Renoveringsraseriet och sockenkyrkorna
Nej, den här artikeln har trots sin titel inget med föreningen Renoveringsraseriet att göra. Däremot har jag förstås stulit uttrycket eftersom det är så oemotståndligt klatschigt. Och anledningen till denna stöld är att jag tycker mig kunna se en likhet mellan den materiella kulturförstörelse våra kyrkor genomgick i vågor under 1400-, 1600- och 1800-talen och den moderniseringshysteri som under 1900-talet gått och fortfarande går igenom våra städer. Därav alltså referensen till renoveringsraseriet som gör sitt bästa för att bekämpa att dörrar, fönster och andra gamla byggnadsdetaljer går på tippen. Men det är inte bara fönster och dörrar som går på kassation i våra innerstäder idag. I ett rasande tempo utraderar vi hus och hela miljöer på ett sätt som gör att det snart inte finns någon äldre bebyggelse kvar i våra innerstäder. Inte ens de få hus som överlevde femtio- och sextio-talens citysaneringar får stå kvar utan måste rivas för att bereda plats åt modernismens dekonstruktivistiska glasschabrak.
Men kanske är det så att radikala bebyggelseförändringar lite orättvist skylls på arkitekturens modernism? Kanske är det egentligen människans inneboende strävan efter modernitet som är skurken i sammanhanget? En strävan som ligger förborgad i oss som varelser i och med att vi fått förmåga att placera vår samtid i ett linjärt flöde från dåtid till framtid. Och på den linjen sammankopplas dåtid nästan alltid med något sämre och framtiden med det som skall föreställa något bättre. Men låt oss återkomma till det för sådana här moderniseringsprojekt av vår bebyggelse är inte någonting nytt, utan går även att spåra i förändringarna av vår allra äldsta bebyggelse. I den här artikeln vill jag därför rikta ögonen på våra sockenkyrkors bebyggelsehistoria och metamorfos sedan kristnandet av landet började för sisådär 1200 år sedan. Det är den första artikeln i en serie av tre där vi skall utforska de radikala förändringar våra kyrkor genomgått i historien. Och kanske kan vi dra några paralleller till dagens renoveringsraseri. Men för att kunna göra det måste vi börja med hur den typiska medeltida sockenkyrkan egentligen såg ut en gång för nästan 1000 år sedan.
Våra kyrkors utseende började förändras tidigt och svaret på frågan hur en typisk sockenkyrka under medeltiden kunde se ut, beror därför till stor del på när i tid vi talar och var i landet vi befinner oss. De allra tidigaste kyrkorna var förstås byggda av trä varför de tyvärr inte finns bevarade, ett faktum som gör dem inte helt lätta att studera. De här tidiga träkyrkorna var så kallade stavkyrkor byggda i resvirke, oftast i ek. I Sverige finns endast en sådan kyrka bevarad, en kyrka i Hedared i Västergötland. Stavkyrkans konstruktion består av stolpar stående på liggande syllar. De här stolparna bär i sin tur upp ett väggband som bär lasten från taket. I de ramar som stolpar, syllar och väggband skapar fogas sedan stående plank så kallade stavar in. Hedareds kyrka är en mycket sen stavkyrka och är byggd först vid början av 1500-talet, men till form och teknik motsvarar den väl våra allra äldsta kyrkor. Att Hedared är byggd så sent som under 1500-talet är spännande i sig eftersom det framstår som något av en anomali i kyrkohistorien. Den allra första metamorfosen som den svenska kyrkobebyggelsen genomgick var nämligen en transformation från resvirke till liggtimmer som kom att bli den förhärskande byggtekniken i kyrkokonstruktionerna redan från 1200-talet. De här medeltida liggtimmerkyrkorna finns bevarade i något större utsträckning än stavkyrkorna, men de är fortfarande bara ett tiotal till antalet och de flesta av dem ligger i Småland. Right smack in the middle of bibelbältet!
När vi tänker oss en träkyrka från 1200-talet bör vi tänka bort kapellbyggnader, sakristior, utbyggda vapenhus och ganska ofta även torn. Träkyrkan bestod i sin grundform endast av ett långhus med ett smalt och något lägre kor under ett sadeltak belaggt med falor eller stavspån. Kyrkorna var generellt placerade i öst-västlig riktning med ingångar i norr och/eller söder alternativt i västra gaveln mitt emot koret.
Den andra förvandlingen av kyrkorna under medeltiden är den från trä till sten. Nu är det väl på sin plats att säga att kyrkor av trä byggdes under hela medeltiden framför allt i skogtäta landskap som Dalsland och Småland och att den här transformationen i mycket pågick parallellt med förändringen från resvirke till liggtimmer. De många bevarade liggtimmerkyrkorna i Småland visar förstås också på att många socknar inte heller senare kom att riva sina träkyrkor för att ersätta dem med sten.
Om man bortser från ett antal fornborgar i landskap med mycket sedimentär sten och de låga stengrunderna till järnålderns långhus, så är kyrkobyggnader de äldsta stenbyggnader vi har i Sverige. Byggandet av kyrkor i sten påbörjades i måttlig skala redan under 1000-talet, kanske inspirerat av kontinentens kloster och katedralsbyggen som länge uppförts i sten. Om inte annat kan man tänka sig att det är naturligt att just kyrkor är den byggnadstyp som först börjar uppföras i sten. Det är inom kyrkan som en tidig kapitalackumulation börjar göras i det medeltida samhället och det är kring kyrkan som en organisation och infrastruktur byggdes upp som hade förmåga att resa annars ofattbart svåra byggnadsprojekt. Kyrkobyggnationen underlättas även av att det kring kyrkan fanns ett gemensamt intresse i bygden som gjorde att det ekonomiskt blev möjligt att resa sådana här projekt även i relativt fattiga bygder. Kyrkan hade även den fördelen att det kring kyrkobyggena var möjligt att uppbåda ekonomiska bidrag från lokala stormän som var måna om sitt eftermäle på jorden och välbefinnande i livet efter detta. Många av de allra tidigaste kyrkorna är till och med uppförda som gårdskyrkor vid lokala stormäns gårdar.
Men att bönder och stormän hade ett gemensamt intresse i att resa tempel förklarar förstås inte att just kyrkorna byggdes i sten. Intressegemenskap fanns ju även kring exempelvis kvarnar, smedjor och försvarsanläggningar och länge hade det dugt gott att bygga sådana i trä. Här får man nog tänka sig att religionen i sig bidrar med ett långtidsperspektiv på tempelbyggnationerna. Det fanns helt enkelt ett egenvärde i att just kyrkan skulle överleva tidens tand. Man byggde med andra ord för tusenårsriket. För evigheten. Och det började man göra mer än 100 år innan den första kungaborgen i sten uppfördes på Visingsö i mitten av 1100-talet.
Sveriges äldsta bevarade stenkyrka är Dalby kyrka som började byggas på 1060-talet och uppfördes som domkyrka efter en ny stiftsindelning i Norden 1059. Det här innebär dock inte att Dalby kyrka var den första stenkyrkan i Sverige. Runt om i landet fanns ett antal gårdskyrkor redan innan 1060 och I Lund fanns dessutom en domkyrka i sten på den plats där dagens domkyrka står som börjat uppföras tidigare under 1000-talet. Det är tyvärr bara så att dessa kyrkor inte längre finns kvar. Och egentligen gills ju ändå inte de här skånska kyrkorna eftersom Skåne på den här tiden inte tillhörde Sverige utan Danmark. Nu skulle man ju kunna argumentera att det å andra sidan inte spelar någon roll eftersom Sverige och Danmark på den här tiden inte var några politiska storheter som existerade i den form de gör idag. Det som dock helt diskvalificerar Dalby som typobjekt i en artikel om sockenkyrkor och anledningen till att vi hastar vidare är det faktum att kyrkan uppfördes som domkyrka i form av en treskeppig basilika och därmed bryter sockenkyrkans typiska plan. För sakens skull bör man därför istället peka på Herrestads kyrka som uppfördes under mycket tidigt 1100-tal om man letar efter vår äldsta stenkyrka byggd inom ramen för det dåvarande svenska rikets gränser. Takstolarna till Herrestads kyrka vet vi fälldes ca 1112, ta och ge några år. Att kora en andra plats i den här anciennitetstävlingen är rätt ointressant eftersom stenkyrkorna kring 1100-talets mitt börjar växa som svampar ur jorden.
1100-talets stenkyrkor byggdes i natursten. Tegel som material blev främst vanligt efter sekelskiftet 1200 och i sockenkyrkorna har teglet då använts framför allt till att utforma detaljer som gotiska valv i portar och fönster. Naturstenen består oftast av vald och kluven sten och har endast enkelt tuktats vid behov. Detta är åtminstone vanligast i bygder utan sedimentära bergarter. I landskap med mycket sedimentär sten, exempelvis Öland och Gotland spreds under medeltiden tekniken att kvaderhugga sten och mura regelbundna skift. De sedimentära bergarterna möjliggjorde också kyrkornas utsmyckning på ett annat sätt än svårhuggen granit och gnejs. På Gotland kan man till exempel finna många kyrkor med skulpturala smyckningar i form av portalomfattningar och kapitälband.
Man brukar ofta säga att det inte är tillämpligt att belägga de tidiga sockenkyrkorna med arkitektonisk typologi i form av romanik, eftersom de sällan är byggda med tillräckligt många arkitekturmotiv för att kunna anses tillhöra en specifik arkitekturstil. Så må det vara, samtidigt blir det lite fånigt för vid den här tiden var romaniken den enda arkitekturstil som existerade, så oavsett hur man problematiserar så är romanikt enkelt vad de är byggda i, även om epitetet kanske främst fungerar som en periodisering av kyrkorna. Trots detta bär de här tidiga sockenkyrkorna tydliga spår av den typiska romanska kyrkan i form av rundbågeomfattningar kring fönster och dörrar, rektangulära långhus och smalare kor, antingen rakt avslutat eller med absid i öster enligt samma plan som träkyrkorna. Ungefär hälften av de kyrkor som byggs under medeltiden byggs med absid och lika många med torn. Det är alltså lika vanligt med kyrkor utan torn som med. Dessa så kallade ”korkyrkor” har dominerat i Skåne, Halland, Blekinge, Öland och Gotland men saknas i övre Norrland och har framför allt byggts före 1200-talets mitt. Det är då främst absidkor som byggts medan de korkyrkor som uppförts efter 1200-talets mitt framför allt är kyrkor med rakslutet kor. I de östliga Götalandskapen samt Skåne har absidkor varit vanligt förekommande medan rakslutet kor dominerat i Västergötland och Bohuslän. Utbredningen av kyrkor med torn liknar utbredningen för kyrkor med absid. En kombination med yttre rakslutet kor och inre absidkor existerar också om än i mindre skala och finns bevarade främst i Blekinge, Småland, Öland och på Gotland. Vid sidan av korkyrkorna byggs under den romanska epoken 1000-1250, även rundkyrkor. Rundkyrkorna har ett runt långhus samt rundbågiga, enkla och små fönster.
Kyrkorummet i den romanska kyrkan var från början öppen i nock med synliga takstolar. Senast under 1200-talet påbörjades dock en omfattande brädslagning av taken. Det är först under 1400-talet som de äldre medeltida kyrkorna genomgår en valvslagning i sten. Till en början slås kryssvalv men senare även stjärnvalv. Denna valvslagning var så utbredd att det idag nästan inte finns några kyrkor utan stenvalv kvar i Sverige. Ett känt undantag är dock Södra Åsums gamla kyrka utanför Sjöbo, väl värd ett besök påväg till Tosselilla i sommar.
Väggarna i alla medeltida kyrkor utom de mest fattiga bemålades med kalkmålningar föreställande krucifix, jungfru Maria, bibliska historier och olika helgon. Öppningen mellan långhus och kor, den så kallade triumfbågen hade många gånger någon form av avgränsning, i form av korskrank eller draperier men bemålningar av triumfbågen visar att det här antagligen inte varit regel. Predikstolar och sittbänkar får man tänka bort eftersom de introducerades först i och med reformationen när predikan och det talade ordet fick betydelse i gudstjänsten. Om sittbänkar mot förmodan fanns var de placerade längs väggarna. Medeltidens kyrkobesökare stod och hade antagligen en rätt luddig uppfattning om vad det var för magi som prästerskapet egentligen utförde inne i koret. Publikfrieri var nämligen inget den medeltida gudstjänsten pysslade med. Man får nog i stället tänka sig att det religiösa budskapet främst förmedlades genom väggarnas målningar och inte genom själva mässan som främst sjöngs på latin. ”Rustice buck: quis te tulit huc: est locus illorium: qui cantant et non aliorum” står det målat i koröppningen i Vendels kyrka i Uppland. Fritt översatt från latin betyder det ”Bondska bock: vad gör du här: här är platsen: för dem som sjunger och inte några andra.” Det fanns ju inte en bonddräng i hela Uppland som kunde läsa det vid den här tiden, men det säger en hel del om kyrkans hållning gentemot sina kyrkobesökare.
Även om det inte fanns sittbänkar och prediksstolar så fanns det redan dopfuntar varje kyrka och senare under medeltiden tillförs även helgonskulpturer. Funten var dock inte placerad i närheten av altaret som i dagens kyrkor utan centralt i kyrkan eller nära ingången eftersom odöpta barn ansågs besatta av onda makter man ogärna ville ta för långt in i kyrkan. Högaltaret var fristående och bestod av ett murat bord på vilket en utskjutande altartavla kunde vara placerad. Oftast fanns även sidoaltare i långhuset på vilka snidade helgonfigurer kunde stå. Krucifixet var ofta placerat på gränsen mellan långhus och kor.
I och med gotikens genomslag i mitten av 1200-talet introducerades en tredje planform vid sidan av korkyrkan och rundkyrkan, den så kallade salskyrkan. Salskyrkans långhus bildar liksom korkyrkan en rektangel, men saknar separat korhus. Inspirationen till salskyrkorna tros komma från tiggarordnarnas öppna kyrkor och tillät församlingen att lättare se och delta i mässan. Den medeltida salskyrkan är främst utbredd i norra Svealand och Norrland, detta då kyrkobyggandet i södra Sverige nått sin kulmen redan innan mitten av 1200-talet då den gotiska salskyrkan introducerades. Nedgången i kyrkobyggandet i Sverige under det senare 1200-talet gör att man rimligen kan säga att den typiska sockenkyrkan under medeltiden helt enkelt var en romansk korkyrka, med eller utan absid och torn. Vill man få en förståelse för vilken satsning som gjordes på kyrkobyggande under medeltidens två första årtionden kan man begrunda det faktum att vid sekelskiftet 1300 existerade mellan 1500 och 2000 kyrkor. Till detta kan läggas de 525 kyrkor som fanns i de danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Detta på en befolkning som inte uppgick till fler än åttahundra tusen personer.
Under 1200-talet börjar de första tillbyggnaderna till korkyrkornas plan tillföras i form av sakristior på korens norrsidor. Det här görs även på de träkyrkor som fortfarande finns kvar. Sakristian fungerade som förvaringsrum, mötesrum och ibland kapell. En annan vanlig tillbyggnad var vapenhusen. Några äldre vapenhus existerar men det är framför allt från 1400-talet och framåt som dessa introduceras. Ytterligare ett senmedeltida tillskott är de korsarmar som byggs för att utöka kyrkorummet i takt med att församlingarna växer. Termen vapenhus kan vara intressant att fundera över. Den traderade tolkningen att man i vapenhuset lämnade sina vapen under gudstjänsten skulle ju tillsammans med storleken på dessa vapenhus indikera att de svenska bönderna torde varit beväpnade till tänderna på väg till kyrkan. Och så var ju förstås inte fallet. Att det över tid uppstod en tradition av att eventuella vapen som medtagits till kyrkan lämnades i vapenhuset är väl inte otroligt, men det är knappast orsaken till dessa tillbyggnaders uppkomst. En troligare förklaring är istället att vapenhusen uppfördes som en passage från det världsliga till det gudomliga och för att ge tak över huvudet för de besökare man inte önskade låta beträda kyrkorummet. Det rörde sig exempelvis om nyförlösta kvinnor och odöpta barn som helt sonika fick stå i porten och beskåda gudstjänsten utifrån. En tolkning av just referensen till vapen kan möjligen också handla om att de vapen som avses är kristi ”vapen” i form av de fem såren och pinordeskapen vilka i vissa kyrkor målats på en vapensköld i just vapenhuset. Etymologin är tyvärr dock inte glasklar.
Skall man nämna något om den medeltida sockenkyrkans placering i landskapet så har denna bestämts av flera faktorer. Tillgänglighet på mark och estetiska värden torde ha varit de största faktorerna vid val av plats. För det första behövde kyrkans placering inom socknen vara på sådant läge att kyrkan lätt kunde nås av alla församlingsmedlemmar. De äldre kyrkor som byggts som gårdskyrkor har dock sin placering närmre patronatsgodset och kan därför ha ett mer perifert läge i socknen. Även i senare tid kan läget ha påverkats av starka lokala stormän. Tillgänglighet på jord påverkade också kyrkans läge. Även om placeringen mitt i byn var det bästa med tanke på byamännens tillgänglighet till sin kyrka så var det sällan här tillgänglig mark fanns. Ofta placerades kyrkan därför utanför byn. Centrum av byn var heller inte nödvändigtvis centrum av socknen. Inte ovanligt är att kyrkans placering är på en plats som ansetts vacker och haft ett läge som synliggjort kyrkan. Ovanligt var inte att kyrkorna placerades på höjd. I vilket fall relativa sådana som i fallet Skåne, där bykyrkorna ofta är placerade i åarnas dälder med kyrkan ibland liggande på en höjd i ådalen. Ett fint exempel på detta är Tolånga Kyrka i Färs härad.
I den här artikeln har vi sett hur järnålderns träkyrkor rivits för att ge plats för romanska stenkyrkor öppna i nock. Vi har sett hur 1400-talets valvslagningar helt utraderat de synliga takstolarna och de yngre brädtaken samt hur sockenkyrkans typiska plan förändrats genom tillbyggnader i form av vapenhus och sakristior. Förändringar som liknar dem som alla byggnader genomgår i händerna på klåfingriga och trendkänsliga makthavare och fastighetsägare med för mycket pengar på fickan. I nästa avsnitt kommer vi att titta närmare på reformationens förödelse av sockenkyrkornas interiörer, en föregångare till 2000-talets minimalistiska, vita ökenutbredning i de svenska hemmen