Mönstertapetens historia 1700 – 1930
De äldsta tapeterna tilverkades i Orienten och var gjorda av textil. Är man lite slängd i språk kanske man kan sluta sig till det helt på egen hand eftersom själva ordet tapet kommer av persiskans ”tafta” vilket betyder ”vävd”, i varje fall om man skall tro de som är bättre på farsi än vad jag är. I sin rudimentära form kan de här tapeterna kanske bäst liknas vid det vi idag kallar för gobelänger. Men gobeläng det kallade man det inte under medeltiden när den här typen av vävda tapeter började hängas på väggarna för att stänga kylan ute och konsten inne. Ordet gobeläng kommer nämligen från den franska familjen Gobelin i vars fabrik ”Manufacture Nationale des Gobelins” gobelänger började produceras först 1662. Från början var gobelänger alltså just benämningen på vävda tapeter från familjen Gobelin. När medeltiden övergick i renässans kom tapetmodet att gå från vävda tapeter till gyllenläder. Inte överallt förstås och inte samtidigt. I bondebebyggelsen sattes det inte upp några gyllenlädertapeter och i ärlighetens namn inte jättemånga textiltapeter heller. Både väv och läder var dyrt och inte alla bönder hade råd med sådana extravaganser. Men en och annan textiltapet det fanns det faktiskt även i bondestugorna redan under medeltiden.
Gyllenlädertapeter är som det låter tillverkade av läder. Lädret trycks i relief, beläggs med ädelmetaller i blad och målas för att sedan bestrykas med fernissa. Gyllenlädertapetens rötter går att spåra tillbaka till 500-talet f.Kr, men till Sverige kom gyllenlädret under renässansen då gyllenlädertapeter blev omåttligt populära i kungliga och adliga kretsar och en stor import startades från Flandern, Nederländerna, Tyskland och Frankrike. Gyllenlädret kom dock under 1700-talet att i övreståndsbebyggelsen få konkurrens av både linne-, siden- och papperstapeter men skulle få något av en renässans under 1800-talet. Men igen, det här gällde förstås inte bland de som brukade plog och harv för sin överlevnad.
Linne- och sidentapeter har tillverkats i Sverige åtminstone sedan slutet av 1600-talet, bland annat vid Tapetskolan på Karlberg som grundades av drottning Ulrika Eleonora d.ä 1688 och var verksam en bit in på 1690-talet. De här så kallade vävtapeteterna är de som dominerar tapettillverkningen under första halvan av 1700-talet. Under århundradet förekommer även en tapetform som kallas för stofttapet och som tillverkas av lärft och papper med mönster av hackad linnestoft. Även vaxdukstapeter tillverkade av linne- och hampaväv bemålade med oljefärg förekommer, men dessa är vid mitten av 1700-talet redan utkonkurrerade av papperstapeten.
Materialutvecklingen under 17- och 1800-talen
Papperstapeten uppstår förstås som ett billigt sätt att imitera vävtapeter och är känd i Europa sedan 1400-talets slut. Gammalt papper producerades av lump och hur det gick till och om övergången till cellulosafiber berättade vi om i artikeln Lumppappertapetens historia Den äldsta bevarade papperstapeten i Sverige är den så kallade Rosenvingeska tapeten i Malmö vilken är daterad till 1570-tal och består av 25,5 x 35 cm stora ark som är tryckta med ett blommönster med hjälp av träsnitt. Under 1600-talet vet vi att papperstapeter inte var helt ovanliga även i borgerskapets salonger, men bevarade tapeter är få och oftast endast i fragment. Det dröjer dock en bit in på 1700-talet innan pappersklädnad av väggar blir en utbredd praxis i riket.
I övreståndsbebyggelsen syddes arken i de tidiga papperstapeterna ihop med sidentråd till våder. Det är först på 1730-talet man börjar klistra ihop tryckta tapetark till våder. I de här tidiga tapeterna brukar skarvarna mellan arken synas tydligt som tjocka horisontella band. Arkstorleken varierar men brukar ligga kring 50 x 60 cm eller 55 x 60 cm. Men att tapetsera med tryckta tapeter är förstås en ren övreståndspraktik under 1700-talet. I allmogebebyggelsen dröjer det till 1840-talet innan tryckta tapeter i våder blir vanligt.
Före 1800-talet spikades tapeterna på plats. Lite mer slängda tapetserare använde sig då av något som kallas vändspikning, det vill säga att tapeten spikades på avigsidan och sedan vändes över spikarna så att dessa doldes under tapeten. Det är först under 1800-talets andra halva när tryckta tapeter börjar masstillverkas som lim av vetemjöl och vatten blir vanligt. Cellulosaklistret gör sitt intåg först under 1930-talet.
1700-talets rokokotapeter tryckta i Sverige har alltid en matt botten. Importerade tapeter kan dock ha en glansigare satinerad yta vilken skall försöka efterlikna siden. Skarvarna mellan tryckblocken är oftast tydliga i form av dålig mönsterpassning. Trycktekniken varierar, inte bara mellan olika tapeter utan även inom samma tapet. Bottenfärgen blocktrycks ofta medan mönsterrapporteringen – dvs det upprepade mönstret – kan tryckas med schablon eller målas för hand.
Före mitten av 1800-talet, 1850, brukar vi säga, så trycktes all tapet i Sverige med hjälp av träblock och schabloner i de första tapetfabrikerna som startar under 1730 och 1740-talen. De första maskintryckta tapeterna i Sverige tillverkas 1848, men det är först under 1860-talet som tryckpressar för tapet börjar få någon större spridning. Under 1800-talets andra halva blir valstryckning av papper på rulle allt vanligare. Det här sammanhänger med att det är under 1840-talet man lyckas knäcka koden för hur man producerar papper på rulle. Tryckfärgen bestod därefter uteslutande av limfärg. De bläck och vattenbaserade färger som på sina håll använts innan 1840 försvann helt. 1700-talets rokokotapeter trycktes dock oftast med en oförtjockad limfärg vilket man ofta kan se på tapeten eftersom färgen ger ett tunt och nästan genomskinligt intryck. Limfärg kokad på benlim förtjockad med krita börjar användas i Sverige på 1790-talet. Under 1800-talet kokas limmet vanligen på potatisstärkelse.
Mönsterutvecklingen under 17- och 1800-talen
Rokokons tapeter vid mitten av 1700-talet karaktäriseras av ljusa blomster i strödda mönster. Tapeterna har generellt en diagonal verkan eller trellisform och vid sidan av blomstermönstren var även hörnställda rutor vanligt. Rokokons asymmetri och rocaille-formationer plockas inte sällan upp i tapeterna. Färgerna är ljusa och skira i vitt, rosa och ljust blått.
På Rokokon följer mot slutet av 1770-talet den nyklassicistiska eran, vilken i Sverige vanligtvis betecknas som gustaviansk stil. Det antika idealet blir tydligare och tapeterna därmed stramare och mer regelbundna. Olika typer av randningar blir populära, gärna i blått och med eller utan blommor.
När nyklassicismen övergår i empire – eller Karl-Johan stil som det kallas i Sverige – i början av 1800-talet förflyttas idealet från det antika Grekland till det antika Rom. Vissa blommönster från rokokon och nyklassicismen finns kvar, andra uppvisar ornament med klassiska romerska former i form av triumfbågar, kolonner och raka, tvärskurna pediment. Mycket influenser kommer under den här tiden från Napoleons Frankrike i form av småmönstrade tapeter. Även tapeter med mörk botten gör entré. Tidens högsta mode är dock enfärgade väggfält med ramar eller bårder i form av dekorativa detaljer som sfinxer och fabeldjur. Inte sällan upptäcker man äldre tapeter från den här tiden som klistrats med avigsidan utåt och målats med enhetlig färg och enkla handmålade inramningar.
På 1830-talet blir blommönster i klara färger på vit högglansig botten på modet. 1800-talets eklektiska andra halva med stilblandningar i form av nygotik, nybarock och nyrokoko gör tapetstilarna till en formidabel djungel som kräver inte bara en utan flera långa artiklar på området för att reda ut. De historiserande stilarna användes inte bara för att förstärka nationalstatsbygget, utan det välkända var även användbart för att människor skulle hitta sina platser i nya sociala hierarkier i massproduktionens ålder. Det välkända skapade trygghet i maskinkulturens nya värld. Historien delas nu in i epoker som avgränsas och tilldelas olika betydelse varför hemmens olika rum gärna inreds i olika stilar och därmed även med olika tapeter i historiserande kopior av rokoko, barock och gotik. Gärna nyrenässans eller nygotik i matsalar och hallar, medan nyrokokon som ansågs mer feminin användes i salonger och sovrum. Värt att nämna kan dock vara att tapeterna från 1800-talets mitt helst skulle ha djupverkan vilken åstadkoms med hjälp av skuggningar i mönstren. Det är också nu bården framträder som ett av de viktigaste stildragen under perioden. Bården kontrasterar ofta gentemot tapeten och trycktes i allt från enklare motiv till naturtrogna blommor, girlanger och festonger i flera olika färger. Det sena 1800-talets tapeterfärgskala blir allt kraftigare och murrigare och vanliga färger var ultramarinblå och schweinfurtergrönt. Schweinfurtergrönt, även kallad parisgrön, var en kraftig grön färg motståndskraftig mot blekning. Färgen innehöll dock arsenik vilket redan 1876 kom att resultera i ett förbud mot arsenikhaltiga tapeter. 1890-talets tapeter dominerades av mjuka blommönster i mörka färger.
1900-talets tapetutveckling
Under 1800 talets sista decennier och början av 1900-talet kom Industrialiseringen att sänka priset på tryckta tapeter vilket gjorde att tapeter blev var mans egendom. Den praktiska implikationen av detta var att man i så gott som alla stugor och lägeneter under dessa decennier ofta och gärna tapetserade om. Årsringarna är täta kring sekelskiftet helt enkelt. Blocktrycket levde kvar i Sverige in på 1920-talet. Men från 1930-talet införs etsade stålvalsar, djuptryck, flexografi och screentryck i tapettryckerierna. Under 1900-talets andra hälft börjar syntetiska bindemedel med pigment användas i stället för limfärg. För att göra tapeterna vattenbeständiga och tåliga bestryks tapeterna med akrylat.
Arts & Crafts-rörelsen i England med John Ruskins och William Morris i spetsen kom under 1800-talets sista år att få en enorm påverkan på den svenska mönstertapeten. Ruskin och Morris estetik sökte sig bort från den industriella massproduktionen och tillbaka till hantverket. Särskilt Morris naturinspirerade, uppåtsträvande och slingrande mönster kom att bli populära i Sverige och med tiden även tas upp och vidareutvecklas i jugendstilens stiliserade växtformationer.
Det händer mycket i stilutvecklingen runt sekelskiftet. Vid sidan av Arts & Crafts-influenserna kom Karin och Carl Larssons bohemiska akvarellbok ”Ett hem” från 1899 att påverka inredningstilen bort från den murriga 1800-talsinredningen och mot ett ljusare och luftigare inredningsideal. Bokens akvareller visar nästan uteslutande vita eller mycket ljusa tapeter med inga eller mycket sparsmakade mönster.
1900-talets första decenniers jugendstil följdes under 1920 talet av art décon, som i Sverige går under beteckningen nordisk klassicism, eller swedish grace, som den ofta kallas i interiördesignen. Inspirationen till tidens geometriska mönster hämtades i empiren, vilken vi vid det här laget vet i sin tur hämtade inspiration i Roms kejsarstil och bland egyptens hieroglyfer.
Århundradets radikala förändring på tapetområdet för den stora massan kom dock i och med funktionalismen. Enfärgade och ljusa tapeter blev nu idealet i husets alla rum.
