Eternit – Trots namnet, Inte för evigt!
Det snöar. Stora vackra flingor singlar långsamt ned från den mörka himlen. Jag snubblar nästan över mig själv i ivern att ta mig ut innan snön smälter. Snö är nämligen den bästa indikatorn på hur takisoleringen i ett gammalt hus fungerar om man inte äger en egen värmekamera. Och det gör inte jag. Där isoleringen är god ligger snön kvar och där isoleringen läcker värme smälter den förstås.
På den övre delen av Saltarvets tak lägger sig snön i allt tjockare vita lager, men på den nedre halvan smälter den bort nästan direkt. På ovanvåningen på Saltarvet har vi ett tredningstak med loft och kattvindar och snöprovet visar tydligt att loftet håller värmen som det ska, medan det läcker värme ut genom väggarna eller golven på kattvindarna. I vinklen mellan huset och bagerilängan finns också en stor kal fläck på taket som indikerar att dörren mellan huset och bagerilängans råvind läcker värme. Och det är inte så konstigt, för där sitter är en helt vanlig bräddörr, inte mer än 30 mm tjock.
Tanken med den här snöstudien är att få en uppfattning om var vi behöver förbättra isoleringen när vi byter takbeklädnad till hösten. Det gamla eternittaket som är lagt någon gång på 40- eller 50-talet, läcker som ett såll och behöver bytas. Och det är synd, för helst av allt hade jag velat behålla det. Eternittaken är nämligen lite av en regional delikatess i södra Sverige.
Eternittak finns i princip över hela landet, men extra många finns det i Skåne och det är inte så konstigt med tanke på att Skandinavisk Eternit AB, som producerade eternit på licens, låg precis här, i Lomma bara ett stenkast från Saltarvet. Eterniten uppfanns år 1894 av österrikaren Ludvig Hatschek och mellan 1907 och 1977 kom miljoner eternitplattor att produceras i Lomma. På 20-talet började tillverkning av den sinuskorrugerade takplattan som kom att bli mycket vanlig på industrier och ekonomibyggnader, men det var först i och med Stockholmsutställningen 1930 och funktionalismen som den släta eternitplattan fick sitt stora genombrott på bostadshusen i Sverige. Mest använd kom eternitplattan att bli på de vind- och saltutsatta fasaderna längs den svenska västkusten. På 1950-talet kom den så kallade sidiplattan i flera kulörer och med en ytstruktur i träimitation som blev vanlig på fasader.
Eternitplattan tillverkades av 90% eternit och 10% asbest och var ett billigt takläggningsmaterial på 30-talet. Ett eternittak kostade då mindre än hälften av ett tegeltak. Eterniten var också lätt och brandbeständig. Dessutom var den tålig, vilket man nästan kan förstå av namnet. Eternit kommer nämligen från det latinska aeternitas, som betyder evig. Eternitplattan var ett rationellt val för den som sökte ett alternativ till papp, plåt och tegel. Dessvärre var dock asbest hälsofarligt, vilket man emellertid inte visste på den tiden. Asbestfibrerna kan orsaka asbestos vilket i sin tur kan leda till cancer. När detta kröp fram någon gång på 70-talet dalade eternitens popularitet ganska raskt och 1977 fick Skandinavisk Eternit i Lomma stänga och 1982 infördes ett totalförbud mot asbest i Sverige. Med tiden kom eterniten också att sammankopplas med mindre påkostade restaurationer, vilket förlänade plattan öknamn som ”torparkex” och ”fattiglappar”. Eternitplattan har på grund av miljöaspekten och sin starka koppling till funktionalismen fram tills idag haft ett mycket tveksamt rykte i kulturmiljövården. Men eternittak har funnits i Sverige i över 100 år och är idag ett material med ett helt eget bevarandevärde. Eftersom eternitplattor är ofarliga så länge de sitter fast på huset och är i ett hyfsat skick, så tycker jag att eternittak som fortfarande är funktionella bör bevaras. Särskilt om eterniten är taket eller fasadens orginalbeklädnad.
Det är därför med viss sorg vi har tvingats fatta beslut om att byta takbeklädnad. När det regnar läcker taket så till den milda grad att vindsgolvet fått bestående rötskador. Eternitplattorna som är spikade direkt i råsponten är spruckna och spröda och vill ogärna släppa greppet om taket. Det är rostiga spikar, spruckna plattor, asbestdamm och svordomar. För att täta taket behöver vi nu plocka ned samtliga takplattor, byta fuktskadad råspont och lägga ny takpapp. Tyvärr har vi ännu inte hittat något sätt att få ner plattorna hela. Lösningen blir därför att ta in en saneringsfirma som demonterar och fraktar bort eternitplattorna för att vi sedan ska kunna lägga ett helt nytt plåttak. Jaha, varför plåt och inte nya fibercementplattor om man nu gillar eternit så mycket, undrar du? Jo, det ska jag berätta. Eftersom huset i mer än halva sin historia haft ett mörkrött tak så önskar vi behålla den färgsättningen på huset. Tyvärr har dock röda fibercementplattor i den form vi har på taket inte stått att finna. Och tegel klarar inte takbjälklaget av att bära. Däremot var papp ett möjligt alternativ eftersom huset ursprungligen byggts med tjärpapptak 1925. Men det gick stadsarkitekten inte med på. Tydligen har byggnadsnämnden en grandiosare plan för byns tak än vad de som ursprungligen byggde här hade. Efter lite övervägande landade vi därför i plåt som en möjlig kompromiss. Nu hoppas vi på att röd plåt innebär en mindre förändring av karaktären på huset än vad det skulle innebära att lägga fibercement eller papp på taket och därmed helt byta dess färg.