Den solskiftade byn
Vid mitten av 1800-talet bodde fortfarande 90% av den svenska befolkningen på landsbygden. Och de allra flesta av dem bodde i bysamfälligheter. Det tror jag de flesta av oss har en god bild av. Vår bild av den förindustriella byn är däremot ofta helt fel. Många gånger är den påverkad av hur de byrester vi kan besöka på landsbygden idag ser ut. Men dagens byar är långt ifrån vad de en gång var. Man bör nämligen betänka att det vi idag ser som byar på landsbygden oftast bara är de rester som återstår efter 1800-talets skiften. Skiftesreformerna som genomfördes i slutet av 1700- och början av 1800-talet är komplexa och innebar en radikal omvandling av landsbygden och påverkade inte bara bebyggelsen i sig utan även landets demografi, urbaniseringen, utvandringen, produktionsfaktorerna och den sociala organisationen på landsbygden, varför de förtjänar en helt egen artikel. Här nöjer jag mig därför med att säga att skiftena, särskilt enskiftet och det laga skiftet, många gånger sprängde byarna och de flesta av byns gårdar flyttades ut ur bygrupperingen till det som tidigare varit byns utmarker. När vi tänker på den solskiftade byn – det som ibland benämns den oskiftade byn – , alltså byn innan 17- och 1800-talets skiftesreformer, måste vi därför tänka oss att den bestod av betydligt fler gårdar än idag. Jag säger gårdar, för det betyder inte nödvändigtvis antalet hus. Sedan skiftena har många byar växt genom gathusbebyggelse som uppförts för att fylla funktioner som bostäder för byns egendomslösa, affärer, postkontor och sommarbostäder. Å andra sidan har mycket av den äldre fägårdsbebyggelsen rivits efter att de förlorat sin direkt ekonomiska funktion.
När vi försöker föreställa oss den solskiftade byn behöver vi först alltså tänka att byns kärna bestod av flera gårdar där varje gård bestod av många byggnader med en mängd ekonomifunktioner som brukades aktivt av antingen självägande bönder eller av bönder som arrenderade frälse eller kronomark. Innan Västerås recess 1527 kunde denna mark även vara kyrkomark. Regionala skillnader har förstås existerat och de mellansvenska byarna har ofta varit begränsade till en handfull gårdar i varje by, medan byarna i Dalarna och Skåne ibland kunnat uppgå till över tusen personer. För det andra stod ladorna och stallen inte tomma som de gör idag. Majoriteten av den förindustriella byns invånare var nämligen kreatur. Och kreaturen gick fria. Det här är en stor skillnad mellan då och nu. Idag är det djurens betesmarker som hägnas in, i den oskiftade byn var det den brukade jorden som stängdes och boskapen betade fritt i dikesrenar, mellan gårdarna och upp på skogen. Stängda fägator ledde från gårdarna ut på betesmarkerna.
Regionala skillnader mellan byarna finns inte bara när det gäller byarnas storlek. Även byns placering i landskapet och bebyggelsens form skiljer sig åt. Vad gäller placeringen i landskapet är det främst Skåne som skiljer ut sig gentemot övriga Sverige. I det skånska slättlandskapet lades byarna med fördel nere i dälderna där det inte sällan fanns vattendrag och skydd för vinden, medan byn i resten av Sverige gärna låg placerad på höjder och i backsluttningar.
När det kommer till byns form har den skiljt sig både mellan och inom landskapen i tre huvudtyper av byformationer. Den vanligaste formen är den så kallade klungbyn. I klungbyn ligger gårdarna spridda i en fri formation i små grupperingar vilket gör att det ibland kan vara svårt att förstå om det rör sig om en by eller flera sammanväxta byar. De stora byarna i Dalarna har bland annat utgjorts just av klungbyar och formen har varit den nomala i hela mellansverige.
I östra Svealand har klungbyn samexisterat med den mer slutna radbyn, vilken också varit vanlig i framförallt östra Götaland. Exempel finns även i Skåne. Idag förknippas radbyn särskilt med Öland där ett flertal oskiftade radbyar fortfarande existerar. I radbyn ligger gårdarna längs en gemensam bygata, antingen på båda sidor om gatan eller endast den ena. Gårdarna ligger med ekonomilängor som vätter ut mot gatan på så sätt att längornas långsidor bildar en näst intill sammanhängande mur ut mot gatan. Infarten till gårdarna utgörs inte sällan av portförsedda körslen i byggnaderna. Se gärna fotot i början av artikeln. Skyddade innanför uthusen ligger mangårdarna. Fägård och mangård är vanligtvis tydligt avskiljda i radbyarna, antingen genom ett staket eller av en stallänga.
Den tredje formen av by är rundbyn vilken ibland även kallas för platsby. Gårdarna i denna typ av by är placerade kring en öppen plats, en kyrka, ett vattendrag eller en betesvall. Den här byformationen är särskilt vanlig i Skåne.
Men byarna bestod inte bara av böndernas gårdar. En befolkningsgrupp som kom att öka explosionsartat under 1700-talets andra halva och början av 1800-talet var den obesuttna landsbygdsbefolkningen. Biskop Esaias Tegnérs berömda citat ”freden, vaccinet och potäterna” pekar på några av de avgörande faktorerna för denna befolkningsökning som blev alltför stor för att absorberas in i den självägande bondeklassen. När fler barn överlevde till vuxen ålder gick gårdarna inte längre att dela vid arv och de yngre barnen blev därför inte sällan utan jord. Dessa egendomslösa fick många gånger försörja sig antingen som hantverkare eller som jordbruksarbetare på andras gårdar. Deras bostäder uppfördes på en särsklid del av byarnas mark. I de skånska rundbyarna låg denna i byns mitt, i fägatan, vilket levt kvar i den skånska benämningen ”gatehus” för hus utan tillhörande jordbruksmark. Även i västra Götaland var det vanligt att de jordlösa bodde centralt i byn längs bygatan, på den så kallade ”tån”. I östra Götalands radbyar fanns däremot ingen plats för bebyggelse i byns centrum, varför de egendomslösas hus uppfördes i byns utkant på vad som kallades ”malmen”, det vill säga en mindre fruktbar del av byns utmark.
Utmarken, till skillnad från inägorna var byns gemensamma egendom och bestod av betesmark och skog. Här kunde även ny hägnad åkermark brytas, så kallade ”lyckor” som nyttjades gemensamt eller arrenderades ut till torpare av byalaget. Inägorna bestod av åkermark i ett antal större gärden eller ”vångar” runt byn. Varje vång var i sin tur delad i privata tegar. Varje gård hade del i varje vång på så sätt att god och sämre jord fördelades rättvist mellan byns samtliga gårdar. Det betyder dock inte att gårdarnas tegar var lika stora, utan storleken baserades på gårdens del i byn. Fördelningen av åkermark utgick i de flesta landskapslagar från tomtens storlek utmed mot bygatan, vilket förklarar uttrycket ”tomt är tegs moder” som förekommer bland annat i södermannalagen. Störst tomt fick störst teg och fördelningen av tegar gjordes medsols enligt gårdarnas läge i byn. Byns östligaste gård hade alltid den östligaste tegen i varje vång, näst östligaste gården fick tegen bredvid och så vidare.
Det faktum att solskiftet är reglerat i landskapslagarna gör att vi vet rätt väl hur jorden var fördelad, men också att solskiftet inte var något som vuxit fram organiskt utan faktiskt reglerats och skapats genom omfördelning av jord inom byn för att omorganisera en tidgare fördelning som antagligen varit mer organiskt rörig. I upplandslagen från 1296 stadgas till exempel att all mark skall vara solskiftad och inte lagd i hammarskifte. Exakt vad hammarskifte innebar vet vi tyvärr inte och vi vet heller inte om det var en benämning som förekom i andra landskap än Uppland. I Skåne och de tidigare danska landskapen fanns innan solskiftet något som kallades bolskifte vilket åtminstonde under medeltiden i stort påminner om solskiftets principer. Hur jordfördelningen sett ut i under järnåldern vet vi däremot inte. Att solskiftet införts någon gång under tidig medeltid och man då funnit det nödvändigt att reglera principerna i lag är dock tydligt.
Staket mellan tegarna i den solskiftade byn saknades, men vångarna hägnades med en bygemensam stängning för att hålla djuren ute. De smala tegarna gjorde att stängning, sådd och skörd behövde samordnas mellan gårdarna och det gemensamma bruket av utmark och äng för torv, lövtäkt och slåtter gjorde att byns människor var beroende av varandra i den oskiftade byn. I ett land där vi gjort oberoende till en social ingenjörskonst är det därför varken byggnadernas utformning, byggnadernas placering i landskapet, tekniken eller arbetets uppgifter som är den största skillnaden mellan dåtidens bondesamhälle och dagens Sverige, utan det sätt arbetet och den sociala samvaron organiserades.
