Homejor, Lunett- och takfönster

De sista fönstren till övervåningen ligger på tork. Engelskt röda och vackra. Själv sitter jag vid datorn och letar takfönster mot min vilja. Eftersom vi saknar ett sovrum så har vi beslutat att inreda råvinden när vi ändå byter tak. Då uppstår problematiken med ljusinsläpp som ett brev på posten. För ingen vill ju bo i mörker, allra minst 13-åringen som vi tänkt förvisa ut på vindsvåningen. För att få ett rimligt ljusinsläpp behöver vi göra åverkan på huset på två ställen. I det ena rummet kommer vi att bygga en homeja med ett lunettfönster och i det andra sätta in takfönster med samma vinkel som takfallet.

Homeja är ett skånskt dialektord upplockat från tyskans hogemeide som från början betyder ett utbyggt fönster eller dörr på en lada genom vilken man kunde lasta in hö. I Skåne har ordet homeja under 1900-talet blivit synonymt med den halvrunda takkupa med lunettfönster som i resten av landet oftast går under tilltalet halvmånekupa. Och det beskriver egentligen rätt bra vad det är frågan om, lunettfönstren som sitter i de här halvrunda kuporna är ju formade som en halvmåne. ”Lunett” kommer från franskans ”Lunette” som är en diminutivform av Lune, alltså ”Liten måne”, men det kanske ni redan visste.

Hur som helst, till skillnad från takfönstren är homejan som lösning på ljusinsläpp i Saltarvets skånska 20-tals byggnad något jag är rätt rätt nöjd med. Homejor är ett klassiskt regionalt arkitektoniskt uttryck vilket går tillbaka åtminstonde till 1700-talet, men säkert längre. Lunettfönstret är ett klassicistiskt uttryck som introducerades senast i mitten av 1700-talet och förblev vanligt i empiren och den eklektiska arkitekturen under 1800-talet. Efter att ha tillbringat en något tynande tillvaro under jugend- och nationalromantiksåren 1900-1920 så återkom lunettfönstret med besked i 20-talets nordiska klassicism, varför det passar fint på Saltarvet. 

Homeja på tak i Skåne.

På 17- och 1800-talets landsbyggdsbostäders var homejans placering ursprungligen i takskägget eftersom funktionen var att lasta in hö eller annat material på vinden. Under 18- och 1900-talet har placeringen under inflytande av klassicismen dock gjorts allt högre upp på taket i takt med att råvindarna har intretts. Den här förändringen började under slutet av 1800-talet då de växande barnkullarna ökade behovet av sommarrum på vindarna. Före 1950 bör man väl dock säga att placering av homejor mitt på taket var relativt ovanligt, även om det förekom. 

Gårdar i närheten av Auvers. Takfönster målade av van Gogh 1890. Notera storleken

Det är också i de växande barnkullarna vi hittar rotorsaken till takfönstrens inträde i bostadshusen. Takfönstret är egentligen mycket äldre än homejan och takkupan. Takfönstret utvecklades direkt ur eldhusets rököppning i taket vilket först kläddes med en tunnskrapad djurhud och med tiden av öppningsbart glas. Att placera takfönster längre ner i takfallet är dock en praxis som är betydligt yngre. Tidiga 1800-tals exempel på takfönster i våra städer finns i mångfald då städernas fattigaste befolkning inte sällan blev inhysta på vindarna. Faktum är att det också finns exempel på tidiga större takfönster i landsbyggdsmiljöer både i Sverige och ute i Europa. Vincent van Goghs målning ”Gårdar i närheten av Auvers” från 1890 skvallrar möjligen om att större takfönster på sina håll varit tämligen vanligt mot slutet av 1800-talet. Intressant att notera kan vara att storleken på takfönstren under 1800-talet var betydligt större än vad vi generellt tror. Idag är vår bild av 1800-talets takfönster nämligen främst färgad av de mindre gjutjärnsfönster som blev vanliga i landsbygdens takfall runt sekelskiftet 1900.

Takfönster i ryggåsstuga från Småland. Okänt årtal dock senast 1920. Huset finns idag på Fredriksdals museum i Helsingborg. Notera även här storleken på fönstret.

Från slutet av 1800-talet  börjar det bli enkelt att följa takfönstrets utveckling genom patentansökningar av allt bättre lösningar. Det stora genombrottet får takfönstret på 1970-talet i och med att det danska företaget Velux börjar massproducera takfönster tillsammans med de tyska företagen Roto, Blefa och Braas. Och det är kanske här min aversion mot takfönster börjar. Det vill säga för att jag gärna kopplar samman dem med rätt tråkiga integrationer av plåt och betongplattor under 70-talet Det gör att även jag helst skulle jag vilja ha små, spröjsade gjutjärnsfönster som knappt syns, men jag tänker stånga mig igenom det, 13-åringen vill kunna se ut och jag får helt enkelt stirra på gårdarna i närheten av Auvers tills takfönstren blivit en integrerad del i min bild av vår äldre bebyggelse.

Etiketter:,

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *