Skiftesreformerna 1749 – 1928
Den här artikeln har vi länge svansat runt som en katt kring het gröt. Jag vet inte i hur många artiklar vi har varit inne och nosat på de stora jordskiftena och deras konsekvenser. Och det är inte så konstigt, för skiftena lade grunden till 1800-talets jordbruksrevolution vilket i sin tur lade grunden till industrialisering och urbanisering. Och det här har förstås en direkt och stor bäring på demografin och bebyggelsen både i våra städer och på landsbygden. I den här artikeln ska vi därför titta lite närmare på de tre stora skiftena under 17- och 1800-talet: storskiftet, enskiftet och laga skifte.
Storskifte
Upprinnelsen till storskiftet tar sin grund i den begränsning som uppstått i den solskiftade byn när det kommer till nyttjande av jordbruksmark och möjligheter till hemmansklyvningar. Hur solskiftet fungerade beskrev vi i artikeln Den solskiftade byn vilken man kan läsa om man vill ha en utförligare bakgrund till storskiftet. I korthet kan man säga att solskiftet fungerade på så sätt att jorden delades upp i vångar bestående av bra och sämre jord. Varje vång delades därefter in i långsmala tegar. Varje byaman ägde sedan teg i förhållande till storleken på gårdens del av byn. ”Tomt är tegs moder”, som det står i Södermannalagen. Det vill säga, stor gård lika med stor teg. Liten gård, liten teg. Mängden jord var alltså olika, men principen var att varje gård fick del i både god och sämre jord. Vid arvsskiften delades tegarna på längden mellan de barn som ärvde gården. Den här praktiken ledde med tiden till att tegarna blev mycket smala och opraktiska att bruka. Lotter inte bredare än två till tre meter var vanliga vilket gjorde att den enskilda brukarens kontroll över lotten försvårades. Standarden på ogräsbekämpning och växtskydd tenderade bli efter den minst ambitiösa brukaren i byn eftersom försummade tegar blev källor till spridning av ogräs och växtsjukdomar.
1741 skrev Lantmäterikontorets chef Jakob Faggot en rapport till Vetenskapsakademien i vilken han beskrev konsekvenserna av solskiftet och förespråkade ett skifte enligt brittisk modell i vilken varje byamans ägor skulle slås samman till större åkrar. Byamän som fick sämre mark skulle kompenseras med mer mark än den som fick god, varvid systemet kunde behålla något av den rättviseprägel som rått inom solskiftet. 1749 infördes ett stadgande om storskifte i lantmäteristadgan vilken kunde genomföras om byalaget i konsensus förespråkade ett skifte. 1757 utfördes ett förordnande från Kungl. Maj:t om storskifte i vilken reglerna skärptes till att utföras om endast en byaman önskade skifta jorden. Storskiftet var fortfarande dock inte obligatoriskt.
Storskiftet enligt 1741 och 1757 års stadganden innebar att inägomarken, det vill säga åker och äng skiftades, medan utmarken fortsatte att vara samfälld. Skiftesstadgan stipulerade att varje markägare skulle få sina jordar sammanförda i så få skiften som möjligt, i högsta fall fyra. I verkligheten kom det sällan att bli så. Ägosplittringen förblev stor och i praktiken innebar skiftet endast att tegarna blev färre men större. I och med att byarna behölls intakta kvarstod problemet med långa avstånd mellan tegarna. Det faktum att nya skiften kunde begäras av enskilda byamän skapade på sina håll i landet även osäkerhet över långsiktigheten i skiftets beständighet. Begränsningarna innebar att storskiftesförordningen reviderades 1783 varvid det blev möjligt för enskilda byamän att begära också uppdelning av utmark och total separation från byn, något som förebådade 1807 års enskiftesreform. Storskiftet fick dock varken den effekt eller utbredning myndigheterna tänkt sig, varför storskiftets tillkortakommande snart innebar att ett annat grepp kom att behövas.
Ensskifte
I slutet av 1700-talet började Rutger Macklean att experimentera med mer radikala skiftesreformer på sitt gods Svaneholm i Skåne. Macklean tog inspiration från de skiften som tidigare genomdrivits i England och Danmark. Med friherrens rätt och efter principen en gård, ett skifte, flyttade Macklean helt sonika ut sina landbor trots häftiga protester att uppföra nya gårdar centrerade på nya markskiften som tilldelades deras arrenden. Och det här fick effekt på produktiviteten. Plötsligt behövde sådd, slåtter och skörd inte längre samordnas med övriga gårdar i byn. Standarden kunde därför sättas utifrån var gårds ambition och inte nödvändigtvis sänkas till den minst proaktiva och ambitiösa lantbrukaren. Antalet vångar att bruka minskades kraftigt och avstånden mellan dem radikalt i och med att byarna sprängdes och all jord samlades i ett sammanhängande block runt gården. Produktivitetsvinsterna ledde till att regeringen förordnade om enskifte på Mackleans principer för hela Skåne 1803, för Skaraborg 1804 och för hela riket utom Finland, Kopparberg och de norrländska länen 1807. Enskiftet kom dock framför allt att genomföras i de skånska kustbygderna, delar av Öland samt begränsade områden i Blekinge, Västergötland och Värmland. Utmärkande för enskiftet är att skiftet framför allt genomdrevs i områden där andelen självägande bönder var liten och godsadeln eller kronan som enskild markägare hade möjlighet att framtvinga skiftesreformer på mark främst brukad av frälse- och kronobönder. Det här leder oss till att kort kommentera något om hur detta kanske kommer sig.
Den sociala miljön på godsen och den roll som herrgårdarna spelade i den sociala strukturen i landsbygdens samhällen skiljer sig markant från böndernas gårdar. På godsen möttes samhällets absoluta överklass och landsbygdsbefolkningens allra fattigaste obesuttna. Den sociala sammansättningen var därför betydligt mångsidigare än på böndernas gårdar och gårdsfolket mer heterogent. Herrgårdarna var också på ett helt annat sätt än böndernas gårdar centrum för nya idéer. Detta bör dock knappast tillskrivas en mindre djupt rotad traditionalism inom adeln än hos bönderna, utan snarare förklaras med gårdens större sociala bredd och tätare kontakter med omvärlden. Många adelsmän bodde i städer stora delar av året, barnen sändes till skolor utomlands och gäster kom långväga ifrån. Allt detta gjorde att adeln var mer exponerad för nya idéer än bönderna. Adeln var också ett stånd som var betydligt mer trend- och modekänsligt än bönderna vilket tog sig uttryck i både herrgårdarnas arkitektur och den ekonomiska planeringen av gårdsmiljön. Sammantaget blev godsen med andra ord ofta centrum för experimenterande med nya verktyg och nya strukturer. Nu bör detta dock inte tolkas som att bönderna alltid var traditionellt bundna och avogt inställda till skiftesreformerna. 17- och 1800-talets bönder var tvärtom mycket aktiva i den agrara omvandlingen. Värt att komma ihåg är att både bönder och adel verkade under samma betingelser vad gäller jordbruket och båda var intresserade av en säker avkastning för att kunna säkra reproduktionen av hushållet. Tidig och långvarig exponering gentemot nya brukarformer torde dock varit en inte obetydlig drivkraft för godsens pådrivande roll i skiftena. Det som kanske framförallt underlättade enskiftets genomförande i godsbygderna var dock den begränsade möjlighet till opposition frälsebönderna hade gentemot godsadeln. Man bör nämligen ha i åtanke att de byamän som i skattebondesamhällen förespråkade skifte, många gånger blev utsatta för motkampanjer av sina grannar vilket förstås kunde göra det svårt att begära skifte även om man så önskade. 1800-talets bondesamhälle var i mångt och mycket ett kollektivt samhälle och att bryta sig loss från ett sådant var långt ifrån något självklart.
Laga skifte
Ett mer omfattande genomförande av enskiftet skedde med andra ord främst i Skåne. I Finland och den svenska norrlandslänen förordnades över huvud taget inte om enskifte. 1827 beslutas därför om ett tredje skifte under namnet laga skifte vilket bäst kan beskrivas som en kompromiss mellan storskiftet och enskiftet. I laga skiftes förordning tilläts marken fördelas på ett begränsat antal lotter runt gården. Utflyttningstvånget bestod liksom uppdelning av både inägor och utmark. Resultatet av laga skifte blev att i perioden mellan 1827 och 1928 när skiftesstadgan ersattes av 1926 års jordfördelningslag så kom laga skifte att genomföras i nära nog hela landet. Notera kan man göra att Dalarna undkommit med mindre än 50% av jorden skiftad. Det innebär förstås inte att halva Dalarna är täckt med två meter breda tegar. Sammanslagningen av jordbruksmark har här i stället löst sig organiskt genom uppköp av mark. Däremot innebär det att Dalarnas bystruktur är intakt på ett helt annat sätt än i övriga landet. Enskiftet och laga skiftet innebar nämligen en upplösning av byarnas bebyggelse i och med det så kallade utflyttningstvånget. Man har beräknat att omkring 100 000 gårdar monterades ner och flyttades under de här åren. Konsekvenserna både för bebyggelsen och den sociala miljön i byarna blev omfattande. Ett direkt resultat var förstås att de gamla byarna minskade kraftigt i storlek och ersattes av ett landskap bestående av ensamgårdar. I många byar blev de obesuttnas bebyggelse, gatehusen och backstugorna dominerande i byn snarare än böndernas gårdar. En annan följd av skiftena var att hemmansklyvningarna åter tog fart i och med att jorden sammanfördes till större block som rent fysiskt åter var möjliga att dela. Den nya hemmansklyvningen ledde på sina håll till att de utskiftade gårdarna blev centrum för nya bybildningar i takt med att marken klövs och ny utmark odlades upp. Det här kan man faktiskt också se spåren av i mängden parstugor som i arvsskiften delats, flyttats isär och blivit till två enkelstugor. En del av bakgrunden till den förändring som sker vid mitten av 1800-talet när Sveriges vanligaste hus övergår från att ha varit en parstuga om en våning till att bli en enkelstuga i två våningar.
Vid sidan av implikationerna för böndernas gårdar påverkas även torpbebyggelsen och de obesuttnas bebyggelse kraftigt av skiftesreformerna. Före skiftena ligger de obesuttnas bostäder samlade i byn längs fägatan eller tån (ex. Skåne, Västergötland) eller strax utanför byn på den så kallade malmen med icke uppodlad jord (ex. Öland). Beslutet att inrätta torp och backstugor på de gemensamma utmarkerna var i den solskiftade byn ett beslut som byalaget tillsammans fattade. I och med storskiftets uppdelning av utmarken övergår denna rätt till den enskilda brukaren. Tillsammans med ett riksdagsbeslut 1743 vilket gjort torp på enskild bondejord skattefri, leder detta till att många bönder nu börjar se fördelen med att arrendera ut avskilt liggande gjord, varför backstugor och torp nu börjar spridas ut på de skiftade gårdarnas marker. Torparen får här en direkt funktion i förhållande till bönderna i form av att göra annars obrukbar mark brukbar. Detta öppnar dörrarna för en expansion av torpbebyggelsen som under några decennier kan svälja den ökande obesuttna befolkningen på landsbygden. Detta är ett stort skifte i förhållandena på landsbygden under 1700-talet, tidigare har nämligen adel och kungamakt genom lag aktivt förbjudit eller hållit ned inrättande av torp på bondejord för att säkra arbetskraft till godsen. Laga skifte som förordnas 1827 får dock en omvänd effekt på landsbygden i förhållande till storskiftet. När gårdarna flyttades ut ur byarna placerades de nämligen gärna vid de torp som efter storskiftet byggts på utmarkerna. Torparna avhystes när bönderna nu själva kunde odla den mark som samlats runt gården. Torparna blev istället backstugusittare och dessa ökade markant. Man har till och med menat att den här radikala nedgången i antalet tillgängliga torp varit en direkt orsak till den ökande amerikaemigrationen under 1800-talet. Om inte annat blev den ökande proletariseringen av landsbygdens obesuttna under 1800-talet en direkt drivkraft för många att söka sig arbete i städerna där jordbrukets proletariat med tiden förvandlades till industriproletariat. Men det är en helt annan historia. Eller egentligen inte. Vad jag menar är att vi får ta det en annan gång.