Lumppappertapetens historia
Det sägs att kunskapen att tillverka papper kom till Europa på 1200-talet från Kina där man sedan 100-talet e.Kr. använt lump som bas i tillverkningen av papper. När den första papperstillverkningen startades i Sverige under 1400-talet är det kanske därför inte så förvånande att papper tillverkades med nästan samma processer som använts i Kina redan flera hundra år tidigare.
Medeltidens papperstillverkning var som all annan högteknologisk produktion på den här tiden småskalig och ofta kopplad till de katolska klostren som genom sitt stora internationella utbyte besatt en hög teknisk kompetens. I fallet papper var det ju även i klostren som den stora efterfrågan på papper fanns under medeltiden. Förutom till brev och kontrakt som visserligen en handfull läs- och skrivkunniga stormän och adelsdamer också producerade, användes papper främst till handskrifter samt för kopiering och nytryck av böcker och sådan verksamhet var det nästan bara kyrkan som utövade före 1521. Den här centreringen av papperskonsumtion kring klostren kan man även tydligt se i spåren av boktryckarkonstens utbredning under slutet av 1400-talet då landets första tryckpressar installeras just i klostren. Det är först i och med den centralisering av statsmakten som skedde under Gustav Vasa och hans söner som både papperstillverkning och tryckning blir ett statligt riksintresse. Papper och tryck är ju som bekant utmärkta medel för propaganda. Och propaganda var något som Gustav Vasa inte var helt oäven på. Men att göra något så knasigt som att tapetsera väggar med propagandamedier, det hade man ännu inte börjat med i någon större skala.
Den äldsta papperstapeten i dagens Sverige är den så kallade Rosenvingeska tapeten från 1570-talet och den finns i Malmö, som på den tiden förstås tillhörde Danmark. Tapeten utgörs av ark med storleken 25,5 x 35 cm tryckta med träsnitt och därefter dekorerade med handmålade blommor. Från 1600-talet finns ett antal sporadiska exempel på papperstapeter bevarade från adliga herresäten och stadspalats. Men det skulle dröja en god bit in på 1700-talet innan pappersbeklädnad av väggar skulle bli en utbredd praxis i riket. Riktig fart tar det inte ens i de adliga hemmen förrän man under 1730-talet börjar trycka tapeter av ark ihopklistrade till våder. Den uppmärksamme bebyggelsehistoriestudenten noterar förstås att 1730-talet också är årtiondet då den finbladiga sågen uppfinns vilken lägger grunden till panelslagningen av barockherrgårdarna. De här två uppfinningarna kan man därför säga utgör övergången mellan barocken och rokokons hem i hantverksteknisk mening.
I de tidiga rokokotapeterna brukar skarvarna mellan arken tydligt synas som tjocka horisontella band. Även skarvarna mellan tryckblocken är tydliga i form av dålig mönsterpassning. Men att tapetsera med tryckta tapeter är förstås en ren övreståndspraktik under 1700-talet. I allmogebebyggelsen dröjer det till 1840-talet innan tryckta tapeter i våder börjar bli vanligt. Den tapetsering med papper som sker i allmogebebyggelsen under 1700-talet och det tidiga 1800-talet görs genom att lumppappersark klistras direkt på väggen och sedan målas med limfärg. Ibland trycks enkla schabloner i bårder eller band på det målade papperet med hjälp av träsnitt.
Lumppapper tillverkas av lump, vilket består av kasserade textilier av naturmaterial som bomull, lin, hampa, jute och ull. I 17- och 1800-talets Sverige sköttes insamlingen av lump av kringvandrande lumpinsamlare vilka sålde lumpen till pappersmanufakturerna där hyskor och knappar avlägsnades på lumploften. När lumpen sorterats hackades textilierna sönder med hjälp av en hackkniv mot en huggkubbe. Lumpen lades sedan i en valskista och blandades med vatten. I Kistan, den så kallade ”holländaren” maldes lumpen sönder mellan fasta knivar monterade på kistans botten och en knivförsedd valstrumma vilken drevs med hjälp av oxvanding eller vattenkraft. Från valskistan transporterades den vällingliknande pappersmassan till kypen i verkstugan där massan arbetades till pappersark. Arken lufttorkades därefter hängande över ett slanverk. Den här produktionsmetoden hade en begränsning i storlek och papper på rulle kunde ännu inte tillverkas, varför 17- och 1800-talets lumppapperstapeter bestod av ark i storlek om cirka 50×60 centimeter.
Handtillverkningen av lumppapper gav en oregelbunden fiberstruktur där fibrernas riktning ligger åt flera olika håll vilket gav ett segt papper. I dagens maskintillverkade grålumppapper ligger fibrerna åt samma håll vilket gör papperet något svagare. Inblandningen av trämassa är också större idag än vad den var i 17- och 1800-talets lumppapper. Segheten är fortfarande dock karaktäristisk om man jämför med ett papper tillverkat av slipmassa
Så sent som under 1700-talets slut var lump basråvara för allt papper. Textilbristen var dock stor och under hela 1700-talet översteg efterfrågan tillgången varför man tidigt försökte hitta andra råvaror för pappersframställning. Man får betänka att det här var på den tiden då de allra flesta människor tvingades använda sina kläder tills de föll i trådar av kroppen och inte kunde byta garderob så snart H&M släppte en ny vårkollektion. Tidigt började man därför experimentera med att blanda in halmmassa och mekaniskt nedbrutna träfiber, så kallad slipmassa i lumpen. Slipmassan var dock betydligt svagare än lumpmassa och papperet kom att gulna och brytas ned i förtid på grund av de höga halterna lignin i en kemisk process som kallas hydrolys. Det är först på 1870-talet när Carl Daniel Ekman med hjälp av sulfit lyckades lösa ut ligninet och processa jungfrufiber av trä till pappersmassa som tapetseringsrutinerna i allmogehusen kom att ändras från lumppapperstapeter till träfibertapeter. Den här förändringen i papperstillverkningen bidrog också med ytterligare en drastisk förändring av 1800-talshemmen. Gamla textilier som tidigare kunnat säljas till lumppappersverken blev nu inte längre efterfrågade vilket innebar att man istället började ta tillvara sin lump genom att tillverka trasmattor, en inredningsdetalj som äntrar våra hus under 1800-talets sista decennier.
Arktapetseringen påverkas dock inte av mycket av uppfinningen av sulfitprocessen, den har nämligen redan försvunnit ur historien. Under mitten av 1800-talet har man nämligen knäckt koden för hur man skall producera papper på rulle och därmed försvinner till stor del praktiken att tapetsera med lumppapper på ark och i stället blir spännpapp och tapet på rulle allt vanligare. Redan på 1860-talet började lumppappret levereras på rulle med 1,5 meters bredd och i 24 eller 50 meters längd, varför arktapetsering snabbt började framstå som ytterst omodernt.
Vill du tapetsera med lumppapper på det sätt som gjordes innan 1800-talets mitt är det mycket lätt att göra själv. Köp grålumppapp på rulle eller färdiga lumppappersark. Har du papper på rulle, så riv pappret till ark över en rätbräda eller kanten på ett bord. Klipp det inte. Storleken du skall sikta på ligger på ungefär 50 x 60 centimeter.
Stryk arken rikligt med tapetklister, vik dem försiktigt på mitten och låt dem svälla i 5–10 minuter. Gör några ark i taget så slipper det bli stressigt och övermäktigt. Om väggen är av ett sugande material så stryk även den med tapetklister. Därefter sätter du arken antingen stående eller liggande med ett överlapp på 1-2 centimeter. Båda varianterna brukar man nämligen kunna finna i äldre hus. Däremot blandades sällan liggande och stående rutor i samma rum. Om du vill börja uppifrån eller nedifrån spelar ingen roll. Det var inte heller något som var standardiserat förr i tiden. Det är heller ingen millimeterpassning som eftersträvas. Fem millimeter hit eller dit spelade ingen roll i bondstugorna på 1700-talet.
Stryk ut arken mot underlaget så att de fäster väl. Stryka gör man bäst med en tapetborste. Handen fungerar hjälpligt om man inte är så nogräknad.
När alla lumppappersark väl sitter på väggen stryker du dem med limvatten för att ytan skall bli mindre sugande före målning. Limvatten blandar du av 1 del tapetklister och 9 delar vatten.
Lumppapperstapeterna målas gärna med limfärg, men linoljefärg och äggoljetempera går också bra. Upplever du att resultatet blir flammigt för att underlaget fortfarande är alltför sugande, pröva med att grunda tapeten med tapetklister eller cellulosaklister som du låter torka innan målning.