Gilleberga stenbrott & Jordhamns skurverk

Idag är vi på exkursion bland parstugor och radbyar tillsammans med Linnéuniversitet på Öland. En av alla platser vi besöker är Gilleberga kalkstensbrott och för mig som nyligen lagt ett stengolv av borstad hors på bottenvåningen på Saltarvet passar det här som handen i handsken. Jag tänkte därför att vi i den här artikeln ska titta lite närmare på traditionell produktion och skurning av kalksten.
Till att börja med ska vi säga att hors är en grå kalksten med mycket marmorering i. Borstningen syftar på ytbehandlingen. Idag finns det massor med varianter på kalksten i handeln och säkert lika många varianter på ytbehandling och det kan jag säga direkt att jag inte kommer att gå in på här, för då riskerar jag göra bort mig kapitalt. Har man frågor om sådant är det bättre att vända sig till en stenhuggare direkt. I Gilleberga då till exempel. Och för dig som hamnat här för att du vill veta mer om hur man rengör stengolv får ge dig till tåls. Att skura avser i det här fallet att slipa sten. Att skura redan inlagda golv kommer vi att berätta om en annan gång. Kanske till jul.

Gilleberga ligger på den så kallade stenkusten på Öland och här har man brutit sten i minst 1500 år. Är man inte jättebevandrad i svensk förhistoria så kan jag berätta att åker man 1500 år tillbaka i tiden så hamnar man i slutet av järnåldern i det vi i Sverige brukar kalla för vendeltid. Men så hette det förstås inte på Öland, för Vendel ligger ju i Uppland och där visste man för övrigt inte heller att man levde på vendeltiden på vendeltiden. Att vendeltiden skall heta just vendeltiden har man ju bestämt långt senare i samband med att båtgravfältet i Vendel upptäckes och grävdes ut under 1880-talet.
Hur som helst så har kalksten brutits länge på Öland. Faktum är att man tror att Ölands fornborgar eventuellt byggts av bruten sten och är det så får man nog lägga på några hundra år på den där vendeltida tidsuppskattningen. Dagens arkeologer tror dock att stenen till fornborgarna bröts från kring borgarna närliggande klippor där stenen redan låg i dagen och att denna brytning var av mer lokal karaktär. Den större stenbrytningen kom generellt igång i och med kyrkobyggena på 1100-talet då man för första gången verkligen satte igång att bygga för evigheten. Det var också först då som några regelrätta stenbrott egentligen grundades.

Sten har varit en viktig inkomstkälla för de öländska bönderna under århundraden. Det här gäller egentligen inte bara öländska bönder utan alla bönder som bott i närheten av rika stenfyndigheter. Faktum är att sidoarbeten generellt har varit viktiga på många håll i Sverige där jordarna varit fattiga och avkastningen låg. Det har förstås inte alltid handlat om sten utan om en mängd olika produkter det funnits gott om lokalt, som sill och strömming längs kusterna, malm och smide i Bergslagen, skog nästan överallt och på sina håll så obskyra slöjdtraditioner som hårkonst och dalahästar, men sten det är vad det handlat om just här. Också strömming och bondeseglation förstås, men det är en helt annan historia.
Idag huggs kalksten med maskin och arbetas sedan på olika sätt med hyvlar, slipar och borstar för att uppnå den ytstruktur som eftersträvas. Den kalksten vi precis lagt i Saltarvets hall har en borstad yta vilket innebär att stenen är slipad med diamantklädda borstar i olika grovlek. Ytan blir med den här behandlingen ojämn då mjukare partier avgår och hårdare blir kvar. Resultatet blir en yta som om den vore polerad av fötter under mycket lång tid. Enkelt skulle man kunna säga att det är en process som påskyndar åldrandet av stenen med ett par hundra år. Men så här gjorde man förstås inte förr. Då höggs sten med klubba, kilar och mejsel och slipades grovt för att uppnå en någorlunda jämn yta och läts sedan naturligt poleras av grusiga stövlar.
De första stenbrotten i Sverige var dagbrott och har legat i områden med ytligt liggande sten. Här har man framförallt brutit sedimentära bergarter som är naturligt skiktade vilket gör att de är lätta att bryta loss. Kalksten är ett gott exempel på det. Vid markytan kan klovsprickorna vara så stora att blocken enkelt går att slå loss med träkilar och brytas loss för hand. I det gamla Egypten använde man redan för flera tusen år sedan en teknik där torra träkilar slogs ned i sprickor och borrade hål. När kilarna sedan blöttes bröts blocken loss av den kraft som utvecklades när kilarna svällde. Den här tekniken kallas för kilsöm och har även använts i Gilleberga. Med järnålderns intåg blev stenbrytningen betydligt lättare och framförallt snabbare när kilsömmen kunde göras med hjälp av järnkilar och slägga, en teknik som använts både av greker, romare och svenska bönder. Man har även tillämpat varianter på tillmakning för att spränga loss blocken, där upphettat ister använts för att värma stenen som sedan begjutits med vatten varvid stenen spruckit. Stenen har sedan vinschats upp ur brotten med block och taljor för att arbetats vidare med mejsel och klubba för att till sist slipas.

Fram till 1900-talets början gjordes i princip allt stenarbete i Gilleberga för hand. Förutom block och taljor var det i princip bara vid slipningen som det fanns en teknik som kunde avlasta mänsklig muskelkraft. Vandringar, alltså cirkulära anordningar för att överföra kraft från människor och djur har använts under lång tid för att driva tröskverk, pumpar, blåsbälgar eller som här i Gilleberga för att slipa sten. Eller skura sten som det faktiskt kallades. Gillebergas äldsta skurverk är medeltida och bestod av en enkel typ av oxvandring där en bom fäst i mitten av en cirkel drogs av oxar runt i ring. I bommens ytterände var så kallade löparstenar fästa vilka med hjälp av bommen släpades över de i ring utlagda och låderhuggna stenarna som skulle skuras. Ovan löparstenarna satt kusken och körde oxarna. Stenarna begöts kontinuerligt med sand och vatten under skurningen. Enklast förstår man nog denna process genom att kika på fotot ovan. Driva oxvandringar har ofta varit ett kvinnogöra och så var det även här i Gilleberga. Och det krävde tålmodiga kvinnor ska ni veta. Skurningen var tidskrävande och en hel veckas arbete gav i bästa fall inte mer än 100 färdiga stenar.

Vinddrivna skurverk började användas runt 1860. Principen är densamma som för oxvandringen, men här är det vinden istället för oxarna som står för kraften. Vindkraften gjorde att kapaciteten ökade och vid god vind kunde en stenring slipas på bara en dag. Det sägs att uppfinnaren av det vinddrivna skurverket skall ha varit båtbyggaren Olof Petter Nilsson från Högenäs som levde 1825-1895. Vid sekelskiftet 1900 fanns cirka 30 vinddrivna skurverk på Öland. Under 1930-talet kom dessa succesivt att fasas ut till förmån för maskinell slipning av sten.