försöka skydda allt som redan är byggt. Men som alltid finns det fler än en sida på varje mynt. Det kan därför också vara värt att begrunda vad värdet av uttrycket ”kulturhistoriskt värdefull” egentligen blir om man väljer att markera varenda byggnad i en hel stad som värdefull till någon grad? Titta på kartan över innerstaden. Det är inte många hus som är grå där inte. Fundera sedan på vad skyddsvärdet egentligen blir om allt nödvändigtvis skall skyddas? Riskerar man inte att helt urvattna begreppet? Kan det vara så att ett alltför krampaktigt skyddande av varje tegelsten i praktiken riskerar göra mer skada än nytta? För någonstans i staden kommer vi ändå att behöva bygga. Stockholm 1990 kan väl ändå inte vara den fixpunkt i rumtiden som absolut måste bevaras till eftervärlden? Eller?
