Lerklining – En praktisk guide

Posted On maj 27, 2023

Lera är fantastiskt. Under många år bodde jag i ett litet korsvirkeshus i Skåne där obränd lersten fyllde fackverket. Huset var egentligen inte mer än en lerhydda bland Österlens backar, men herregud vilket inomhusklimat! Alltid perfekt luftfuktighet! Aldrig för torrt och aldrig för vått. Lera är fint på det sättet att det buffrar fukt under årets blöta tider som sedan avges igen när det blir torrt. Dessutom är materialet brandhämmande och tätar väl vilket är bra när man bor bland mössen på landet. Att byggmaterialet oftast finns i marken rakt utanför ytterdörren gör det inte sämre.

Lerklining har använts i Sverige sedan yngre stenåldern, men tekniken är äldre än så och bitar av lerklining så gamla som 8500 år har hittats i byggnader i tvåflodslandet, ni vet det där landet mellan floderna Eufrat och Tigris som man fick läsa om på högstadiet. Landet vi idag kallar för Irak. I Skåne läggs lerklining gärna som ytputs ovan lerstensväggar eller som fyllmaterial i så kallade lerstakeväggar där stående trästavar kringflätade med halm eller ris täcker korsvirkesfacken. I de svenska skogsbygderna har lerklining ofta använts på insidan av timmerkonstruktioner för att skapa en jämn innervägg som går att måla eller tapetsera. Lerkliningen ger förstås också en vindtätande och isolerande verkan. Ett annat vanligt användningsområde för lerklining är tätning av trossbotten i torpargrunder och som toppskikt i mullbänkar. Det fungerar också som murbruk och bör användas som sådant när man murar lersten.

Vid lerklining av timmerväggar råhugger man gärna stocken ytligt för att få en fläkt yta som putsen kan fästa på. En annan metod är att slå in många små träpluggar eller nubb i timret. En tredje är vassmattor eller så kallad spräckpanel vilket består av spikade snedställda ribbor. Eftersom lerklining ibland fäster dåligt på gammalt flisat timmer och det kan vara svårt att hugga ny fläkning i gammalt torrt timmer och spräckpanel kan upplevas arbetsintensivt, så är den kanske vanligaste lösningen vid renoveringar idag att klamra upp galvade höns- eller reveteringsnät på väggen innan den bestryks med lera. En effektiv men lite tråkigare metod.

När jag bodde i den ovan nämnda lerhyddan på landet blandade jag all min lerklining av lera direkt ur marken, vatten ur brunnen och lite torkad koskit från grannens kossor. Så länge vattnet inte är salt går det att blanda lerbruk med. Jag hade inga andra tillsatser än de ovan och det fungerade alldeles utmärkt. Min lera innehöll dock rätt stora mängder sand men gav trots detta ett förhållandevis hårt bruk som fyllde det behov jag då hade, men har du en fet lera och bruket skall användas för att göra släta innerväggar så kan det finnas anledning att blanda i lite mer ballast. Alltså sand. Man brukar ju säga att Lerklining består av bindemedel, vatten, ballast och armering.

Bindemedlet är leran och i vissa recept även limvatten, vilket egentligen ofta är helt onödigt eftersom en god lera binder alldeles utmärkt utan lim. Det sägs att leran skall tas på ett djup av minst 40 cm för att undvika skadliga syror som kan angripa lerkliningens organiska material. Helst av allt vill man hitta en lera som är ordentligt fet, det vill säga är riktigt kladdig, fri från sand och består av mycket fina partiklar. Har du inte egen lermark så kan man köpa torr kakelugnslera på säck som fungerar finfint till att blanda lerbruk med.

Lerkliningens ballast utgörs av sand. Lämpligt för att skapa jämna väggytor är att använda rundkornig sand samt en fraktion som inte överstiger 3 mm. Kan du hålla fraktionen på två så blir det ännu bättre. Köper du en handhållen sikt kan du sikta din sand till rätt fraktion mycket enkelt själv. Bor man vid kusten är det värt att tanka på att man inte kan använda sand från stranden eftersom det sätter salt i lerkliningen.

Den tredje ingrediensen är armering, det vill säga material som hjälper till att undvika sprickbildning i leran. Armeringen kan bestå av hackad halm, barr, hår från ko eller häst, mossa, gödsel, agnar, spån eller rötter. Och listan slutar väl egentligen inte där. Har du får? Klipp ned ull. Katt? Det går säkert också bra. Generellt kan man väl säga att lite längre fibrer armerar bättre än kortare. Idag är en smidig armering hampafiber som finns att köpa på säck från lite mer välsorterade byggvaruhus.

Det finns nog hur många recept på lerklining som helst och jag har ingen ambition att rapa upp dem alla här. Istället tänker jag nämna några allmänna riktlinjer och lämna er med ett par generella recept som fungerar bra, utan några konstigheter. Mängden sand behöver man dock pröva sig fram med eftersom den är beroende på hur fin lera du har. Här kan man göra ett sandprov. Fyll en bunke till brädden med sand. Sedan ser du hur mycket vatten du kan hälla i sanden utan att det rinner över. Den mängd vatten sanden kan ta emot är den mängd lera du skall blanda i till samma mängd sand. Oftast är den här proportionen 1:3, alltså en del lera och 3 delar sand. Nu följer det första receptet:

• 1 del lera
• 1 del koskit
• 1 del armering, till exempel hackad halm eller kohår
• 1 – 3 delar sand
• Vatten

Den första svårigheten med det här receptet kan vara att hitta koskiten om man inte själv har några kor. Det man då kan göra är att fördela delen koskit på två delar lera och en del armering. Det brukar också bli bra. Jag brukar blötlägga både leran och kogödslet några dagar innan slutblandning av bruket för att det skall falla isär ordentligt. Hacka eventuell halm i bitar på max 5 centimeter. Sedan blandas alla ingredienser i en planblandare eller med hjälp av skyffel i ett öppet kar. Blanda väl. Slutresultatet skall kännas som tjock grädde och klibba fast i handen om det skall användas som ytputs. Skall man stocka bör man istället sikta på en konsistens ungefär som en nyrullad chokladboll.

Den andra svårigheten med ovan recept är att hitta leran om man inte har någon egen lermark, det man då kan göra är att köpa kakelugnslera eller lermjöl på säck. För rättvisans skull skickar jag därför med ett recept på lerklining baserat på lermjöl också:

• 7 kg lermjöl
• 25 kg sand
• 2-4 liter vatten
• 1 kg blötlagd hackad halm
• 1 liter limvatten

Vad gäller det här receptet kan man säga att det går bra att hoppa över limvattnet om man vill. Ersätt med vanligt vatten. Många säger att man bör vattna underlaget ordentligt innan leran påförs för att den inte skall torka för snabbt. Torkar leran för snabbt kommer den att spricka. Jag har dock lärt mig att det är helt onödigt och själv klinat utan förvattning med gott resultat. Börja med att stocka ut håligheter och djupa utrymmen till exempel mellan timmerstockarna. När grundstockningen torkat. Lägg på en grovputs på 2-3 cm djup över hela vägg ytan med hjälp av antingen händerna eller murslev. Eventuella sprickor som uppstår trycks till med handen innan leran torkat helt. När grovputsen torkat och spruckit färdigt är det dags för ytputs. För att ytputsen skall bli jämn behöver den en mindre mängd halm. Eventuell halm som läggs i behöver också vara kortare. Ju finare armering desto slätare puts. Ytputsen läggs på i ett djup av cirka 1 centimeter och drivs med bräda, stålglättas eller filtas för att bli jämn.

Panel, foder och lister både inne och ute sätts vanligtvis upp före lerkliningen för att rörelser i underlaget inte skall skada putsen. Det gör att man redan vid spikningen av lister behöver tänka på hur mycket lerputsen kommer att bygga väggen så att listerna sätts till rätt djup. Nybygda timmerhus bör stå cirka ett år för att torka och sätta sig innan lerklining läggs på. Flyttade hus rekommenderas att stå i ungefär en månad. Gärna längre om möjligt. 

Om man reparerar gammal lerklining finns det dock några saker man behöver beakta. Det första är att gammal lerklining inte får vara svagare än det nya bruk som läggs på för att undvika att nya skador uppstår. Man bör därför komma så nära originalblandningen som möjligt när man blandar till sitt nya bruk. Ett tips är att lösa upp lite av det gamla bruket i vatten vilket gör det lättare att studera vad som ingår i bruket och till vilka proportioner. Det här kan ändå vara svårt att avgöra vilket gör att det i längden ofta är arbetsbesparande att ta ned all lerklining som känns spröd och sprucken. Gammal lerklining kan enkelt blötas upp, återanvändas och blandas in i det nya lerbruket. Sitter gammal lerklining kvar på delar av väggen är det mycket viktigt att blöta denna väl så att det nya bruket får fäste i skarvarna och kan binda till underliggande skikt om det läggs som nytt ytskikt.

Lycka till!