Måla med Linoljefärg
Det här med att linoljefärg skall målas galet tunt är en svårdödad myt. Det är trist, för det är en sådan där liten grej som bidrar till att många tror att det är så svårt att måla med linoljefärg, vilket det förstås inte alls är. Och att stryka färgen lagom tjock – eller tunn då – faller sig rätt naturligt så snart man står där med penseln i handen. Anledningen till att inte lägga på för tjocka lager har att gör a med att färgen antingen kan torka ihop med en russinstruktur, eller att det blir blåsor i färgen.
Första gången jag målade med linoljefärg fick jag höra att när färgen börjar bli trög att vidare stryka ut, så har filmen precis rätt tjocklek. Och precis så är det när man arbetar på hyvlat virke. Målar man ofta lär man sig också rätt snabbt se hur tjock färgfilmen är på hur spåren efter penselhåren ser ut i färgfilmen. Men som sagt, efentligen är det inte alls särskilt svårt att få en jämn och lagom tjock färgfilm. Ett litet knep jag alltid använder mig av för att skynda på målningen och undvika pölar av färg som tar lång tid att stryka ut är att så snart penseln kommer upp ur färgburken, så duttar jag av färg längs en längre sträcka som jag sedan stryker ihop. Det underlättar för att få en helt jämn färgfilm. Ett annat alternativ är faktiskt att rolla på färgen med en liten roller. Det går rasande snabbt och ger en lagom tjocklek på färgen.
Så här har jag målat i åratal. Duttat ut, strukit ihop, tagit mer färg när det börjar bli trögt och tittat på hur penselspåren ser ut för att verifiera en lagom tjocklek. Nyckelorden här är förstås ”börjar och ”trög” och de är tyvärr helt omöjliga att specificera i något som är kvantifierbart, mätbart och möjligt att teoretiskt överföra direkt till någon annan. Känns det här problematiskt går det därför att bli en gnutta mer vetenskaplig genom att använda en så kallad my-kam som med hjälp av tänder i olika längd mäter färgfilmens tjocklek. När man målat trycker man kammen lite lätt mot den målade ytan och tänderna som är tillräckligt långa blir färgade, varefter man enkelt kan läsa av färgfilmens tjocklek.
Jag har lärt mig att hyvlat virke inomhus bör strykas med en tjocklek på ungefär 50 my i vått tillstånd. Det här kan förstås skilja något mellan tillverkare och jag vet att Allbäcks i sina specifikationer brukar skriva 100 my. För Selders gäller 70-120 my. Jag använder färg från flera olika tillverkare, men oftast Ottossons eftersom de finns nära till hands och den färgen stryker jag tunnare än 70 my och det har funkat finfint i många år. Nu håller inte jag på och mäter varenda bräda jag målar med en sån här my-kam, men då och då tar jag fram den mest av nyfikenhet på hur jämnt jag målar. Det har då visat sig att jag konstant ligger rätt exakt kring 50 my så snart det gäller hyvlade snickerier inomhus. På panelvirke utomhus tenderar det bli lite tjockare och upp mot 75-100 my och det tror jag helt enkelt har att göra med mängden yta som skall bestrykas. Man har väl inte ro att stå och finlira med vartenda penseldrag på en hel husvägg på det sätt man gör med ett fönster kan jag tänka. Men det spelar ingen roll. Ett något tjockare färgskikt ute är bara bra. Det viktiga är att färgfilmen inte blir tjockare än 125 my eftersom den då riskerar att bilda skinn över blöt färg vilket leder till att färgen torkar ihop i en trist russinstruktur.
Har man någon nytta av en färgfilmsmätare då? Ja, är man nybörjare kan det vara ett trevligt sätt att konfirmera att man faktiskt får till det rätt. Det kanske tar bort en viss oro. Men rätt snart lägger man nog den där manicken på hyllan och håller sig till att dutta ut, stryka ihop, ta mer färg när det börjar bli trögt och titta på hur penselspåren ser ut för att verifiera en lagom tjocklek.
Svårare än så är det faktiskt inte att måla med linoljefärg. Däremot är det bra om man har en grundläggande förståelse för hur linoljefärg bör spädas för att få en god vidhäftning till underlaget. Under 18- och 1900-talet var det vanligt att linoljefärg späddes med stora mängder balsamterpentin, något som gjort att linoljefärgen fått ett oförtjänt dåligt rykte. Spädning med balsamterpentin är möjligen fortfarande den vanligaste metoden för att förtunna linoljefärg. Vilka exakta procentsatser som brukar rekommenderas kan då skilja något mellan olika tillverare och vill man förtunna sin färg med lösningsmedel är det allra bäst att följa tillverkarens rekommendation. Läs gärna artikeln Terpentin – fördelar och nackdelar för att skapa dig en bild om terpentinets påverkan på linoljefärg.
Att förtunna linoljefärg med lösningsmedel är dock inget krav för att få ett gott resultat. Hur man då skall göra beror lite på vad det är man målar. Tidigare omålat och nyproducerat konfektionsvirke för utomhusbruk målar jag med inblandning av rå linolja. Jag grundar då med rå linolja som jag värmer tills den blir simmig för att få den lättstruken. Därefter målar jag ett lager där jag späder färgen med 50% rå linolja och sedan två lager med outspädd färg. Det här fungerar vackert varje gång eftersom normalt brädgårdsvirke i princip kan ta emot hur mycket olja som helst utan att bli för fett.
När det gäller fönstervirke av fet fur och äldre hårda fönsterbågar får man dock vara försiktigare med den råa linoljan för att inte få problem med pärlning. Fönstervirke grundar jag med ren kokt linolja vilket jag stryker på, låter ligga i 30 minuter och därefter torkar av överskottet. Det första lagret färg, späds 50% med kokt linolja och därefter målas två rotationer med outspädd färg.
Interiört späder jag endast första strykningen med en skvätt kokt linolja för att få den mer lättstruken och därefter två rotationer med outspädd färg.
Utomhus skall man tänka på att inte måla i temperaturer under 5 grader och heller inte i direkt solsken eftersom det kan orsaka blåsbildning i färgen.
