Höganäs arbetarbostäder och egna hem

Tivoligatan mot Tivoliparken någon gång i början av 1900-talet

Ofta brukar man säga att egnahemsrörelsen startar i och med att Föreningen Egna Hem i Motala grundas 1892. Ordentlig fart på egnahemsbyggandet brukar man anse att det tog 1907 när först Nationalföreningen mot emigrationen startar och sedan 1908 när de statliga egnahemslånen för enfamiljshus i städerna infördes. På många bruksorter hade enskilda industriidkare dock långt tidigare understött arbetarnas möjlighet att bygga enfamiljshus på orten. En av alla dessa bruksorter var Höganäs i nordvästra Skåne där egnahemsbyggandet från 1860- till 1920-talet understöddes av Höganäsbolaget innan byggandet i allt högre utsträckning började finansieras av statliga egnahemslån.

Före 1860 hade Höganäsbolaget liksom andra bruk uppfört arbetarkaserner i form av flerbostadshus. Inspirationen till arkitekturen kom framförallt från England och följde med Thomas Stawford från Newcastle som anställdes som gruvingenjör i Höganäsbolaget – eller Skånska Stenkolsverket som det hette på den tiden – 1796, redan ett år före verksamheten startade på plats. Kasernerna byggdes i sandsten och tegel i ett eller två plan och inrymde lägenheter om ca 18 kvadratmeter. Till varje lägenhet hörde ett litet kålland. De låga Sjölängorna som byggdes 1797 revs redan 1921, men i Höganäs museums byggnad på Polhemsgatan kan man fortfarande se hur en arbetarkasern i två våningar från denna tid kunde se ut.

Sjölängorna längs Strandgatan. Låga arbetarbostäder mellan 1797 och 1921.

Under 1860-talet började Höganäsbolagets bostadspolitik att förändras. Längs Bruksgatan uppfördes en påkostad arbetarkasern med 130 lägenheter som fick namnet Nya Brukslängan, men i folkmun kom att gå under benämningen Tre Kronor efter den förmodade likheten med Stockholms slott. Med byggnaden deltog Höganäsbolaget i Parisutställningen 1867 och vann ett pris på 10 000 franc. Den här vinstsumman kom att bli grundplåten till bolagets egnahemsfond ur vilken man gav bidrag och lån till brukets arbetare för att uppföra enfamiljshus på orten. Det första egnahemslånet tecknades 1864, 40 år innan det första statliga egnahemslånet utdelades 1904. Nya brukslängan finns kvar än idag, men avvecklades som bostad 1890 och blev 1923 bolagets huvudkontor.

Hyreskasernen Nya Brukslängan år 1890 då byggnaden redan avvecklats som bostad.

Egnahemsbidragen från Höganäsbolaget bestod i arrendekontrakt på bolagets mark, lån, rabatterat pris på byggnadsmaterial samt ett direktbidrag till detsamma. Inte helt oviktigt var det faktum att man från bolaget kunde låna husritningar uppgjorda av bolagets ingenjörer vilket förklarar den tendens till enkelriktning som finns i Höganäs egnahemsbebyggelse. Att egnahemsbebyggelsen i Höganäs kom att uppföras i tegel är knappast märkligt då murtegel, taktegel, formtegel, murbruk, putsbruk, kakelugnar, skorstenspipor samt trapp- och marktegel var produkter som producerades vid bruket.

De allra tidigaste egnahemsbyggena i Höganäs ligger i kvarteren kring Bangatan, Sandflyget och Brasabacken och består av putsade längor i asketegel – vilket är tegel med inblandning av kolaska – och grågult höganästegel. Husen har långsidorna utmed gatan och har ursprungligen byggts med tak av tegel eller papp. Husen bär tydliga spår av lokal skånsk arkitektur och liknar egentligen många andra gatehus i Skåne. Idag är många av taken belagda med eternit och tegelfasaderna överputsade med brädrivet putsbruk.

Egna hem i traditionell skånsk gatehusstil på Sandflyget. Byggt mellan 1864 och 1867.

Kring sekelskiftet kom egnahemmen att bli kortare och högre med mindre grund i skånsk arkitektur. Socklarna blev högre och skiljdes från fasadlivet av höganäsformtegel, ibland glaserat. Husen byggdes vanligen i rohbau utan puts, med en köksvinkel på baksidan.  På mindre påkostade hus lades taken fortfarande vanligen med papp, medan något mer påkostade byggen fick taktegel. Nya element inspirerade av den samtida villabebyggelsen upptagna från den tidigare Schweizerstilen som vindskivedekorer, burspråk och frontespiser blev vanliga. Takutsprången blir längre. Små tegelverandor som byggdes på husens gavlar blev vanliga och kallades i folkmun för ”Zetterströmska vårtor” efter Erik Zetterström som var arkitekt och inspektor på Höganäsbolaget decennierna kring sekelskiftet. Erik Zetterström hade även en särskild faiblesse för mycket speciella kornischer över fönstren som har nedvik längs fönstrens sidor vilka i Höganäs kallas för ”ögonbryn”. Husen uppfördes fortfarande i tegel vilket naturligtvis var rationellt då Höganäsbolaget understödde byggandet med lokalt bränd tegelsten. Denna tegelarkitektur tog sig under 1890-talet och åren kring sekelskiftet ibland uttryck i form av renässansinspirerade kritstens dekorationer i fasaderna.

Tivoligatan mot Tivoliparken någon gång i början av 1900-talet. Lägg märke till de Zetterströmska ”ögonbrynen” över fönstren på husgaveln till vänster och spårvägen till höger. Fotograf Peter P. Lundh
Tivoligatan idag. Vid sidan av fönsterbyten, takbyten, tilläggsisoleringar och panelslagningar är miljön förvånansvärt intakt.

Parallellt med egnahemsbyggandet uppfördes under åren 1900 – 1917 flerbostadsvillor av Erik Zetterström i områdena kring Triangelgatan och Lilla Rydsgatan i ett försök att förbättra bostadssituationen för de arbetare vars familjer fortfarande var inhysta i hyreskaserner. Husen är byggda i en smakfull blandning av engelskt influerad nationalromantik och jugendbarock.

Flerfamiljshus på Triangelgatan, kvarteret Villervallan byggt 1919. Tyvärr har samtliga hus i området fått nya takbeklädnader och moderna fönster och dörrar.
Ritning till flerfamiljshus uppförda på Villervallan och Lilla Rydsgatan daterat 1916.

Under 1920-talet fick egnahemmen i Höganäs tillbaka något av ett mer skånskt utseende under inflytande av 20-talets klassicism. Husen belades nu gärna med ljus puts och fick en mycket hög takresning utan takutsprång samt sexdelade fönster.  Taken lades nu uteslutande med rött tegel. Det här plan- och formspråket kom att behållas in i funktionalismen och husens förändring under decennierna framåt består framförallt i fönsterplaceringar, fönsterformer, fasadbehandling och färgsättning snarare än husens grundritning. De här husen byggdes fram till 1948, när de statliga egnahemslånen avskaffades och under något decennium därefter. Hustypen finns på fler orter i Skåne, bland annat i Ängelholm och ger en nästan unik möjlighet att i samma planform studera 1900-talets stilskiften i arkitekturen. Nedan följer ett axplock av varianter på samma ritning endast förändrad av tidens tand och människans önskan om modernitet.

Förutom verandan som är ett sentida tillskott har detta hus längs Kullagatan fått behålla sin tegelfasad i ett för 1900-talets första årtionden mycket typiskt mörkt tegel som populariseras i samband med Helsingborgstrappornas uppförande 1899-1903 och lever kvar en bit in i 20-talets klassicism.
Byggår 1925. Fasaden har en för 20-talet karaktäristisk tunnslammning genom vilken fasadteglet kan skönjas samt en för tiden typisk färgsättning i en dämpat blandning av krapprött och jord. Fönstren har behållit sin 20-tals stil med glasbrytande spröjs med tre rutor i varje luft. Taket är original eller åtminstonde efterliknar originalet med rött enkupigt tegel. En mycket fin representation av Nordisk klassicism.
40-talet innebar en försiktig återgång mot mer klassiska ideal efter 30-talets högmodernism, vilket detta hus med byggår 1944 vackert representerar. Kulörerna är återigen mer dämpade och sällan vita som under 30-talet. Spröjsade fönster återkommer i arkitekturen, dock inte här där huset fått fönster typiska för den tidiga svenska modernismen, vilket huset mycket väl kan ha haft från början. Dörren är däremot ny.
Under 1950-talet blev det gulbruna fasadteglet omåttligt populärt vilket innebar en återgång till öppna tegelfasader. Huset på bilden är byggt 1956 och uppvisar fina exempel på karaktäristiska byggnadsdetaljer som accentuering av muröppningarna och färgat formglas i det lilla toalettfönstret. Taket är omlagt gissningsvis under 70- eller 80-talet och huset har vid det tillfället fått större takutsprång.
Detta hus är byggt 1945 men har fått en för 60- och 70-talet typisk fasad i Mexitegel. Fönstret som från början antagligen var ett treluftsfönster har också fått ett uttryck som känns igen från 70-talets grupphusområden.
Detta egna hem är byggt 1937. Huset har dock i samband med en utvändig tilläggsisolering förvandlats till en modern villa . Hade det inte varit för skorstenen och karm-i-karmfönstret som skvallrar om att huset har ett äldre ursprung hade man gärna gissat på byggår 2006.
Gesimserna skvallrar om att huset en gång i tiden byggts på en klassisk ritning. Kupan har garanterat tillkommit i slutet av 50-talet eller under 60-talet. Men i övrigt har tilläggsisoleringen effektivt dolt det ursprungliga huset från 1956. Takmaterialet är troligen dock original.
3 kommentarer

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *