Elinstallationens historia 1880-1950
Elinstallationens historia, elhistoria, elektricitetshistoria eller elektricitetens historia. Oavsett benämning är el det vi avhandlar i den här artikeln som tar oss från de första elektriska installationerna i Sverige fram till 1950-talet.
Den första elekriska lampan konstruerades av den brittiske kemisten Humphrey Davy redan 1809. Humphrey Davys lampa var en så kallad båglampa vilken fungerade genom att två kolstift kopplades till ett batteri så att den elektriska strömmen bildade en ljusbåge mellan kolstiften. Någon större praktisk tillämpning fick inte uppfinningen förrän Joseph Wilson Swan och Thomas Edison var för sig presenterade glödlampan med bomullstråd 1879.
Redan vid mitten av 1800-talet fanns dock tillfälliga elektriska båglampebelysningar på Stockholms slott och det science-fiction-artade elektriska ljuset förevisades även mot betalning på ett antal av stadens teatrar. Den första mer fasta installationen i Stockholm lär ha gjorts 1878 och bestod av fyra båglampor installerade på Blanches Café i Kungsträdgården. De första glödlamporna i Sverige installerades några år senare på Strömparterren i Stockholm år 1881. Eftersom det vid den här tiden ännu inte fanns några offentligt tillgängliga kraftverk i Sverige drevs lamporna under de här tidiga åren av batterier eller mindre privata likströmsgeneratorer. Det första egentliga elverket byggdes först 1884 av Elektriska AB i Göteborg. I Stockholm öppnade det första elverket på Brunkeberg år 1892.
Trots relativt tidiga belysningsexperiment i storstäderna, så gjordes de allra första och verkligt viktiga elektrifieringarna av belysning inom sågverksindustrin. Den första kända installationen i Sverige gjordes 1876 på sågverken Marma och Näs där en ångmaskinsgenerator drev ett litet antal lampor vilket gjorde att arbetsdagen vid virkessorteringen kunde förlängas efter mörkrets inbrott. Den här magiska förmågan att förlänga arbetsdagen gjorde förstås att elektrisk belysning blev omåttligt populär bland tidens industri- och manufakturägare.
Den elektriska belysningen blev även snabbt populär hos myndigheterna, inte minst eftersom elektrifieringen avsevärt minskade antalet öppna lågor i städerna och därmed även brandrisken. Man bör nämligen ha i åtanke att innan den elektriska belysningens intåg brann de svenska städerna i snitt vart hundrade år. År 1877 brann Sundsvall. 1878 brann Hudiksvall, 1880 Sala, 1885 Skanör, 1887 Luleå och 1888 brann Sundsvall igen. Denna gång ned till grunden när 400 fastigheter gick upp i lågor. Samma år brann tre fjärdedelar av Umeå. Bara under 1800-talet drabbades landet av över 60 större stadsbränder. Trots incitamentet att minska risken för bränder är det dock först en god bit in på 1900-talet som elektrifierad belysning blir vanlig i var mans hem genom att glödtråden av volfram avsevärt förbättrar glödlampans prestanda. Under 1800-talet och åren kring sekelskiftet är elektricitet framför allt något som installeras i välbärgade hem och när det görs är det bara för att försörja ett fåtal belysningspunkter i form av hängande armaturer och någon enstaka bordslampa. Det här med lampor och stickkontakter precis överallt är nämligen något som vi börjat med mycket sent. Egentligen först efter oljekrisen på 70-talet.
Den allra första elen i privata hem installerades framför allt genom att icke elektriska ljuskronor elektrifierades genom att torftigt isolerade enkelledare klamrades fast utanpåliggande väggar och tak med metallklammer. Mellan klammer och kabel sattes vanligtvis en bit läder eller textil och i ljuskronan en eller ett par fästen för glödlampor.
Relativt snabbt insåg man att de svagt isolerade ledningarna och infästning med klammer utgjorde en säkerhetsrisk. I Tyskland var senast 1883 ett system med trälister på plats vilket innebar att ledarna lades i frästa spår i lister med lock. Det här systemet importerades till Sverige någon gång runt 1885. Från allra första början kunde trälisterna förses med oisolerade ledare men kring sekelskiftet användes vanligen isolerad kabel. Även detta system föll dock på bristande säkerhet i och med att träet i fuktiga miljöer upptog vätska vilket kunde resultera i sektionsminskning och överhettning. 1904 förbjöds det här systemet i Sverige på grund av fara för brand.
Parallellt med trälistsystemet användes från 1890 ett klämsystem, där en platta skruvades i vägg eller tak och ett lock klämde fast ledaren mellan platta och lock. Klämsystemet var i bruk i Sverige åtminstone till slutet av 30-talet. Klämsystemet kan man nog också säga är något av en föregångare till det knoppledningssystem i porslin som också kom kring 1890 och som idag säljs av de flesta byggnadsvårdsbutiker. Ja, i vilket fall porslinsknopparna, dock inte själva ledarna, för på 1890-talet användes i bostadsutrymmen en tvinnad ledning omspunnen med glansgarn av typen HVG.
HVG-kablarna fästes de första åren på klämmor eller med porslinsringar innan de i Sverige vanliga porslinsknopparna dök upp på 1890-talet. Kablarna särades nu och sattes på mindre knoppisolatorer av porslin med ett mellanrum på 50-75 centimeter. I källare och uthus sattes en bestruken eller impregnerad textilkabel (MVM) på lite större isolatorer. Dessa var vanligen inte tvinnade utan en ledare sattes per isolator. I slutet av 10-talet kom en ny typ av källarisolatorer med droppskydd vilka lätt känns igen då de ställda på högkant ser ut som något för små ljusstakar. Det här systemet med knoppisolatorer var i bruk i bostadsutrymmen fram till 1920-talet och i källare och ekonomilängor in på 1940-talet innan det började fasas ut. I elektrikerförbundets ackordslista fanns knoppledningssystemet kvar till 1948.
De tidiga installationskomponenterna på marknaden utvecklades och byttes ut med hög hastighet. Detta berodde inte enbart på att utvecklingen gick fort utan mycket på grund av att tillverkarna inte producerade komponenter till hela installationssystem utan fokuserade på ett fåtal komponenter vilket gjorde att kompatibiliteten blev bristande. När hela system började produceras av samma tillverkare blev de därför snabbt till standard. De tidiga helsystemen i Sverige var Peschel-, Kuhlo- och Sieverts Gebesystem, där Kuhlos metallmantlade kabel kanske är den mest kända och ofta får ge namn även åt kablar som egentligen inte har något med Kuhlo att göra.
Knoppledningssystemet fick redan 1905 konkurrens av kuhlokabeln eller rörpansarledning Kuhlo, som den kallades när den först dök upp på marknaden. Kuhlokabeln uppfanns av den tyska elektroteknikern Ernst Kuhlo och spreds snabbt vid nyinstallation. Kuhlokabeln var en metallmantlad vulk-kabel med koppartrådskärna. Manteln bestod till en början av koppar, mässing eller förblyat järn. Vanligt för de tidiga kuhlokablarna var att kabeln endast innehöll en ledare och manteln fungerade som återledare. Det här systemet förbjöds dock i Sverige 1921. Fram till 1920-talet isolerades ledarna innuti kabeln med papper (EPR). Den här lösningen övergavs dock i mitten av 1930-talet till förmån för vulkisolering (EVR) men återkom i kristidssortimentet 1939-1946. Det är också under 1930-talet som de första större infällda installationerna görs i Sverige och från mitten av 30-talet fram till 1960-talet görs infällda och utanpåliggande installationer parallellt, inte sällan i samma hus.
Kuhlokabeln klamrades antingen direkt på väggen eller sattes med en distansklammer på ett par centimeter i till exempel tak för att undvika damminlagring mellan kabel och tak. Vanligt var att ledningen antingen övermålades med tapetfärg eller polerades och fernissades. Kuhlokabeln går att böja för hand, men vanligare var att elektrikern använde en så kallad kuhlotång med vilken kabeln böjdes med hjälp av en serie pressningar. Det här kan man tydligt se på metallmantlade kuhlokablar där insida av böjen uppvisar tätt liggande pressade ringar i manteln. Den metallmantlade kuhlokabeln försvinner ur nyinstallationerna någon gång under 1960-70-talen och ersätts löpande från 1945 med den plastmantlade EKK kabeln.
Och nu undrar vän av ordning förstås vad alla de här bokstavsförkortningarna betyder. Faktum är att det är mindre mumbo jumbo än vad man skulle kunna tro och nomenklatursystemet är faktiskt förhållandevis enkelt. Den första bokstaven refererar till ledningen, den andra till isoleringen och den tredje till manteln:
HVG = Hopkablad ledning, vulkaniserad gummiisolering med glansgarnsmantel
EPR = Entrådig, pappersisolerad ledare med metallmantel
EVR = Entrådig, vulkisolerad ledare med metallmantel
EKR = Entrådig, PVC isolerad ledare med metallmantel
EKK = Entrådig, PVC isolerad ledare med PVC mantel
EPR, EVR och EKR kablarna är de kablar som kanske med rätta kan kallas Kuhlo med tanke på arvet från Kuhlos rörpansarledning.
Jag får ofta frågan om var man kan hitta textilspunnen entrådig installationskabel till nya eldragningar med historiskt utseende. Svaret på den frågan är att det inte verkar finnas i Sverige, men att det går att beställa från Tyskland. Följdfrågan blir då ofta varför det inte finns i den svenska handeln, vilket många tycker att det borde göra. Och svaret på den frågan har jag förstås inte, men tolkningen man skulle kunna göra är att textilspunnen kabel vid sidan av den tvinnade HVG-kabeln antagligen inte varit särskilt vanlig i bostadsutrymmen utan det har framförallt varit de metallmantlade enkelledarna som använts i svenska installationer. Den enda entrådiga textilomspunna kabel jag brukar stöta på vid sidan av MVM är Sieverts EDIL-kabel för lantbruksinstallationer. Men jag påstår verkligen inte att jag sett varenda äldre elinstallation i Sverige.
Till glansgarnsledningar på knopp användes vanligen kopplingsdosor i porslin som sattes helt synliga. Till kuhloledningen gjorde Siemens tidigt fullständiga system med kopplingsdosor och andra tillbehör. Dessa dosor tillverkades både i gjutjärn och porslin. Då de synliga dosorna ansågs mindre prydliga blev det allt vanligare att kopplingsdosorna lades halvt eller helt försänkta trots att kabeldragningen i sig lämnades synlig, ofta satt med ensidiga överfallsklämmor. Under 1920-talet kom dock kopplingsdosan i Leo Hendrik Baekenland första plastmaterial bakelit från 1907 att snabbt slå ut både porslins- och metalldosor. Bakelitdosorna som tillverkades i svart och brunt kom därefter att dominera kopplingarna fram till 1940-50 talet när den vita bakeliten och duroplasten gjorde sitt intåg.
Vad gäller materialanvändningen i strömbrytare har den haft en liknande utveckling som kopplingsdosorna med undantaget att de tidiga strömbrytarna runt sekelskiftet vanligen utfördes i mässing i mer påkostade installationer. När elektriciteten först kom var det en lyxvara vilket man gärna ville förevisa i en skinande förpackning om man hade råd. Porslin med vridströmbrytare torde dock ha varit vanligast fram till slutet av 1920-talet när vippströmbrytare i bakelit blev på modet. Mässingsströmbrytarna monterades vanligen på en gjuten sockel av porslin. För att underlätta inkoppling av den utanpåliggande kabeln monterades mässingsbrytare men även porslin- och bakelitbrytare också på svarvade träplattor. Under 1930 och 40-talen blir en täckplatta av glas populärt.
Under 1920-talet ökade antalet belysningspunkter i våra hem och taklamporna kompletterades med bordslampor och golvlampor. Det är nu som vägguttagen blir vanligare. Tidigare hade det inte funnits något större behov av vägguttag vid golv eftersom det ännu nästan inte fanns någon elektrisk utrustning för hemma bruk. Vägguttagen var därför få och sattes inte sällan i vägg/takvinkeln för att försörja takbelysning med stickpropp.
Vill du läsa mer om elinstallationens historia kan jag rekommendera Sieverts Kabelverks minnesskrift från 1938. En digital källa till äldre el är Per Wendts elhistoriska samlingar.