Takbyte del 3 – Summering av erfarenheter
Taket är klart. Och för mig är det därför dags att bekänna mina byggnadsvårdssynder. Ni vet, allt det där man har kompromissat med, eller misstagit sig på. En del skuld kommer jag i all ödmjukhet att ta på mig själv. Lite kommer jag att skylla på andra.
Att projektleda ett takbyte och koordinera snickare, plåtslagare, murare och elektriker är ett intensivt arbete som kan suga musten ur den bäste. Helt enkelt är det inte att projektleda sig själv heller. Bara att ta sig ur sängen kan ibland kräva till synes oöverstigliga insatser. Trots att jag kände mig väl förberedd när vi drog igång arbetena i september så lyckades jag falla i mängder av gropar jag inte borde fallit i. Den första var förstås byggstartsdatumet. Hösten är en dålig tid att byta tak på. För det första så regnar det en hel massa mer än det gör på vårvintern. För det andra är det en god gammal regel att alla isolerade tak skall vara färdigbyggda senast i april för att byggfukten skall hinna torka ur innan kondenssäsongen på hösten slår till. Mellan tummen och pekfingret kan man säga att ett tak som är färdigt i april ångar ur byggfukten på ca 2–3 månader. Ett tak som läggs på hösten tar cirka 8 månader att torka ur. Det ger bättre växtförutsättningar för exempelvs mögel och en sämre start för det nya taket. Det här lärde jag mig förstås i skolan precis veckan efter att vi rivit det gamla taket. Så kan det gå när man inte gör sin läxa i tid.
Det tak vi har lagt är inte utfört på sådant sätt som ett plåttak lades på 1920-talet. Tidigt i processen valde vi nämligen att göra en bandtäckning i stället för skivtäckning. Det här beslutet motiverades framför allt av ekonomiska ställningstaganden eftersom kostnaden för skivtäckning med ståndrännor med råge överskred vår budget. Saltarvet byggdes ursprungligen med en slättäckning av papp på vilket det sedan 1940-talet legat ett rött eternittak. Ingen av dessa takmaterial var några alternativ vid vår omläggning. Bygglovsnämnden motsatte sig papp. Det hjälpte inte att vi kunde visa fotografier på hur huset sett ut då det byggdes. Kommunen hade en grandiosare vision för gatan genom byn än vad vårt papptak kunde förmedla. Eftersom takstolarna inte skulle klara tyngden av ett tegeltak stod valet mellan plåt, fibercement och shingel. Vi ansåg därför att röd plåt blev försvarbart genom att det behöll takets röda uttryck som funnits under 4/5 delar av husets livslängd och var ett samtida byggmaterial till skillnad från fibercement och shingel. När vi insåg att vi av kostnadsskäl inte skulle kunna göra en skivtäckning, valde vi ändå att betrakta plåten positivt genom att materialet var samtida och att bandtäckningen på ett tydligt sätt skulle signalera brottet med ursprunget för den invigde. Tanken var att det för den oinvigde skulle se gammalt ut, men för den belästa byggnadsvårdaren skulle visa att taket blivit omlagt under husets historia. Något för alla helt enkelt och mycket postmodernt! Att taket riskerade ge ett randigt intryck som stora bandtäckta takfall ibland kan göra, bedömde vi som liten i och med mängden kupor, vinklar och genomföringar vi har på taket. Det händer helt enkelt rätt mycket på våra relativt små takfall.
Allt det här kanske låter genomtänkt, men i mycket är det tyvärr en påtvingad efterhandskonstruktion. Allra helst hade vi utan tvekan önskat ett skivtäckt plåttak, men byggnadsvård och renovering är en process full av kompromisser. Finns inte pengarna, så finns de helt enkelt inte. Och då måste man kompromissa. Och i valet mellan bandtäckt plåt och shingel eller modern fibercement var valet av plåt enkelt. Sådana här kompromisser motiverar däremot inte att göra förändringar där stiluttrycket faktiskt går att behålla till en överkomlig summa, vilket kommer förklara min annars rätt så omotiverade ilska över ett par allt för utskjutande fönsterbleck som du kommer läsa om alldeles strax.
Förutom att välja rätt säsong för bygget och rätt takmaterial, så skulle man kunna säga att metoden för att få till ett lyckat takbyte är densamma som att få kvalitet ur vilken annan process som helst. Det handlar helt enkelt om att specificera slutresultatet så väl det går, förstå och kartlägga processen mot målet, göra en riskanalys på vad som kan gå fel i varje moment och därefter sätta en kontrollplan på plats för att säkra att dessa fel inte manifesteras i verkligheten. Suck. Det är mycket jobb det. Men tyvärr finns det inte riktigt någon genväg här. Gå noggrant igenom lösningar och arbetsmoment på plats med byggaren innan byggstart. Är byggaren ointresserad av att diskutera lösningar på plats, byt firma. Går det fel så går det nämligen oftast fel redan från början. Oftast genom att beställare och utförare har olika syn på specifikationen och det förväntade slutresultatet. Att detaljerat specificera vad som skall utföras och hur det skall se ut är därför det allra viktigaste i större renoveringsprojekt. Ta god tid på dig, detaljera och rita gärna.
För att minska risken att tala förbi varandra är det även en god idé att anlita en firma som är van att renovera äldre hus med gamla metoder. Eller rättare sagt, det är nog egentligen en förutsättning. Det går nämligen inte att lära vilken byggare som helst både arkitekturhistoria och historiskt bygghantverk på tio veckor. Mycket är därför vunnet genom att båda parter tänker lika. Säger vi målat, tänker båda linoljefärg. Säger vi falsat plåttak, tänker båda skivtäckning, inte bara den ena medan den andre tänker bandtäckning. Säger vi täta, tänker båda lindrev och inte byggskum. Säger vi takavvattning tänker båda ståndrännor, inte hängrännor. Och så vidare. Med arkitekturhistorisk kompetens och byggnadsvårdserfarenhet kommer även insikten hos leverantören om vilka frågor som behöver klargöras. Saknas byggnadsvårdserfarenhet, kan man ge sig den på att leverantören kommer att förutsätta att arbetet skall utföras som det brukar, det vill säga med en modern byggstandard och byggskum och så kommer det göras helt oavsett om huset redan uppvisar goda exempel på hur saker och ting borde vara utformade. Och det är här som fönsterblecken kommer in i historien.
När fönsterblecken på de nya fönstren på Saltarvet var monterade visade det sig nämligen att de stack ut mer än sex centimeter över fasadlivet. Hujedamej! Det här är ju förstås en skitsak för för plåtslagarlärlingar som lärt sig att sugande fasader i puts skall ha ordentliga överhäng. Och det ska de om man bygger som man gör idag. Vi var dock mer intresserade av att få kopior på de bleck från 20-talet med nätta överhäng på ett par centimeter som pryder alla andra fönster i huset. Så här efteråt inser jag att sådant hade varit värt att påpeka i specifikationen. Samma sak gäller vindskivorna. Det ursprungliga taket hade vindskivor i plåt med en bredd om ca 80 mm. När jag kommer till bygget sitter plötsligt vindskivor med en bredd på över 160 mm uppslängt på gavelröstena. Igen, det här var inte specificerat från min sida. Min outtalade förväntan var dock att de äldre måtten skulle behållas i det nya taket. Det var bara att börja riva och kasta helt ny plåt på tippen. Och det som grämer mig är att det här egentligen inte är plåtslagarens fel utan mitt eftersom jag varit otydlig och slarvat med detaljspecifikationen.
Samtidigt som det är lätt att ta på sig ansvaret för detaljspecifikationer är det oerhört svårt att ha koll på alla de detaljer i utförandet som man behöver i ett bygge. Har man inte gjort en minutiös specifikation behöver man ständigt vara på plats för att upptäcka byggfel i tid innan kostnaden för att åtgärda dem blivit orimlig. Och det är förstås inte möjligt för privatpersoner som har andra arbeten att gå till på dagarna. Här krävs det istället att hantverkare börjar ställa fler frågor än vad de gör för att säkra att de förstått uppgiften de skall utföra. Jag uppfattar nog att byggföretagare av slentrian gärna skyller fel på att uppdragsgivaren varit otydlig. Men då undrar jag om det verkligen är rimligt att avkräva lekmän perfektion i byggspecifikation. Borde inte detta ansvar ligga på hantverkare som som proffessionellt arbetar med byggnation?
Jag tror också att framtiden kommer kräva att byggindustrin vaknar upp och börjar tänka över hur deras sätt att bygga kan anpassas för att minimera resursförluster och möjliggöra underhåll under hela husets livscykel. Ett exempel på detta som jag skulle vilja dela är hur man i modern plåttakläggning har börjat göra takfotsavslut. I stället för att utforma plåtavsluten med droppnäsor av olika form som förr i tiden, viks idag fotplåtarna ned i hängrännorna på ett sätt som i praktiken gör det näst intill omöjligt att byta hängrännor utan att förstöra taket. Dessutom blir det mycket svårt att vid ommålning komma åt att måla bakom rännorna eftersom de inte enkelt kan plockas ned från taket. Jag förstår förstås att den här konstruktionen är effektiv när det kommer till att skydda fasaden från vattenstänk, men till vilket pris? I stället för att underlätta underhåll när det behövs lite ny puts, färg eller några meter ny hängränna behöver man byta hela fotplåten. Något som ingen vanlig människa är kapabel att göra själv.
Hade jag gjort om samma resa igen hade jag varit betydligt noggrannare med mina specifikationer. Dessutom hade jag tvingat hantverkarna att acceptera att ha fasta byggmöten en gång i veckan för att gå igenom kommande moment och diskutera detaljerna. Det hade dessutom gett mig själv som åtagit mig att leverera en hel del av snickeri- och målningsarbetena att få en framförhållning i planeringen. I min enfald tänkte jag att firman som stod för totalentreprenaden skulle inberäkna mig i sin koordinering av byggmomenten. Men det är klart att de inte gjorde eftersom jag framför allt uppfattades som kund och inte underkontrakterad snickare. Det här resulterade allt som oftast i att jag strax innan ett byggmoment skulle inledas fick veta att jag förväntades göra en veckas dagsverken på femton minuter. Hade vi haft ordentliga byggmöten varje vecka med möjlighet att ställa kontrollfrågor hade både samordningen och våra lösningar blivit bättre.
En sak där jag faktiskt upplever att vi gjorde rätt var att kontraktera en certifierad firma för rivningen av eterniten. Jag tror att det besparade oss en hel del bekymrade funderingar från våra grannar. Och sina grannar ska man också tänka på när man sätter igång och förvandlar halva grannskapet till en byggarbetsplats. Det besparade mig också en hel del tid som kunde läggas på roligare arbeten än att klättra runt på ett tak i skyddskläder och riva eternit. Vad det däremot inte gjorde var att frånta mig mitt arbetsmiljöansvar som byggherre. Trots att jag skrivit ett totalentreprenadkontrakt där så mycket som går av miljösamordningen och arbetsmiljöskyddet överförts på byggfirman så var firman som ansvarade för totalentreprenaden inte på plats en enda sekund under den tid som saneringsfirman rev asbest. I stället var det jag som fick stå och påpeka brister i skyltningen, skyddskläderna och hanteringen av avfallet. Bara för att firman är certifierad innebär det tyvärr inte att personalen nödvändigtvis följer riktlinjerna. Tydliga specifikationer är trots allt ingen garanti för efterlevnad. Till syvende och sist kommer du inte ifrån att du kommer behöva vara på plats mycket och ofta för att få det som du vill.
Och till sist: När man tror att allt är färdigt så är säkert hälften säkert kvar. Hos oss har vi ännu inte fått till funktionella galler för skorstenarna, stuprören skall upp och få skarpfalsade bockar och gammal originalplåt som lämnats kvar skall få ny linoljefärg. Därefter måste vinkeln mellan yttervägg och tak putsas till efter rivningsskadorna. Och sen ska fönsterblecken bytas förstås! Men allt det där tror jag nog att vi tar efter sommaren