Att slå panel
Ibland undrar jag om vi alldeles har glömt bort hur man egentligen skall bygga hus. Det är som om all kunskap vi en gång hade försvann någonstans i rekordårens byggvirvlar och ännu inte kommit tillbaka. Jag är på väg att byta panel på en av våra kupor under det pågående takbytet och det som gör mig fundersam den här gången är hur panelvirket jag precis fått levererat egentligen är hyvlat. Virket jag beställt är helt vanliga klädselbrädor från bygghandeln med ena sidan maskinhyvlad och andra sågad. Det som gör mig konfunderad är att det inte är samma sida på brädorna som är hyvlad, utan brädorna är slumpvis hyvlade, antingen på kärn- eller splintsidan. Låt mig förklara.
Vi brukar ju säga att när vi målar med linoljefärg så gör vi det på hyvlat virke och slamfärgar vi så gör vi det på sågat virke. Så långt allt väl. Jag har virke med både hyvlad och sågad yta. Men det är inte allt man behöver veta när man slår en panel. En panel slagen på rätt sätt skall sitta med kärnsidan utåt. ”Glada sidan” utåt som en del säger. Det finns flera anledningar till detta. Dels är kärnsidan brädans hårda sida, vilken bäst står emot röta. För det andra kommer brädan om den sitter rätt med tiden att skåla sig med kanterna in mot väggen. Träts ådring strävar nämligen efter att räta ut sig över tid. Sätter man brädan bakfram riskerar skålningen med tiden att göra att brädans kanter släpper från väggen och fukt kryper in. Det är precis på samma sätt när man lägger golv. Kärnsidan ska vara uppåt, då får man ett tåligare golv och slipper slå tårna i kanter som rest sig. Därför är det så urbota dumt att inte hyvla brädorna på samma sida. Och ännu dummare av mig att inte kontrollera vad det är jag köper. För är det något jag borde lärt mig vid det här laget så är det att om man inte är riktigt specifik, då får man mest bara skit. Å andra sidan får jag ju nu nöjet att öva mig på att hyvla nästan två hundra meter panel för hand.
Panel skall spikas och inte skruvas. Gamla skruvar tenderar nämligen alltid att gå sönder när de skall dras ut och då har man ett helt litet helsike när det är dags att byta någon rötangripen bräda i framtiden. Med spik och en kofot går det betydligt lättare. När panelbrädorna spikas skall de fästas med en spik i mitten av brädan och inte en på vardera sida. Det här har inget att göra med hur det gjordes förr i tiden. Då gjorde man på alla möjliga sätt beroende på tycke och smak, nivå av kunskap och tillgång på spik. Nej, anledningen till att vi fäster panelbrädor med en rad spik i mitten av brädan och inte två rader i brädans ytterkanter är att brädan skall kunna röra sig obehindrat utan att spricka allt eftersom den sväller och torkar. Eftersom brädan också kommer att slå sig utåt på mitten hjälper spiken något att hålla emot. Använd dock inte för kort spik som helt riskerar att dras ut när panelen slår sig. En tumregel är att minst två tredjedelar av spiken skall fästa i underlaget. Locklisterna spikas därefter också med bara en rad spik i mellanrummen mellan panelbrädorna och inte igenom underliggande panel. Detta eftersom vi vill att bräda och läkt skall kunna röra sig oberoende av varandra när virket krymper och sväller för att de inte ska dra sönder varandra.
Sist kan man väl nämna att furu gör sig bättre i din panel än gran. Furu står nämligen bättre emot röta. Gran är känsligare mot både röta och svamp. Å andra sidan tycker jag att en bra princip är att använda sig av samma virke som man använt tidigare om det är så att man byter ut gammal panel. Det bevarar husets karaktär och blir oftast inte helt fel.