Skånelängan – Den skånska bostadslängan
Den skånska bostadslängan, eller skånelängan som den ofta kallas, anses ofta ha utvecklats ur det sydgötiska huset. Det sydgötiska huset är en term som myntades av etnologen Sigurd Erixon 1917 för den hustyp som ofta kallas högloftsstuga och består av en låg ryggåsstuga sammanbyggd med en eller två höga härbren med loft. Häbbarna – alltså härbrena – eller de så kallade högloften, är sammanbyggda med stugan vid gavlarna på ett sådant sätt att huset är lägre i mitten och högre vid ändarna. Om du inte direkt får en bild i huvudet av hur det här huset kan se ut, så dra dig till minnes siluetten av huset i John Bauers tavla Skumrasket. Får du ingen bild av denna heller så tjuvkika lite nedan.
När det kommer till högloftsstugans ursprung går åsikterna något isär mellan 1900-talets stora auktoriteter på området. Arkitekturhistorikern Erik Lundberg (1895-1969) menade i böckerna ”Svensk Bostad” 1942 och ”Arkitekturens formspråk” 1949 att bostadstypen importerats från 900-talets England där han menade att hallar med försvarstorn varit förekommande under tiden för de danska kungarna. Bland annat drar Lundberg paralleller mellan Sveriges högloftsstugor och borgen Haddon Hall. För mig blir den här förklaringsgrunden kansk väl indiciebaserad och det blir inte bättre när Lundberg går vidare och förklarar att loftbodarna ursprungligen utvecklats ur det turkiska gallerihuset och ryggåsstugan ur eldhuset som i sin tur utvecklats ur det grekiska megaronhuset. Förså mig rätt här: allt är möjligt och både gallerihuset och megaronhuset är bevisligen äldre än härbren och eldhus, men samtidigt finns det en begränsad mängd sätt att bygga mindre bostäder om ett eller två rum på. Bara för att två ting uppvisar likheter och är placerade efter varandra i tid innebär det inte nödvändigtvis att det finns en nedärvd släktskap. Frågar du mig är det troligen inte husen i sig som är besläktade med varandra utan endast den arketyp till mänsklig bostad som verkar finnas i oss alla.
Etnologen Gunnar Olof Hyltén Cavallius har i ”Wärend och Wirdarne” från 1868 en annan förklaring på högloftsstugans uppkomst. Enligt Cavallius har häbbarna inte importerats utifrån utan istället utvecklats organiskt i försvarssyfte. En låg ryggåsstuga skall alltså ha kompletterats med ett eller två försvarstorn vid gavlarna. Sigurd Erixon, vår kanske främsta etnolog på bebyggelseområdet och mannen bakom den svenska landsortsbebyggelsens typologi, anser dock att högloften istället utvecklats ur de nordtyska packhusen och mer eller mindre är en svensk skogsvariant av dessa. Högloftskonstruktionen skall enligt Erixon syftat till att nyttja röken från eldhuset (stugan) för att torka spannmål på de höga loften. Erixon ser heller inte härbrebygget i anslutning till stugan som en främmande importvara som Erik Lundberg gör, utan som en fortsättning på den naturliga uppradningstendens som alltid funnits i den nordeuropeiska bebyggelsen. Att bygga på längden har helt enkelt varit virkesbesparande eftersom det minskat antalet gavlar som behöver uppföras för konstruktionen.
Sigurd Erixon menar att högloftsstugan uppstått i Halland någon gång under 11- eller 1200-talet. I skogsbygderna i östra Götaland har loftstugan någon gång under 1500-talet mött loftboden med svalgång och med Götalands goda virkestillgång har loften börjat byggas högre. När stugtypen vandrat söderut in i Skåne har loftens höjd istället minskat på grund av virkesbrist varför loftstugan i södra Sverige har tagit två mycket skilda utvecklingsvägar. Trots att exteriören på detta sätt dramatiskt utvecklats åt två olika håll, kan man i planlösningen se många likheter. En sådan är spåren av svalgångarna. I de tidiga högloftsstugorna har häbbarna antagligen varit fristående med ingångarna ställda mot ryggåsstugans gavlar. Häbbarnas utkragade övervåningar har därmed skapat en öppen svale gentemot mot stugan. När husen så småningom byggts samman har svalen lämnats genomgående med dörrar på bägge sidor. Spåren av detta kan man faktiskt tro sig kunna se i skånelängan med dess smala och ofta genomgående förstugor. En annan likhet är de många ytterdörrarna som öppnar sig både åt framsida och baksida. Kanske är det här ett arv från högloftsstugan? Eller så är det kanske bara en praktisk funktion i alla långa byggnader eftersom det avsevärt minskar avståndet till köksträdgården?
Vill du läsa mer om högloftsstugans äldre historia så kan jag rekommendera Gunnar Almeviks artikel ”Det sydgötiska husets (vetenskapliga) konstruktion” i Kulturhistorisk tidskrift vol 87, nr 4, 2004, där Almevik målar en mer komplett bild av högloftsstugans utveckling och förflutna.
Sigurd Erixon menade alltså att högloftstugans häbbare på grund av den skånska virkesbristen med tiden slutade byggas höga och byggnaden sänktes till en 1½ vånings höjd och lades under gemensamt tak i form av en så kallad långloftsstuga. Oavsett om en sådan här organisk förändring av byggnadskicket skett eller inte så vet vi i vilket fall med säkerhet att ombyggnationer av högloftstugor till långloftsstugor förekommit. Att den här utvecklingsvägen till den skånska bostadslängan skulle vara de enda möjliga är dock tveksamt. Det långsmala huset verkar nämligen också kunna vara en obruten tradition tillbaka till järnålderns långhus. Under hela medeltiden verkar det i vilket fall som att det byggts en form av låga avlånga framkammarstugor med ryggåstak men utan mellantak. En möjlig utvecklingslinje skulle därför kunna vara att dessa stugor med tiden genomgått en omvandling där mellantak införts och långloft därmed skapats under takstolarna. Exakt hur den skånska bostadslängan utvecklats kanske vi aldrig får veta men kanske står de här utvecklingsvägarna heller inte i konflikt med varandra.
Järnålderns långhus vilade på pålverk i marken och väggarna bestod av lerklinat kvistverk. Man skulle därför lätt kunna tro att även skånelängans så vanliga väggkonstruktion med lerklinade fackverk utvecklats ur järnålderns långhus. Men korsvirkestekniken kom faktiskt till Sveige först under senmedeltiden. Istället är det skiftesverkstekniken som uppstod redan under den yngre järnåldern och som kom att användas parallellt med lerklinade väggar, som står för bryggan mellan järnåldern och den medeltida skånska bebyggelsen. Skiftesverket och inte korsvirket var alltså den dominerande tekniken för väggkonstruktion i de skånska bostadslängorna från medeltidens början fram till att den skånska marken blivit uppodlad vid slutet av 1600-talet. När skogarna huggits ned och lerjordarna låg i dagen kom konstruktionstekniken av nöden att ändras från skiftesverk till korsvirke med lerfyllda fackverk. Värt att notera är dock att bostadshus uppförda i norra Skånes skogsbygder ända sedan medeltiden, vid sidan av skiftesverk, även byggts i liggtimmer.
Den skånska bostadslängan är altså inte definierad av sitt väggmaterial utan av sin längd, sin låga höjd, långloftet och den flexibla planlösningen med flera ingångar. De äldsta skånelängorna var som nämnts byggda i skiftesverk och tekniken har genom hela historien varit vanlig i Skånes lövskogsbygder. I slättlandskapet har stommen sedan 1600-talet vanligen byggts av korsvirke. Fackverksfyllningarna har dock varierat. Ris, lerklin och lersten var länge dominerande. Under 1800-talet blev bränt tegel dock allt vanligare i takt med tegelbrukens industrialisering.
Där bostadslängorna uppförts i korsvirke är fackverket heller inte standardiserat. Där tillgången till virke varit bättre är avstånden mellan ständarna mindre och på slättbygden där virke varit svårt att få tag på är avståndet längre. Korsvirkestimran var dock sällan avsedd att ligga synlig i dagen ens på de äldre korsvirkeshusen. Istället byggdes husen med en brädslagen panel för att skydda de för väta känsliga fackfyllningarna av lera. I de fall timran lämnades i dagen putsades facken med kalkbruk och kalkades vita. Timran målades antingen med röd slamfärg eller tjärades. Helt vitputsade fasader förekommer också liksom att hela fasaden inklusive timran kalkats vit utan att korsvirket först reveterats.
Precis som i all annan svensk bebyggelse så har även de skånelängor som ursprungligen byggts utan panel genomgått en utbredd panelslagningsprocess under mitten av 1800-talet när sågat virke blev konfektion. Intressant nog kan man i denna se två distinkt skiljda linjer. I skogs och risbygden i norra Skåne har panelslagningen vanligen gjorts med sågat virke som målats med röd slamfärg och satts som locklistpanel med vanligen oprofilerade locklister. Den här typen av panel har även använts på uthus i hela landskapet. Bostadslängorna längs kusterna och i kyrkbyarna är däremot istället klädda med linoljefärgsmålade hyvlade paneler och profilerade locklister. För båda manéren gäller att knutar i avvikande färg knappast förekommer.
Helteglingen av skånska bostadshus med bränt tegel och hålmurar påbörjades mot slutet av 1700-talet efter påtryckning från svenska myndigheter att spara på de begränsade skånska virkesresurserna. Den här utvecklingen tog ytterligare fart i och med uppfinningen av strängpressning och möjligheten att maskinslå tegel under 1800-talets första hälft. Teglade skånska bostadslängor har sedan dess varit vanligt förekommande runt de skånska tegelbruken, i städerna och kanske framförallt i de stationssamhällen som byggdes upp i och med järnvägens utbredning under 1800-talets andra halva.
Skånelängans grund har lagts både som mullbänk och torpargrund. Vid korsvirkesbyggen har sedan en syll eller ett fotträ lagts på grunden och skarvats för att räcka i husets hela längd. Hörnstolparna har sedan tappats in i syllen och fästs med dymlingar. På samma sätt har övriga ständare fästs i syllen. Mellan ständarna fästs horisontella löshultar. För att ytterligare stötta löshultarna kan vertikala bistannare – altså korta ständare monteras mellan löshult och fotträ. I hörnen förstärks konstruktionen ibland med snedsstyvor, strävor, eller stävor. Kärt barn har många namn. Över alla ständarna läggs sedan en lång lejd för att fördela lasten från taket.
Korsvirkeshus är faktsikt ofta mycket lätta att identifiera i fasaderna även när korvirket inte ligger i dagen utan är klätt med panel eller puts. Anledningen till detta är att korsvirket begränsar möjligheten till fönstersättning på ett helt annat sätt än i sten- och liggtimmerhus. I ett korsvirkeshus måste fönstren passas in i facken mellan ständarna. Det här gör att fönstren hamnar med mellanrum av antingen ett helt fack eller bara en ständare. I stugan som vanligtvis var husets största rum och där man ofta satte in två fönster hamnade dessa därför mycket tätt med ett avstånd av bara en ständare. Det gör även att man utifrån ofta mycket enkelt kan se var i byggnaden stugan ligger.
Taket på skånelängan har en lutning mellan cirka 48 och 55 grader vilket gör taket ungefär 1,5 gånger högre än den synliga delen av långsidans vägg. Taksprånget är litet eller obefintligt. Tillsammans med sin smala bredd, sällan överstigande 6 meter, ger det här skånelängan ett mycket karaktäristiskt utseende. I sin äldsta form har taket varit konstruerat med hjälp av åsar på vilka yttre takstolar legat. Takmaterialet har varierat beroende på geografiskt område. Halm och vass har alltid varit vanligt, men senare även spån, papp, tegel och pannplåt. Efter att Skandinavisk Eternit AB startade produktionen av fibercementplattor i Lomma 1906, blev eterniten också allt vanligare som takmaterial på Skånelängorna.
Förutom de möjliga arven från högfloftsstugan i form av dubblerade dörrar på framsidan, en eller två dörrar på baksidan och de smala och ofta genomgående förstugorna så är skånelängan den allmogebyggnad som uppvisar allra störst variation i planlösningen. Där enkelstugor, parstugor, och framkammarstugor är relativt fixerade i samma form varierar skånelängan en hel del i planlösningen. Vid sidan om försugorna är rumsdispositionen fri men traditionen har givit en tonvikt på rum i fil med dörrar i linje vilket gör att man i en skånelänga ofta kan stå i ena änden av huset och se rakt igenom dörröppningarna till den andra ändan. På grund av den smala bredden är rummen oftast genomgående. Den stora bakugnen, ”illaren”, vars storlek gjorde att den inte sällan stack ut genom fasaden på husets baksida, är ett annat specifikt attribut för den skånska bostadslängan.
Skorstenen introducerades allmänt i den svenska allmogebebyggelsen under 1600-talet. Medan den öppna elden i stugan kom att förbli vanlig i nordsverige även med murstockens intåg i husen, tog Skåne en annan väg genom spridningen av sättugnen under 1600-talet och tillkomsten av den mycket speciella illaren, som utvecklades ur det äldre kupolköket. Illaren är en murstock som vidgar sig till ett mindre rum från vilken all eldning i den skånska bostadslängan skedde. Den skånska stugan – eller ”stuvan” värmdes av en sättugn som även kallas för biläggare, utläggare eller järnkakelugn och som eldades inifrån illaren. Sättugnslösningen gjorde att köket tidigt kunde avgränsas från stugan med en vägg i och med att sättugnen eldades från ”baksidan” på andra sidan väggen. Åtminstonde sedan slutet av 1700-talet får man i alla fall anse att öppna eldar i de skånska stugorna var mycket ovanliga och stugorna värmdes allmänt genom biläggarna. Här är det nog inte en slump att sättugnen spreds på slättbygden ungefär samtidigt som vi ser en övergång från skiftesverk till korsvirke. Antagligen har införandet av sättugnen, liksom övergången till korvirke, drivits ur behovet av att spara ved på slättbygden.
Illaren låg vanligtvis förlagd bakom förstugan och mellan stugan och sterset som var ett sorts grovkök och som troligen fått sitt namn från danskans stegerhus (stekhus). Sterset innehöll vanligtvis en tvättgryta som även den eldades inifrån illaren. Mot förstugan avdelades illaren med en delad vikvägg eller stora dubbeldörrar vilka öppnades när anbänken – det vill säga illarens plana bänk för matlagningseld – och illarens stora bakugn skulle användas. Dörrarna stängdes när illaren använts färdigt för dagen.
