Allmogens äldre hustyper
Sveriges äldsta timrade bostadshus sägs vara eldhuset på Zorns gammelgård i Dalarna. Det huset har med hjälp av dendrokronologi daterats till 1237 och består av ett enda timrat rum. Det är utan murstock och har ingång från gaveln. Eftersom eldhuset saknar murstock ligger härden direkt på marken eller på ett enkelt lav av sten. Röken får på eget initiativ leta sig ut genom hålet i taket.
Eldhuset på gammelgården är inte bara Sveriges äldsta bevarade timmerhus utan representerar faktiskt också den äldsta formen av timmerhus som funnits i Norden. I varje fall om vi inte räknar in kyrkobyggnader och bodar i kategorin hus. Det finns nämligen en handfull kyrkliga konstruktioner som slår Zorns eldhus med några år i ålder varav kyrkboden i Ingatorp lär vara äldst. Men det här är förstås ett rörligt mål eftersom alla medeltida träkonstruktioner ännu inte analyserats fullt ut. Exakt hur gammalt eldhuset som konstruktion verkligen är vet nog egentligen ingen, men eftersom man vet att knuttimringen varit känd i Sverige åtminstone sedan 800-talet kan man kanske sluta sig till att konstruktionen uppstått där någon gång i skiftet mellan järnålder och medeltid.
Gammalt är det i vilket fall. Dessutom kan jag berätta att det tillhör familjen enrumshus och i sin äldsta form har ett tak som går hela vägen ned till stenfoten, varför dörren alltid var placerad på gaveln. Till eldhusen lades med tiden dock ytterligare stockvarv som höjde väggarna, murstockar murades och förstugor byggdes vid gavlarna. I dessa varianter kallas enrumshuset för gavelsvalehus eller gavelförstuhus, vilka båda är medeltida hustyper, om inte äldre. Gavelsvalehuset anses vara äldst och därpå följer gavelförstuhuset. Gavelförstuhuset skiljer sig endast från gavelsvalehuset genom att förstugan i denna är inbyggd i timran.
Enrumshuset var i sina varianter med gavelingång fortfarande den vanligaste formen av enklare bondstugor på landsbygden fram till 1500-talets slut. I städerna var enrumshuset den fattigare befolkningens hustyp ända fram till 1700-talet och i form av backstugebebyggelse har hustypen funnits kvar på landsbygden ända fram till början av 1900-talet. Idag är enrumshuset framförallt en museal företeelse.
Tvårumshusen. Enkelstugan, sidokammarstugan och förkökshuset
Om man tänker sig att man med tiden höjer gavelsvalehusets långsida med ytterligare stockvarv till en sådan höjd att man kan flytta dörren från gaveln till långsidan, möjliggör detta att skilja av den bakre delen av förstugan till en avskild bod. Gör man så har man fått ett enrumshus med bod och ingång från långsidan. Sigurd Erixon, ni vet etnologen som lade grunden till etnologins diffusionism, menade att det var på detta sätt som den så kallade enkelstugan uppstod. Någon gång under historien har man helt enkelt byggt en bodbyggnad intill enrumshuset vilken över tid integrerats i huset som först blivit ett gavelsvalehus, sedan ett gavelförstuhus. Dörren har sedan flyttats till långsidan på huset, varvid enkelstugan uppstått. Från gavelsvalehuset kan man också tänka sig en alternativ utvecklingsväg som förvandlat gavelsvalehuset till en enrumsstuga med gavelbod och ingång från långsidan. Därifrån har steget inte varit långt till att helt integrera gavelboden i timran. Nu är ju inte jag Sigurd Erixon, varför jag inte kan avgöra vilken av de här utvecklingsvägarna som är troligast eller ens äldst och inte tycker jag att det spelar särskilt stor roll heller, för är det något historien har lärt oss, så är det att det sällan finns några räta utvecklingslinjer och framförallt finns det sällan en enda sådan. Utvecklingen har allt som oftast tröskat på både krokigt och parallellt på flera olika platser samtidigt men ändå nått fram till ungefär samma mål.
När dörren flyttades från gaveln till långsidan och enrumshuset blev till enkelstuga så delades alltså den bakre delen av förstugan av till en liten kammare, den i södra Sverige så kallade koven. Den här kammaren är alltså samma utrymme som upptogs av boden i enrumshuset med ingång från långsidan. Kammaren användes oftast mycket sparsamt och togs till bruk egentligen endast vid finare besök eller andra speciella tillfällen. I övrigt bodde gårdens befolkning tillsammans i det större rummet som kallades stugan och som även fungerade som kök, arbetsrum, matsal och sovrum. I vissa enkelstugor kan man ibland finna att kammaren använts som bakstuga genom att bakugnen öppnat ur murstocken åt detta håll. Det här skvallrar om en förändring som sker gradvis under slutet av 1600-talet då matlagningen börjar flytta in i kammaren som förvandlas till kök. Det här sammanfaller också med att murstocken flyttas från den bakre långväggen till husets mitt vilket delvis också förändrar enkelstugans plan. Ytterdörren och förstugan flyttar närmre centrum av husets långsida och vid sidan av förstugan byggs ibland en mindre sidokammare.
Enkelstugan är belagd sedan 1500-talet, men dess egentliga storhetstid inom byggandet var i samband med 17- och 1800-talets hemmansklyvningar då enkelstugan kom att gå om parstugan som det vanligaste bostadshuset för den besuttna bondeklassen. Anledningen till att enkelstugan blir så omåttligt populär under 17- och framför allt 1800-talet beror på flera faktorer, men i grunden ligger de skiftesreformer som infördes mellan 1757 och 1827. Skiftena kom att öka gårdarnas avkastning och i och med att de tidigare splittrade tegarna slogs ihop i större sammanhängande jordstycken blev det åter möjligt att dela på gårdarna vid arvskiften, något som på många håll länge varit svårt då tegarna helt enkelt blivit för smala. När jorden nu åter började delas var det inte ovanligt att också gårdens gamla parstuga delades och den yngre brodern helt sonika släpade iväg halva huset och slog upp det på en annan del av marken. Där det tidigare stått en parstuga stod det nu istället två enkelstugor.
Nu var nog inte kapandet av parstugor den främsta anledningen till ökningen av enkelstugor under 1800-talet. En större faktor ligger istället i en förändrad syn på hur man bäst manifesterar den rikedom jordens högre avkastning lett till efter skiftena. Och det verkar som att bygga högt under 1800-talet manifesterat rikedom på ett bättre sätt än att bygga långt och lågt. Enkelstugor i två våningar är kända från mitten av 1700-talet och blev bland annat mycket vanliga i Dalsland, Värmland, Närke och östra Svealand under 1800-talets första hälft. Att utbyggnaden av husen under 17- och 1800-talen främst handlar om att manifestera status och inte grundas i ett behov av större bostadsyta kan man sluta sig till genom att slå ett öga på hur de nybyggda rummen brukats. Och faktum är att allmogens levnadsmönster inte verkar ha ändrats nämnvärt trots tillskottet av extra rum. Det extra rummet, den så kallade anderstugan, verkar vanligen stått ouppvärmd i väntan på gäster eller endast ha använts som förråd, vilket var praxis redan i de gamla parstugorna. Det verkar alltså som att tillbyggnaden inte drivits av ett direkt utrymmesbehov utan snarare tillkommit i form av statusmarkör. Eftersom utbyggnaderna framförallt gjordes på höjden kan man därför också sluta sig till att höjd varit en högre statusfaktor än längd. En möjlig förklaring till detta kan vara att herrgårdar och prästgårdar redan under 1700-talet börjat byggas i två våningar varför det troligen finns ett element av gesunkenes kulturgutt i det hela. Den här kraften uppåt snarare än i sidled har alltså påverkat bebyggelsen bort från parstugor och mot enkelstugor i två våningar under 1800-talets första hälft.
En tredje orsak till att enkelstugan konkurerar ut parstugan och även skjuter i höjden är drivkraften att bygga resurssnålt. Det här kan man läsa i bland annat landshövdingeberättelser från 1700-talet där bönderna uppmanas lägga till stockvarv på höjden på sina bostadshus för att detta utrymme skall kunna användas som bod. Genom en sådan lösning sparas virke i förhållande till att bygga fristående bodar, vilket kanske också förklarar varför många anderstugor främst verkar använts som förrådsutrymmen.
En fjärde orsak till enkelstugans spridning är indelningsverkets soldat- och båtsmanstorp som gärna byggs på enkelstugans plan under hela perioden från 1700-talet till mitten av 1800-talet. Men ska man vara petig så faller de här torpen rätt långt ifrån de självägande böndernas enkelstugor i både storlek och stil, varför det många gånger kan vara svårt att tro att de i grunden är samma typ av bostad. Jämför till exempel fotot nedan med fotot ovan av soldattorpet på Skansen.
Förutom enkelstugans grundplan med stuga, förstuga och kammare, kategoriserar Sigurd Erixon även ett antal varianter av enkelstugan, bland annat sidokammarstugan som också utvecklades ur gavelförstuhuset, men där dörren går rakt in i stugan, ibland via en påbyggd farstu eller bro. Ytterligare en variant kallar Erixon förkökshus där köket är inrett i en förkammare till stugan. Tänk kök istället för förstuga och kammare. För att skilja dessa byggnadstyper med två rum från enrumshusen kategoriserade Sigurd Erixon dem tillsammans med de vanliga enkelstugorna under benämningen ”tvårumshus”. Man får då tänka att svale och förstuga liksom inte placerar sig som egna rum i Erixons taxonomi, men det rum där köket var inrett däremot räknades, tvärt emot hur vi räknar rum idag.
Vad gäller spridningen så har enkelstugan varit vanlig i hela landet men något mindre utbredd i Syd- och Västsverige där istället högloftstugor, långloftsstugor och den skånska bostadslängan varit vanligare. Enkelstugan i två våningar har varit särskilt vanlig i området kring Dalsland och Närke varför dessa stugor inte sällan omnämns som dalslandsstugor eller närkestugor.
Parstugan
Ställer man två stycken enrumshus med gavlarna mot varandra så får man grunden till vad som kallas en parstuga. Sigurd Erixon menar att parstugan troligen uppstått just på detta sätt genom att husen med tiden byggts samman med en gemensam svale. Parstugan med sin symetriska plan med två stugor ställda mot varandra med en avdelande förstuga och kammare är framför alla andra hustyper den typiskt svenska bostadsformen. Det ansåg redan Sigurd Erixon.
På vardera sida om förstugan som alltid är centrerad i långsidan ligger två stycken stugor. En vardagsstuga med eldstad för matlagning och en anderstuga. Den senare oftast värmd med en mindre spis eller eldstad och under 16- och 1700-talen endast använd som gäststuga eller vid större festligheter, en praxis som börjar luckras upp under 1800-talet. De två stugorna gör parstugans fasad helt symmetrisk med en dörr i mitten och ett eller flera fönster till var stuga på vardera sidan om dörren. På husets baksida sitter på dörrens plats ett fönster som ger ljus in till kammaren bakom förstugan.
Parstugan var allmänt spridd i bondeståndet redan under 1500-talet. Under 1600-talet är parstugan även den vanligaste hustypen för mindre herrgårdar och boställen för statens tjänstemän. Värt att notera är dock att de första mönsterritningarna till bostäder för arméns lägre officerare som Erik Dahlberg ritade 1687, inte innehåller några rena parstugor utan en enkelstuga med framkammare för fänrikar, löjtnanter och kornetter samt en framkammarstuga på parstugegrund för kaptener och ryttmästare, vilket tyder på att man redan i slutet av 1600-talet började frångå parstugegrunden. 1730 blir också den sexdelade planen standard för officersbostäderna vilket följer herrgårdarnas skifte från parstuga till sexdelad plan under andra halvan av 1600-talet och prästgårdarnas skifte under 1720-talet. Inom bondeståndet har parstugan dock levt kvar långt in i 1800-talet. Troligen har den fortsatta spridningen av parstugan inom bondeståndet påverkats av 1734 års byggninga balk vilken stadgade att gårdar på storlekar över ett halvt hemman skall ha en gäststuga, vilket i princip gjorde parstugan obligatorisk för de rikare bönderna. Den sexdelade planen var nämligen länge förbehållen de övre stånden, om inte i lagstiftning så dock mentalt. Man förhäver sig inte och varken klär sig eller bygger utanför sin plats i samhällspyramiden oavsett hur stadd vid kassa man må vara.
Precis som enkelstugorna förvandlades parstugorna under 1600-talet genom att köket förskjöts in i kammaren bakom förstugan. När det blir vanligare att anderstugorna tas till bruk för vardagsgöromål under 1800-talet blir det också vanligt att dela av anderstugan i en större och en mindre del, där den mindre får fungera som förråd. Under 17- och 1800-talen höjs gärna partsugorna till 1½ eller 2 våningar precis som enkelstugorna. 1½ plans typen blev bland annat vanlig i Västerbotten och Norrbotten. Två fulla våningar är vanligt i Dalarna och Hälsingland där det till och med förekommer parstugor i 2½ våningar som exempelvis världsarvsgården Pallars i Hälsingland. Oavsett dess varianter i 1, 1½ eller 2 våningar ligger partsugans huvudsakliga utbredningsområde i Östra Svea- och Götaland samt i Norrland.
Framkammarstugan
Lägger man till en stocklängd vid parstugan eller enkelstugans gavel får man vad som kallas för en framkammarstuga. Det här extra utrymmet kan hållas samman i en kammare eller delas i två genom en tvärvägg. Benämningen ”fram” kommer av att de ligger ”frammåt” i rörelseriktningen från dörren eftersom de vanligtvis byggdes sammanhängande med vardagsstugan. Kammare som ligger vid gaveln till anderstugan – eller förstugan om det gäller en enkelstuga, – benämns istället ibland som bakkammare. Intressant nog finns det dock inga bakkammarstugor vilket hör samman med att bakkammarna också benämns som framkammare om ”riktiga” framkammare i anslutning till vardagsstugan saknas. Benämningen framkammare är vanlig framförallt i Götaland, medan dessa kammare i Norrland vanligen omnämns som utkammare eller ytterkammare, vilket förstås ibland spiller över i benämningen på byggnadstypen som då också får heta utkammarstuga eller ytterkammarstuga. I Östergötland, Västmanland, Närke, Uppland och Södermanland saknas framkammarstugor nästan helt. Här har parstugan varit vanligare, troligen av skattetekniska skäl. I Norrland är framkammarstugan dock utbredd. Hustypen är vanligt belaggd från 1600-talet. Från 1700-talet finns framkammarstugor byggda i 1½ våning och från 1800-talet i två våningar varvid de ofta benämns som långloftsstugor.
Högloftstugan, långloftstugan och den skånska bostadslängan
Högloftstugan som också kallas det sydgötiska huset efter sitt utbredningsområde i Småland, Blekinge, Skåne, Halland, Västergötland, Bohuslän och Öland består av en ryggåsstuga vanligen i form av ett enrumshus med två stycken högloft, så kallade häbbare, eller härbren ställda med gavlarna mot stugan på så sätt att ingången till häbbarna blir mot stugans gavlar. Häbbarna innehåller bodar och loft för förvaring, men även kammare. När utrymmet mellan stuga och häbbare byggs samman skapas en svale på vardera sida om stugan och byggnaden får därmed två ingångar utifrån. Vanligt var faktiskt att de hade två ingångar också från baksidan vilket möjliggjorde passage rakt igenom huset.
Arkeologen Erik Lundberg menar i skriften ”Herremannens bostad” från 1935, att influenserna till denna hustyp kom från England under 900-talet där salsbyggnader kombinerade med försvarstorn vid gavlarna vilka innehöll kammare och förvaring var vanliga. Sigurd Erixon menar däremot att hustypen är en gammal Sydvästsvensk ursprungsbyggnad som endast ansluter till den gamla nordeuropeiska ”uppradningstendensen” inom byggnadskulturen. Hur det nu är med den saken så kan man i vilket fall konstatera att högloftsstugan är mycket ovanlig idag och återfinns i princip enbart på våra friluftsmuséer. Det här beror på att nästan alla högloftsstugor byggdes om under 1800-talet och lades under ett gemensamt tak. Antingen höjdes stugans tak till högloftens höjd och huset därmed fick två fulla våningar, eller så sänktes loften och stugan höjdes till 1½ våning. Det senare verkar vara det normala i det södra utbredningsområdet och man kan därför dra slutsatsen att detta troligen är en av utvecklingsvägarna till den skånska bostadslängan. Jämför man högloftsstugans plan med den skånska bostadslängan är det i vilket fall inte svårt att se likheter i dess långsmala uttryck och många ytterdörrar. Den skånska bostadslängan är dock den plan som av alla hustyper uppvisar den största variationen i rumsdisposition. Vad gäller släktskapet mellan det sydgötiska huset och skånelängan vill Sigurd Erixon dock påpeka att det är vanskligt att särskilja denna utvecklingslinje från en annan som innebär att de mycket låga framkammarstugorna som tidigare existerade i Skåne höjdes och tillfördes ett mellantak. Man kan ju därför fundera på om inte tendensen att sänka loften i det södra utbredningsområdet delvis handlar om att anpassa sig till en redan befintlig byggnadstradition i form av de låga skånska bostadslängorna
Hustypen som skapades när det sydgötiska husets högloft lades under samma tak som stugan kallas för långloftsstuga och delar på så sätt namn med framkammarstugan i två våningar. Den skånska bostadslängan som i teorin också är en form av långloftsstuga, brukar dock inte benämnas som sådan utan termen brukar reserveras för de något förhöjda stugorna.
