Köket del 5 – Lister och socklar
Plötsligt händer det! Himlen spricker upp och solen tittar fram, listerna torkar och jag hämtar gersåg, hammare och spikdorn. Sedan sågar jag och spikar lister utan att slå mig på tummen en enda gång. Sågar fel gör jag inte heller, annars brukar ju det vara mer regel än undantag när jag sätter hålkälslister. Kanske är det för att jag slutat envisas med att plansåga dem utan gerar dem på högkant numera. En timme senare är både taklister, golvsocklar och skurklossar på plats. Men socklarna framför spisen och kylskåpen kan jag ännu inte fästa. Först måste jag fräsa spår för luftcirkulation. Men det tar vi en annan dag.
Taklisterna jag sätter i köket på Saltarvet är en så kallad hålkälslist i trä som i form och stil påminner om putsade hålkäl. Hålkälslisten är betydligt äldre än 20-tal och förekommer redan på 1700-talet, men då med betydligt kraftigare hålkälsprofil och framförallt med en mindre form av standardisering än under 18- och 1900-tal. Jag brukar ju tjata om det här med standardisering och industrialiseringens roll för den äldre bebyggelsens utformning och det finns en anledning till det. Någon gång under 1800-talets sista hälft så slutar våra hus helt enkelt att vara rena hantverksprodukter för att istället börja monteras ihop av masstilverkade delkomponenter. Och lister är inget undantag. Den här förändring drivs faktiskt lika mycket av uppfinningen av maskinhyveln som den gör av introduktionen av Bessemer- och Martinmetoderna vid stålverken. Det kan tyckas märkligt, men de här nya metoderna gör det möjligt att producera stål i stor skala till ett billigt pris. Det får i sin tur effekten att de många mindre järnbruken i Sverige läggs ned när produktionen centraliseras till Domnarvet och andra av Bergsslagens jättar. Kvar runt de nedlagda järnbruken finns skogen kvar som resurs och järnbrukens sågar ställs om till träsliperier. Uppfinningen av maskinhyveln gör att lister kan börja massproduceras redan på sågverken varför våra lister under 18- och 1900-talet i allt högre utsträckning kommer att standardiseras och stöpas i samma form. Dörrar, fönster, lister och socklar blir katalogvaror. Det kan man ju tycka är trist, men fördelen med standardisering är att det skapar en massa. En massa som gör att de flesta hyvlerier faktiskt fortfarande håller verktyg för att tillverka gamla profiler i sina verktygslådor. Och det är bra när man saknar några meter golvsockel.
Hålkälslisten är den vanligast förekommande taklisten under hela 1800-talet och fram till och med 1920-talet. I varje fall i de hem där man haft råd med hyvlade snickerier. Där man inte haft råd har man istället ofta tillverkat taklister av snedställda brädor som gersågats på längden. I rikare hem och framförallt i de borgerliga stadmiljöerna sätts stukatur i vägg/tak-vinkeln istället för trälister. Mot slutet av 1800-talet blir taklisterna allt kraftigare, mer profilerade och inte sällan uppbygda av flera delar.
Golvsocklarna gör ungefär samma resa som taklisterna under 1800-talet. De tidiga 1800-tals socklarna var lägre än 1700-talets, men hade oftast fler och kraftigare profiler. Under seklets andra hälft blev dock höga socklar på modet igen och salongerna försågs med kraftigt profilerade, 30-40 cm höga fotpaneler.
Sekelskiftet och det tidiga 1900-talets snickerier liknar i mångt och mycket 1800-talets kraftiga klassiska profiler. Men för varje årtionde som går blir profilerna mindre och allt enklare. Ja, i varje fall tills vi kommer fram till 70-talet och dess galna fabläss för furupanelen. 1920-talets nyklassicism gör listernas former enklare och den näst intill oprofilerade hålkälslisten blir den kanske mest populära av alla taklister. 20-talet blir tyvärr det sista årtiondet som profilerade lister generellt används i våra hus. Med funktionalismens intåg blir både lister och socklar lägre, rakare och utan profil.
Golvsocklarna jag sätter i köket bär samma profil som originalsocklarna i resten av huset. Det är för övrigt också samma profil som dörrfoder och de halvfranska dörranas ramar har, vilket inte var ovanligt på 20-talet. 20-talsklassicismen var enkel och stram och profilerna användes genomgående i samtliga rum och gärna på alla snickerier. Det var väl smidigt, tänker jag när jag drar den sista spiken i den sista listen. Äntligen är min kökssaga slut! Och genast känner jag det tomrum som uppstår när varje byggnadsvårdsprojekt är avslutat.
