K- och Q-märkning – Vi reder ut begreppen
Det här brukar det ofta råda förvirring om. K-märkningen alltså. Eller byggnadsminnesmärkning och skydd i detaljplan som man kanske hellre borde tala om. Den så kallade K-märkningen eller kulturmärkningen är nämligen ett äldre detaljplaneskydd som inte längre används. I folkmun används dock K-märkning fortfarande som ett samlande begrepp för det halva alfabet med bokstäver innehållande olika typer av skydd som ersatt K-märkningen och som jag tänkte vi skulle reda ut idag.
Låt oss börja med att tydliggöra att kulturmiljöskyddet av byggnader styrs av flera olika lagstiftningar, men viktigast är Miljöbalken, Kulturmiljölagen och Plan och Byggnadslagen (PBL). Det teoretiskt högsta skyddet för kulturbyggnader kommer genom miljöbalken som reglerar vad som kallas för riksintresse för kulturmiljövården. Vad som stämplas som riksintresse avgörs av Riksantikvarieämbetet. Kommunerna ansvarar därefter att omhänderta riksintresset i översiktsplanen och kan exempelvis kräva antikvariska utredningar i samband med bygglovsärenden. Att riksintresset omhändertas som det skall övervakas av länsstyrelsen. Riksintresse utfärdas oftast för en hel miljö som till exempel en bruksort eller en stadsdel men kan även inbegripa enskilda objekt. Eftersom riksintresset gärna blir stort som exempelvis fallen med Gotland och Öland, där hela landskapen omfattas av riksintresset så blir detaljskyddet i praktiken emellanåt lidande för allt utom signaturbyggnader. Idag finns strax över 1500 riksintressen i Sverige.
Kulturmiljölagen reglerar något som kallas för byggnadsminnesmärkningen. Syftet med byggnadsminnesmärkningen är att skydda enskilda objekt som har stor betydelse för förståelsen av historien samt dagens och morgondagens samhälle. Det finns två olika typer av byggnadsminnen: statliga och enskilda. Vad som skall anses som statligt byggnadsminne föreslås av Riksantikvarieämbetet och beslutas av regeringen. Tillsynen utövas sedan av Riksantikvarieämbetet tillsammans med den förvaltande myndigheten. När det kommer till enskilda byggnadsminnen kan alla svenska medborgare föreslå byggnadsminnesmärkning till länsstyrelsen som sedan utreder, beslutar och utövar tillsyn av förvaltningen av byggnadsminnet. Stämpling som byggnadsminne innebär att byggnaden skall bevaras för framtiden och får inte rivas eller på något sätt förvanskas. I praktiken är byggnadsminnesmärkningen det högsta skydd en byggnad kan ges. Idag finns över 2000 byggnadsminnen i Sverige.
Övriga kulturmiljöskydd utgår från Plan och Bygglagen där beslut och tillsyn utövas av kommunerna. Dessa markeras i kommunens detaljplaner med bokstäverna Q, q, k och f.
Versalt Q innebär att ett område eller en byggnads användning skall vara anpassat till dess kulturvärden. Märkningen innebär i sig varken något rivningsförbud eller något skydd för exteriör eller interiör, utan endast en reglering av verksamheten som bedrivs i byggnaden.
Gement q är en märkning för byggnader som är särskilt kulturhistoriskt värdefulla och betyder att byggnaden inte får förvanskas. Vad begränsningarna innebär detaljeras med hjälp av skyddsbestämmelser i detaljplanen och kan inbegripa allt från rivningsförbud, till skydd av interiörer, bevarande av fasaduttryck eller hur underhåll skall utföras.
Gement k används i detaljplanen för att markera byggnader som endast med varsamhet får förändras. Vad som ingår i detta beror på objekt och preciseras med varsamhetsbestämmelser i detaljplanen. Regleringen kan röra sig om saker som fasadfärger eller takutföranden, men kan till skillnad från q-märkningen inte reglera sådant som inte är bygglovspliktigt.
Gement f betyder att nya byggnader endast får uppföras med hänsyn till befintlig bebyggelse och preciseras förstås i detaljplanen med något som kallas för hänsynsbestämmelser. Det här är alltså inte en bevarandemärkning utan utpekar egentligen bara vilka hänsyn som skall tas vid förändring av bebyggelsen.
Vid sidan om de speciella detaljplansmärkningarna finns i PBL generella skydd för alla byggnader även de utan märkning. För det första finns ett krav på att all ändring av byggnader skall utföras varsamt och med hänsyn till byggnadens kulturvärde. För det andra finns bestämmelser om att byggnader utan märkning men med särskild kulturhistorisk betydelse inte får förvanskas. För det tredje finns krav på att underhåll av byggnader skall anpassas till omgivningens karaktär och att byggnaders kulturhistoriska värden omhändertas.
Allt det där låter ju väldigt bra, men frågar du mig är PBL egentligen inte särskilt mycket värd. Teoretiskt sett ger lagen ett rätt gott skydd för historiska byggnader och kommunerna mycket mandat att reglera bebyggelsen, stoppa rivningar och begränsa förändringar av äldre byggnader. I verkligheten tenderar kulturmiljön dock att bli underordnad kommersiella intressen i kommunerna varför PBL i bästa fall fungerar som lite sirap i administrationen och saktar ned förloppet. I slutändan tenderar fastighetsägaren ändå få göra som den vill. Inte sällan genom att låta byggnaderna förfalla bortom räddning, varvid rivning till sist blir den enda lösningen. Bättre blir det inte av att kommunerna sedan 80-talet helt varit i byggbolagens våld och har svårt att diktera villkor på en underetablerad marknad där byggbolagen endast åtar sig arbeten med enkla förhållanden och höga marginaler vilket förstås betyder att nytt går före att bevara gammalt. Egentligen är det inget fel på lagtexten i PBL. I text finns alla komponenter på plats för att skydda bebyggelse värd att bevara. Problemet är rättspraxis på området samt det faktum att beslutsfattaren i kulturmiljöärenden är densamma som beslutsfattaren i kommersiella frågor. Och för kommunerna hamnar bevarandeintresset inte sällan i konflikt med kommunernas jakt på nya företag, nya kommuninvånare och nytt skatteunderlag. För till syvende och sist är det inte privatpersoner som gör störst åverkan på gamla hus och miljöer utan kommunerna själva.
© Jesper Sundelöf, 2023