Isolera råvind del 2 – Luftspalt, Träfiber & Ångbroms

Posted On september 14, 2023

Som vi berättade för några veckor sedan är det nya taket på plats. Sedan dess har vi varit fullt upptagna med att isolera det gamla bageriets loft eftersom vi behöver utrymme för barnen som vuxit ur skåpet under trappan. Det är med delade känslor jag gör det här. En del av mig anser nämligen att man hellre bör flytta än att göra drastiska förändringar av en gammal byggnad. Åtminstone brukar jag tänka så när jag ser andra fara oförsiktigt fram med sina gamla hus. Men jag vet också att många gånger är det inte möjligt eftersom det skulle innebära att lämna den plats på jorden där man hör hemma. Så är det också för oss. Det andra jag är tveksam till är att isolera den buffertzon som vindsloft utgör i äldre självdragshus. Den volym vindsloften har skapar nämligen en effektiv luftomsättning vilket gör att fukt i form av kondens ventileras bort och risken för påväxt blir minimal i förhållande till system med takstolsisolering som endast lämnar en mycket liten luftspalt mellan isolering och yttertak. Jag vet om risken och ändå måste jag ta den. Därför återstår bara att försöka göra det så väl jag kan.

Huvudvärken i all isolering handlar om något som kallas för daggpunkt. Daggpunkten är den temperatur där fukten i en luftmassa omvandlas från ånga till vätska. Det här är inte ett fast gradtal utan beror på flera saker förutom temperatur som luftfuktighet och tryck. Principen är dock alltid den samma. Varm luft kan hålla mer fukt i form av ånga än vad kall luft kan. Det här innebär att när den varma inomhusluften läcker ut genom isoleringen kommer den vid någon punkt att fälla ut sin fukt i form av vätska. Var det här sker är därför lite viktigt att försöka ha kontroll över för att inte fukten skall resultera i röta och mögelpåväxt. Bygger man på ett sätt som gör att dagpunkten ofta ligger inne i den bärande konstruktionen kan det lätt bli problematiskt. Det är bland annat därför man inte kan göra tjocka tilläggsisoleringar på insidan av timmerkonstruktioner eftersom daggpunkten riskerar hamna inne i timran. Äldre hus är generellt byggda med en knaper isolering vilket gör att daggpunkten oftast hamnar utanför den bärande konstruktionen eller i takvindarnas fall, på insidan av yttertaket. Men det är då den läckande värmen från bottenvåningen och de öppna vindarnas stora luftomsättning effektivt ventilerar bort fukten när värmen stiger. Det är inte perfekt ur energisparfunktion, men huset i sig mår bra av den här typen av konstruktion.

Vad daggpunkten i celcius blir vid olika inomhustemperaturers relativa fuktighet går att beräkna med formler och tabeller. Betydligt svårare är att förstå var fysiskt denna punkt hamnar i konstruktionen. Vet man daggpunkten i celcius kan man tänka sig en rät linje lika lång som isoleringen är tjock mellan inomhustemperatur och utomhustemperatur och vidare tänka sig att temperaturminskningen är linjär. På det sättet kan man med papper och penna måtta ut var daggpunkten hamnar rent fysiskt. Problemet är dock att temperaturminskningen aldrig är helt linjär utan ser olika ut i olika material. Den relativa fuktigheten och ångtrycket ökar och minskar dessutom med årstiderna samt hur mycket vätska huset tillförs i form av exempelvis dusch och bad. Fuktigheten i huset har alltså en tendens att öka med att barnen blir äldre. Men även effekten i självdragssystemet samt en mängd andra faktorer påverkar också den relativa fuktigheten inomhus. För att få kontroll på den fysiska daggpunktens placering i konstruktionen blir det därför en fruktansvärd mängd linjer som måste ritas och måttas. Bättre kan därför vara att vända sig till någon expert på området som äger någon form av datamagi för att räkna på det här. Eller så gör man som vi. Acceptera att det här är så svårt att ha fullständig kontroll över och istället förlita sig på att inte isolera allt för tjockt och att materialet man bygger med kan hantera de perioder under året när daggpunkten hamnar i konstruktionen utan att fukten blir instängd och liggande i pölar vilket orsakar röta. Och så jobba med en variabel ångbroms som skärmar av det fria flödet av fukt in i konstruktionen förstås.

Nästa huvudvärk är ventilation av luftspalten och huruvida en luftspalt över huvud taget behöver byggas. Här tvistar de lärde. Ibland får man höra att man inte byggde med luftspalt förr i tiden, varför det heller inte behövs idag. Då skulle jag vilja säga att det är kvalificerat skitsnack. Om de gamla råvindarna inte kan klassificeras som en enda stor luftspalt så vet jag inte vad de är. När övervåningar inreddes under 17- och 1800-tal var dessutom det absolut vanligaste att någon isolering över huvud taget inte användes utan att vindsrummen endast avsågs att användas på somrarna. Utrymmet mellan innerväggar och taket blev på detta sätt alltid ventilerat i och med att det inte fylldes med någon isolering. I de hus där man har isolerat vindsutrymmen byggde man heller inte särskilt ofta parallelltak förr som vi gör idag, utan man byggde något som kallas tredningstak, med kattvindar och nockloft ovan hanbanden vilket gör att ytan som behöver isoleras parallellt med yttertaket blev mycket begränsad. I de äldre parallelltak som faktiskt uppförts har man ofta byggt med luftspalt i takets övre del och utan i takets lägre del. Mer korrekt är därför att säga att hus förr bygdes både med och utan luftspalt. 

Vi har valt att isolera med em träfiberisolering som är godkänd för konstruktioner utan luftspalt, men här tänker jag att det ändå aldrig är fel med en luftspalt. Det kan liksom inte bli sämre om man ger konstruktionen lite andningsutrymme. Nu är det här dock inte helt okontroversiellt utan kompakta konstruktioner börjar faktiskt bli allt vanligare, särskilt här i de skånska kustområdena där blida vintrar med hög relativ fuktighet har visat sig kunna orsaka fuktproblem i uteluftsventilerade luftspalter vid nattutstrålning.

Uteluftsventilering av luftspalten innebär att man tar upp hål i takfoten så att utomhusluft kan komma in i luftspalten och ventilera ut eventuell fukt som finns i spalten. Vanligtvis sätts frånlufts ventiler in högt upp på gavelröstena, eller så kan man ventilera ut luften direkt vid nock. I Skåne där det alltid blåser är det inte helt ovanligt att bygga utan frånluftsventiler eftersom luften trycks in på ena sidan huset och far ut vid takfoten på den andra. Nackdelen med uteluftsventilering av luftspalter är att under klara nätter när atmosfären – och därmed även taket – snabbt kyls ned så kommer den varmare luften som står i luftspalten att kylas ned under daggpunkten varvid kondens bildas på undersidan av taket. Det här kan man undvika genom att bygga utan luftspalt eller att låta bli att ventilera luftspalten med uteluft. De som förespråkar att luftspalten inte skall vara ventilerad menar att en sådan konstruktion kringår det här problemet eftersom varmare uteluft inte tar sig in i spalten. Förespråkarna för uteluftsventilering menar att det här är ett mindre problem och att den fukt som fälls ut ventileras bort så snart solen går upp. Ytterligare en risk med uteluftsventilering är att frånluftsventiler i väggarna vid tex badrum på bottenvåningar kan skicka fuktig luft rätt upp i spalten. Allt det här gör ju sammantaget att man blir väldigt tveksamt inställd till uteluftsventilerade luftspalter. Samtidigt är det inte hela sanningen. Det är inte bara utifrån som varm luft kommer in i konstruktionen. I gamla hus är det svårt att få ångbromsen 100% tät varför man också får räkna med ett viss fukttryck innifrån. Har man som vi dessutom tvingats byta ut 100 kvadrat rutten råspont med ny, så finns det en mängd byggfukt i virket som på något sätt behöver ventileras bort, för ut genom plåttaket tar den sig inte. 

Jag skall vara helt ärlig med att säga att jag tycker att det här är sjukt svårt och någon konklusiv fakta om vad som faktiskt är bäst finns det inte. Det finns ungefär lika mycket bevis för att de här olika konstruktionstyperna fungerar som det finns för att de inte gör det och till syvende och sidst kommer det ner till de specifika förutsättningar just ditt hus har. Vi har landat i en uteluftsventilerad luftspalt med luftinsläpp genom ett 20 mm borrhål per fack och en isolering på 190 mm vilket vi hoppas kommer ge en rimlig energibesparing men utan att helt kyla yttertaket till utomhustemperatur. Men, och det här vill jag vara tydlig med, om möjligheten funnits för oss hade jag sovit betydligt bättre om vi byggt ett måttligt isolerat tredningstak med stora oventilerade kattvindar och loft. Med en sådan konstruktion är övervåningen i vårt stora hus från 1925 ursprungligen byggt. Även huset från 1840 har samma konstruktion och båda är fortfarande kärnfriska. Men nu finns inte den möjligheten på grund av den låga takhöjden, varför vi helt enkelt får jobba med det vi kan. 

För att skapa ett riktat plan och öka utrymmet för isolering har vi bultat 45×170 reglar mot de befintliga takstolarna. I utrymmet mellan reglarna sätter vi masonitskivor på läkt för att skapa en luftspalt. I facken sätter vi Hunton träfiberskivor på 145 mm. Sedan en variabel ångbroms. Ångbromsens funktion är att stänga ute så mycket som möjligt av den fuktiga inomhusluften från konstruktionen. Alla som någonsin isolerat ett gammalt hus vet att det här är mission impossible. Glipor blir det nästan alltid runt takbjälkar och genomföringar, men man skall förstås försöka göra så gott man kan. Släpps för mycket fukt igenom kommer den variabla bromsen att vilja ta upp fuktmolekyler från utsidan av bromsen och avsätta dem innåt. Vi försluter ångbromsen in mot stengavlarna med hjälp av Tech7. Tech7 låter inte som något som fanns i husen förr i tiden tänker du nu. Och nej, det är korrekt, men det gjorde inte heller duschar, värmepumpar, tvätt- och diskmaskiner. Och det är precis det här som gör att det inte går att bygga exakt som det gjordes på 1800-talet eftersom vi inte använder våra hus på det sättet längre. Våra hus är idag utsatta för betydligt högre invändigt ångtryck samtidigt som vi slutat elda i våra murstockar varför vi inte får ut någon spillvärme i takkonstruktionerna. Därför behövs ångbromsar och tätmassor. Utanpå ångbromsen sätter vi 45×45 reglar för att åstadkomma ett installationsutrymme för el. Utrymmet fylls sedan med Hunton träfiberskivor på 45 mm.  

Systemet är diffusionsöppet, vilket betyder att det släpper igenom en begränsad mängd fukt i form av ånga. En variabel ångbroms möjliggör att eventuell fukt som kommer in i konstruktionen kan ventileras ut igen och blir inte instängd bakom olika plastmaterial. Isoleringen vi använder är en hygroskopisk träfiberisolering. Att den är hygroskopisk är viktigt, det betyder nämligen att materialet kan ta upp och avge fukt. Det kanske låter konstigt? Man skulle kunna tro att det vore bättre med ett material som inte kunde suga åt sig fukt, men det är det faktiskt inte. Om isoleringsmaterialet suger fukt så kan det sprida ut det vatten som tar sig in i konstruktionen över en större yta och hålla fukten bunden till dess att  fukten kan avgå i form av ånga och ventileras ut genom det diffusionsöppna systemet. Om isoleringsmaterialet inte kan ta upp fukt så kommer fukten istället att falla ut i form av vattenpölar på konstruktionens reglar, vilket gör att virket ruttnar.

Hygroskopiska isoleringsmaterial finns i flera olika varianter, men de vanligaste moderna varianterna är träfiber, linull och cellulosa. De flesta material finns både som skivor och lösull som går att blåsa in i konstruktionen. Jag har valt en träfiberskiva, dels för att jag tycker det är lättare att jobba med skivmaterial än lösull, men också för att träfiber är den billigaste varianten av hygroskopiskt isoleringsmaterial jag kunnat hitta. Vad gäller isoleringsförmågan, det så kallade lambdavärdet, så är det i princip detsamma för de tre mest sålda varumärkena av träfiber, lin och cellulosa. De ligger samtliga mellan 0,038 och 0,039, vilket är hälften av en traditionell kutterspånsisolering som ligger på 0,8. Den här matematiken betyder att 20 cm träfiber isolerar lika bra som 40 cm kutterspån. Som referens kan man också säga att stenullsisolering ligger också precis på lambda 0,038. På Saltarvet har vi idag ca 200 mm kutterspån i taket och 95 mm stenull i kattvindarna och man kan konstatera att det är för lite för att huset ska behålla värmen och snön på taket inte smälta. Jag har därför siktat in mig på 190 mm träfiber vilket skulle innebära en fördubbling av husets nuvarande isolervärde. 

När vi ändå är igång så kör vi ner träfiberisolering i den del av vindsbjälklaget som tidigare saknat reglar och golv. Här är det inte fråga om isolering utåt utan främst som ljudisolering nedåt. Sedan lägger vi slätspont på 22×95 mm vilken har samma effektiva bredd som det ursprungliga golvet. Till sist kläs snedtaket med vitmålad spontad och hyvlad fur.