Presspik från Ödeborgs bruk
Presspik eller press-spik är i vissa processformer mycket nära besläktad med den kanske mer kända klippspiken som klipps kall ur stålplåt. Det här släktskapet gäller dock inte all presspik, eftersom denna typ av spik har funnits i många former och tillverkas med ganska olika metoder beroende på storlek och form på spiken. Tapetnubb till exempel, som är en vanlig form av presspik, kanske inte så lätt förväxlas med klippspiken, men lättare att förväxla är den större presspik vars ämnen också klipps ur plåt före pressningen. Och förväxlas den inte med klippspik så förväxlas den i stället gärna med smidd spik.
Det finns alltså flera tillverkningsmetoder för presspik, men de har alla gemensamt att spikämnet får sin slutgiltiga utformning genom att det heta ämnet pressas i en form. Det här gör att spiken kan ha grader precis som klippspik och i vissa fall även utskjutande skägg. Större presspik som den presspik som tillverkades vid Ödeborgs bruk från 1898 tillverkades genom att spikämnen klipptes ur varm plåt varefter ämnet formades i en spikpress där bland annat huvudet fick sin typiska utformning med de två korslagda S:en.
Ödeborgs bruks presspik är klippt ur plåt och huvudet format varmt. Varje spikhuvud bär på två korslagda S, vilket var ägaren Christiania Spigerverks logotyp och märkning. Formstrukturen på logotypen är inte kartlagd men på det tillgängliga materialet är båda S:en tunna utan mittförtjockning. S-böjarna är något kantiga och liknar snarast två inverterade Z. Detta faktum gör också att märkningen lätt kan förväxlas med en swastika, men vid noggrannare studie skall man kunna se att S:ens mittaxlar inte är raka utan snedställda. Spikens huvud bär generellt cirkulära spår av pressningen som utgår från mitten av huvudet i området kring märkningen och ligger som ringar på vattnet ut mot huvudets omkrets.
Ödeborgs bruk grundades 1898 av det norska företaget Christiania Spigerverk, men under ledning av en svensk disponent vid namn Viktor Andersson som sedan tidigare suttit i Christianias ledning. Att det är Christiania Spigerverk som står som ägare till det nya bruket förklarar också det faktum att Ödeborgs spik är märkt med samma logotyp som Christianias spik vilken jag tidigare skrivit om i artikeln Klippspik från Christiania Spigerverk. Att ett norskt spikföretag grundar ett nytt bruk i Sverige så sent som vid sekelskiftet 1900 förklaras av att det 1897 infördes nya import och exportlagar mellan unionsländerna och spik som tidigare varit tullfri belades nu med tull. Eftersom Christiania Spigerverk haft en stor export till Sverige och inte ville förlora den svenska marknaden grundades ett nytt helägt spikbruk vid Bratteforsfallet i Valboån i Dalsland. Samtidigt anlades här ett tegelbruk. De båda företagen slogs 1911 ihop under namnet Ödeborgs Bruks Aktiebolag. Under slutet av 1910-talet och början av 1920-talet slog världskriget och spanska sjukan hårt mot Ödeborg och tillverkningen gick på sparlåga. Presspiktillverkningen var Ödeborgs huvudsakliga produktion fram till 1930-talets mitt, men redan 1910 hade man börjat tillverka trådspik och investerat i ett eget tråddrageri. Och av all produktion i Ödeborg är det faktiskt tråddrageriet som gjort störst avtryck i den svenska bebyggelsehistorien. 1952 fick Ödeborg nämligen svensk ensamrätt på licenstillverkning av plastbelagd stängseltråd. När Gunnebo förvärvade Ödeborg 1968 lades spiktillverkningen ner och produktionen övergick till att enbart tillverka det vi idag lite slarvigt kallar Gunnebostängsel. De sista spikmaskinerna såldes till Lyckeåborgsbruk i Lyckeby varför man ibland hittar uppgifter att Lyckeby använt de två korslagda S:en på sin spik, vilket möjligen beror på att äldre spiklager följt med i försäljningen. De korslagda S:en slutade antagligen pryda Ödeborgs spik i samband med att Åke Anjou tog över som disponent 1939. Vad gäller Christianias logga generellt vet vi att företaget slutade använda logotypen någon gång mellan 1939 och 1945 på grund av sin likhet med tredje rikets hakkors. Utan att veta säkert är väl en gissning att loggan då utgår i samband med Tysklands ockupation av Norge 1940.
Valet av platsen för etableringen av Ödeborgs bruk vid Färgelanda var vattenkraften från Bratteforsfallet samt transportmöjligheterna via Lelångenbanan som öppnade 1895. Strax öster om industriområdet finns stationshuset med sitt för Lelångenbanan typiska kraftiga takutsprång fortfarande bevarat. Ödeborg är annars ett mycket typiskt brukssamhälle från sekelskiftet 1900. Industriområdet ligger centralt i samhället med byggnader främst uppförda i tegel och av varierande ålder. Den äldsta industribyggnaden ligger intill vattenfallet och säkrar på detta sätt kraftöverföringen från forsen. Norr om industriområdet ligger brukskontoret och väster om området på en liten höjd ligger den under 1910-talet uppförda disponentvillan. Norr om området finns en rad med typiska arbetarbostäder, de s.k ”stenbarackerna” uppförda 1899 som innehåller 4 lägenheter vardera om 1 rum och kök. Öster om stenbarackerna ligger ”träbaracken”, ett äldre flerbostadshus uppfört kring sekelskiftet 1900.
