Munkar, nunnor och taktegel 1100 – 1850
Vi är i Falbygden och jag drar runt barnen bland stenresterna av Gudhems kloster. Jag brukar göra sånt. Dra runt mina barn bland högar av gammal sten. Man har inte levt om man inte sett varenda cisterciencerkloster i världen brukar jag säga. Därför går vi runt och öppnar portar som inte längre finns. Vi flyttar oss ur vägen för nunnornas andar i klostergången och gömmer oss för abedissan i klostergården. 11-åringen låtsas lägga axeln mot en ovanligt tung dörr och jag gör gnisselljud med munnen när den sakta glider upp. Dörren stängs bakom oss med ett dovt brak och plötsligt står vi framför Katarina Sunesdotters grav, kung Erik Eriksson änka, ni vet han som enligt krönikan skall ha varit något läsper och något halter. Erik Läspe och Halte var den sista kungen av den erikska ätten och efter hans död och begravning i Varnhem gick Katarina i kloster i Gudhem. Och det var hennes donation av mark och lösöre som möjliggjorde den om- och tillbyggnad av klosterkyrkan i Gudhem som utfördes under andra hälften av 1200-talet då kyrkan omvandlades från en romansk rundbågekyrka till en gotisk kyrka med de för gotiken så typiska spetsbågevalven. Trots att det endast är ett fåtal väggar och valv över brösthöjd kvar i Gudhem är det i dessa lämningar uppenbart hur de runda valven blivit ombyggda till gotiska. Jag undrar om medeltidens byggnadsvårdare och bebyggelsehistoriker förfasade sig över denna förändring på samma sätt vi gör idag när vi förändrar klassicistiska byggnader med modernistiska eller postmoderna element? Eller är föraktet för framtiden bara möjligt när man redan tappat kontakten med sin historia? Är det bara då framtiden är skrämmande på det sätt den tycks vara nu? För en sådan rädsla finns väl? Det verkar i varje fall så när man ser vår nutida skepticism för den moderna arkitekturens förändring av kulturlandskapet. Jag raljerar inte. Det är ärliga frågor för jag delar nämligen samma aversion mot i princip all arkitektur som tillkommit efter Stockholmsutställningen 1930. Men jag är medveten om den och jag försöker förstå vad det är som skapat den. Det är sådant jag går och tänker på mellan murarna på Gudhem samtidigt som jag försöker hålla tungan rätt i mun när jag förklarar för 11-åringen hur Katarina Sunesdotter var släkt med Birger Jarl.
Klostermiljön gör också att jag plötsligt börjar fundera på taktegel och om det här med benämningen munk- och nunnetegel kommer sig av att det var kyrkan som introducerade takteglet i norden genom sina klosterbyggen under 1100-talet, eller om det är den medeltida folkhumorn som gav upphov till benämningen. Munk- och nunnetegel var den första typen av taktegel som introducerades i Norden och består av två separata typer av kupade tegelpannor. En undre panna som kallas nunna med upphängningsklack och en överpanna som också den är kupad och läggs över skarven på de båda underliggande nunnorna.
Nunneteglet som under medeltiden alltid lades på öppna läktkonstruktioner underströks med kalkbruk och munkarna fyldes med bruk för att täta skarvarna mellan nunnorna. Munk och nunnetegel har sitt ursprung i det antika takteglet bestående av platta underliggande tegelpannor med uppvikta kanter och kupade överpannor. De plana underteglen har helt enkelt med tiden av praktiska skäl fått en allt mer skålad form. Till Norden kom takteglet i sin fullt utvecklade halvcylinderform och det var som sådant blev det dominerande på tegeltaken fram till 1500-talet då munk- och nunneteglet konkurrerades ut av det så kallade vingteglet från Holland.
Helt själv på taken var dock inte munk- och nunneteglet. Vid grävningar i Lund har man funnit att platt fjälltegel både använts och tillverkats i Lund i mitten av 1100-talet. Fjällteglet har också anor i antiken och heter som det heter eftersom det ligger omlott på taket precis som fjällen på en fisk. Någon allmän spridning i Sverige fick fjällteglet dock inte förrän på 1400-talet och dess historia i vårt land blev kortvarig eftersom man rätt snart insåg att tegeltypen var olämplig i vårt klimat då man behövde lägga teglet dubbelt eller till och med tredubbelt för att stänga snön ute. Med så mycket tegel på taket blev vikten hög. Fuktkrypning mellan pannorna och frostsprängning torde också ha utgjort ett problem med denna typ av tegeltak.
Vingteglet som slog ut de medeltida tegelvarianterna på 15- och 1600-talet kan sägas vara en vidareutveckling av munk- och nunneteglet, där överpannan ersatts av en fast vinge som täcker skarven mellan pannorna. Med sina avskurna hörn i höger överkant och vänster nederkant kunde vingteglet läggas tätare än tidigare tegeltyper vilket fick stor betydelse för effekten av täckningen. Utvecklingen gick från långa och smala pannor med kraftig kupning vilka inte såg radikalt annorlunda ut än nunneteglet, till bredare, kortare och flatare vingtegel.
Tänk så mycket vi vet om taktegel! Och allt är klostrens förtjänst eftersom det var de som en gång introducerade takteglet i Sverige. Den medeltida tegelproduktionen var starkt kopplad till klostrens verksamhet. Faktum är att takteglet är så intimt förknippat med klosterväsendet att man kan se en direkt tillbakagång i antalet tak som belades med tegel åren efter reformationen och klostrens stängningar på 1500-talet. Och de tak som lades under denna period fick främst läggas med importerat tegel från Tyskland och Holland. När tegelproduktionen i Sverige åter kom igång, kom det att bli en mer spridd företeelse, under 1600- och 1700-talen knuten till de större gårdarna och godsen. Tänk! Det är sånt man vet om taktegel och som anses viktigt att lära ut till byggnadsarkeologer och bebyggelsehistoriker, men vad folketymologin egentligen har att säga om munk- och nunnetegel, sådant som man verkligen går runt och funderar på i de gamla klostren, det har universiteten minsann inte haft vett att utbilda sina studenter i. Åtminstone inte mig.