Bebyggelse – En historia om förändring
Får man göra så här? Riva 2/3-delar av en gammal sjökaptensvilla från mitten av 1800-talet för att man vill förlänga den med en meter? Jag är så himla kluven. Inte känslomässigt, för jag reagerar med ryggmärgen och vill direkt gå in på gården och klå upp någon, men intellektuellt är jag kluven. En del av mig tycker att om man inte är villig att bevara ett nästan tvåhundraårigt kulturarv, så kanske man ska köpa sig ett annat hus. En annan del av mig tänker att det här är också historia. Det säger mycket om den tid vi lever i och är en viktig del av det framtida kulturarvet. Ändå är det något som gör att jag så oändligt gärna vill undvika förändring, bevara och frysa historien i en fixpunkt i universum.
Men sanningen är att byggnader alltid har förändrats. Under antiken gjordes doriska kolonner till korintiska, under medeltiden gjordes romanska valvbågar till gotiska och under 1700-talet byggdes de medeltida packhusen om till bostäder. Den kanske mest omfattande moderniseringen som någonsin skett i Sverige är 1400-talets valvslagning i 11- och 1200-talets romanska sockenkyrkor. Det är en förändring som faktiskt står i paritet med 50- och 60-talens citysaneringar där den gamla 1800-talsbebyggelsen fick ge vika för den nya moderniteten. Sockenkyrkornas omvandling var så genomgripande att det idag bara finns en handfull romanska kyrkor kvar som fortfarande är öppna i nock eller har kvar sina ursprungliga brädtak. Ändå är det ingen som förfasar sig över det. Snarast är det tvärt om. Många är det som besviket suckar att bättre tak har de sett när de ställs inför ett originaltak från 1200-talet. Jag tror att det finns en lärdom i det. Och den lärdomen handlar om att det inte är förändringen i sig som avgör om den är bra eller dålig utan vårt avstånd till den i tid.
En god vän till mig som arbetar på kulturhistoriska avdelningen på Skansen sa en gång att det finns en speciell period i historien som sakta rör sig framåt. Den tidsperioden kallar vi för ”förr i tiden”. Poängen han försökte göra var att vår syn på historien bestäms av ett exakt antal generationer som måste finnas mellan oss och det förflutna för att det skall bli historia av det förgångna och inte bara skräp. Och det avståndet verkar vara rätt exakt tre och en halv generation. Det är lagom mycket för att vi skall vandra ut ur det kända och in i det okända. Tre och en halv generation, det är så långt tillbaka som vår gemensamma historiesyn sträcker sig. Det är där vi söker våra rötter och det är där vi fixerar vår bild av historien. Vi behöver det där avståndet för att uppskatta det gamla. Det som har 40 år på nacken är ju bara gammal skit, men det som har hundra är guld värt. Resten har vi ingen aning om. Det är också därför varenda unge nu för tiden bär namn som var populära vid förra seklets början men ingen jävel heter Barbro, Arne, Anna-Greta eller Lars-Erik. Men snart kommer de att göra det. Tro mig. Drar vi ett grovt snitt genom Sveriges åldrande befolkning och ser hur länge sedan 3½ generation egentligen är så landar vi rätt exakt anno 1890. Vilken slump! Mitt i byggnadsvårdarnas gyllene decenium! I den så kallade ”sekelskiftesstilen” innan den blir ungmodernistisk. Det är ungefär där någonstans varenda byggnadsvårdare med lite historiskt intresse försöker frysa historien. 1890, nästan samtidigt som Arthur Hazelius grundade Skansen. Och hur gamla är byggnaderna som står där då? Tre och en halv generation äldre än Hazelius kanske? Just det!
Det finns förstås en annan tolkning man kan göra av att vi så gärna fokuserar vår bild av historien runt 1800-talets sista decennier. Och den har faktiskt också en koppling till Arthur Hazelius och hans gelikar på Nordiska museet. Decennierna innan sekelskiftet var den period då Sverige på riktigt industrialiserades och den gamla landsbyggdskulturen började försvinna i kol, stål och urbanisering. Det långsamma och välkända byttes i något okänt och snabbrörligt. Något som ansågs förstöra det gemensamma kulturarvet. Något som gjorde att det plötsligt blev viktigt att värna det gamla och välkända. Känns det igen? Är det inte precis så vi reagerar nu för tiden också inför det okända? Och det var precis så Arthur Hazelius reagerade när han satte igång sitt stora projekt att rädda landsortens byggnader in på museum. Och det lyckades väl. Så väl att vi fortfarande tror att 1800-talets miljöer representerar historien.
Men inget är längre från sanningen. Vår historia har alltid förändrats. Så också våra byggnader. 1700-talets timrade barocksäterier slogs med panel under den gustavianska eran och den faluröda färgen byttes mot ljusa linoljefärger. Uppfinningen av den finbladiga sågen gjorde det möjligt att producera plank i stor skala och städernas borgerskap följde på adeln och därefter bönderna och snart var alla timrade hus i Sverige slagna med panel. Eller så reveterades de för att likna sten. Under 16-, 17- och 1800-tal sker en kontinuerlig transformation av landsbyggdens bebyggelse. Enkelstugorna byggdes på till parstugor. Takloften höjdes och köken flyttades in i kamrarna. När hemmansklyvingarna åter skjuter fart efter laga skiftet 1827 delades många parstugorna i enkelstugor igen. I södra Sverige byggs högloftstugorna på med nya stockvarv och förvandlas till långloftsstugor. I städerna rivs vallar och befästningar och förvandlas till parkmiljöer. Med 1800-talets första decennier kom också nya material in i våra byggnader, inte minst gjutgärnet som kom att förändra en mängd miljöer vi idag tar för en given del av vårt bebyggelsehistoriska kulturarv. Gjutjärnsspisen förpassade på bara några årtionden kökens öppna eldar till historiens soptipp. Hur många är bekymrade över det? Eller vilka förfasas idag över Riddarholmskyrkans gjutjärnsspira som förvandlat det medeltida gråmunkeklostret till oigenkännlighet? I mitten av 1800-talet täcker borgerskapet över sina parketgolv med heltäckande mattor. Voj, voj! 1920 slits de upp igen. I slutet av 1800-talet uppfinner Ludvig Hatschek eternitplattan och lägger därmed grunden till 1940- och 1950-talens våg av eternitslagning på tak och fasader. 1930 startar produktionen av Treetex som inom några decennier kommer klä varenda innervägg i äldre hus. 1930-1960 går i spåren av funktionalismens brott med den klassiska arkitekturen en våg av modernisering över de gamla allmogehusen. Vem vill längre bo i ett ruffigt gammalt torp när man ser hur de nya funkishusen tar form? Tapeterna som tidigare slutat en bit nedanför taken dras upp till vägg/tak-vinkeln, de profilerade golvsocklarna och dörrfodren slits ut och ersätts med lister utan profiler, de sprösjade fönstren ersätts med bågar med hela rutor och utan spröjs och dörrarnas speglar döljs av masonit. Plastmattorna rullas in och det blir lätt att städa. Under 1970-talet slår vi mexitegel utanpå de kalla, dragiga 1800-tals husen och furupanel på insidan. Det finns inget konstigt i det. Den teknologiska utvecklingen påverkar modet och modet är ett paradigm som flyter genom varje tid. Ändå sitter vi här och ojjar oss över hur 1900-talet förstörde vårt kulturarv. Förfasar oss över rivningen av Klara kvarteren och hur modernismen farit fram med den klassicistiska miljön. Som om vi skulle vara bättre idag. Ja, visst vårdar vi våra 1890-tals hus pedantiskt. De är ju från ”förr i tiden”. Men hur far vi egentligen fram med 60-talsbebyggelsen och våra eternittak och treetex-skivor? Det som fortfarande bara är gammal skit? Och hur kommer det sig att ingen sliter 1800-talets paneler av husen och lägger 1700-talstimran i dagen?
Det finns något farligt i att inte se historien i sitt fulla flöde utan bara fokusera på specifika fixpunkter. Historien homogeniseras, läggs till rätta och fryses i typologiska standardformer som egentligen inte är representativa. Det gamla blir kulisser till bilden av oss själva som byggnadsvårdare. Och vem har egentligen gett oss tolkningsföreträde? Vilka är vi att välja vad som är värt att bevara? Och om inte vi står upp för eternittaken, 80-talsköken och heltäckningsmattorna, vem ska då göra det?
Lika många byggnader har förstörts av välvilligt bakåtblickande som modernistiskt framåtblickande. Se bara på 1800-talets historiserande restaurationer. Drömmen om medeltiden gör att det idag nästan inte finns några herresäten kvar från medeltiden som inte har förstörts av fantasifulla men ack så ahistoriska högar av bränt tegel och machicoulis. Och våra katedraler som vi idag tror representerar medeltiden visar egentligen bara 1800-talets bild av ”förr i tiden”. Och inser man det, inser man också snabbt att byggnadsvård måste handla mer om att förvalta förändringen än att försöka återskapa ursprunget. Det immateriella värdet överrider nämligen det materiella. Det är berättelsen, patinan och den kontinuerliga förändringen som berättar om historien, inte det frusna årtalet. Kulturarvet är konstruktivistiskt och inte essentiellt. Det finns inga eviga och universella kulturvärlden. Vi vandrar en svår balansgång mellan att bevara och förändra och mellan att bevara den förändring som redan gjorts och fortfarande värna om ursprunget. Och just detta gör att det inte finns något som säger att ett bevarat hus är mer värt en ett förändrat. Våra förfäder förr i tiden hade inte rätt i allt. Och också vi har rätt att göra avtryck i historien. For good and for worse! Och det är därför jag blir så kluven när jag ser hur vissa far fram med sina gamla hus. Men med det sagt tänkte jag avsluta för idag och ge mig ut och klå upp det där fäet som dristat sig till att riva ett 150-årigt kulturarv från förr i tiden!
© Jesper Sundelöf, 2023