Lägga kalkstensgolv
Gilleberga stenbrott på Öland har levererat kalkstensgolv till hamnar i Norden, Baltikum och södra Östersjön sedan medeltiden och som vi berättade i artikeln om skurverket i Jordberga så har några av de här stenarna funnit sin sista viloplats här hos oss på Saltarvet. I hallarna här har vi lagt en grå marmorerad borstad hors med en tjocklek på 12 mm. Historiskt sett är det här förstås en skrattretande tunn tjocklek på ett stengolv. Stengolven före den maskinella sågningen av sten var nämligen betydligt grövre för att klara av bearbetningen med kil och klubba utan att gå sönder. 16- och 1700-talets stenar var därför tjocka, stenskurade på ovansidan och grovt huggna på undersidan. Det är först mot slutet av 1800-talet som stenarna börjar sågas och därmed blir tunnare och jämnare som ett resultat av mekaniseringen i stenbrotten. Kanske finns det inget som slår känslan av att beträda ett riktigt tjockt gammalt stengolv, å andra sidan gör dagens tunna stengolv att det faktiskt är möjligt att lägga stengolv alldeles på egen hand utan att bryta ryggen av sig. Inget ont som inte har något gott med sig alltså.
Stengolv har funnits länge, kanske lika länge som människan rest byggnader av sten, men det är först under 1600-talet som stengolv kom att bli vanliga i övreståndsbebyggelsen utanför kyrko- och slottsmiljöerna i Sverige. Och faktum är att det redan på den tiden var kalksten som var det dominerande stenslaget, mycket beroende på de relativt enkla processer som krävs för att bryta sedimentär kalksten till skillnad från hårdare magmatiska bergarter.
Stengolv lades under medeltiden lika ofta i löpförband som i stapelförband som huller om buller där stenen fick plats, men under 1700-talet påbörjas en allt mer medveten mönsterläggning av golven. Det här kan man även se spåren av i 1700-talets trähusbebyggelse där mönsterläggningens manér tas upp i dekorationsmålning av trägolv. Det här bruket eskalerar under 1800-talets andra hälft då stengolven allt oftare läggs diagonalt och i mönster med flera olika färger. Under 1870-talet börjar stenen inte sällan kapas i hörnen och en liten kvadrat i annan färg fälls in i hålrummet. Ofta en röd kalksten. Under decennierna som följer blir det här mönstret allt mer distinkt och görs inte sällan av svart kalksten och vit Carrara marmor, en sten som börjat importeras från Italien redan under 1700-talet. Det här mönstret tas även upp i punschverandornas glasspröjsningar i slutet av seklet. Förutom kalkstenen utgörs de typiska svenska golvstenarterna även av grön kolmårdsmarmor vilken kom att bli omåttligt populär under 1900-talets fyra första årtionden.
Sten har alltid varit dyrt och i vår äldre bebyggelse lades stengolven även i övreståndsbebyggelsen endast i förstugor och trapphus som var utsatta för högt slitage samt i de allra mest representativa salarna. I representativa rum med något lägre status kunde trägolv istället kompletteras med en fris av kalksten. Kalksten är ett ypperligt golvmaterial i utrymmen utsatta för mycket slitage och väta. Visst finns det hårdare sten, men orolig för repor i stenen behöver man inte vara. Slitaget tar lång tid och ytan tenderar slitas relativt jämnt. Och frågar du mig tycker jag bara att det blir vackrare med tiden. Hade det gått att köpa för pengar att jag helst av allt lagt in begagnade medeltida golv i våra förstugor. Men det har förstås inte gått att hitta. Den sten vi lagt på Saltarvet är i stället en nyhuggen borstad hors, det vill säga en yta som är bearbetad med diamantborstar i olika grovlek vilket gjort att mjukare stenmaterial avgått och lämnat ytan något ojämn och marmorerad. En sådan yta är det närmsta ett medeltida golv man kan komma om man köper nyhuggen sten idag.
Ofta kan man få höra att kalksten lätt blir fläckigt. Det här är dock inget man behöver oroa sig för med en borstad sten som redan är hårt marmorerad eftersom eventuella fläckar inte syns särskilt lätt. Jag vill också påstå att man över huvud taget inte behöver oroa sig över fläckar på kalksten i utrymmen där man inte hanterar olika typer av syror i form av citroner och vin. Den oro man har över detta kan man därför spara tills det är dags att köpa bänkskivor av kalksten till sitt kök.
Stengolven under 17- och 1800-talet levererades oftast kvadratiska med 18 tums sidor vilket motsvarar ungefär 44,5 cm på en modern tumstock. Även mindre 8 tums plattor förekom. I I stora herrgårdsbyggen med kraftiga bjälklag lades golven ofta i sand precis som man gjort under medeltiden. Allt vanligare kom dock att bli att stenen lades i kalkbruk med en fris av mindre rektangulär sten. Kalkbruk användes som fix fram till mitten av 1900-talet, varefter jordfuktade cementbruk har varit det vanliga. Att lägga sågade stengolv skiljer sig idag därför inte nämnvärt från att lägga klinker. Stenen läggs i fix och fogas efteråt. Det är egentligen bara när det kommer till kapning av plattor som sten blir något krångligare än klinker. Medan klinker enkelt kan skäras och knäckas med kakelskärare och tång behöver sten en rondellkap med en sten- eller diamantklinga. Sådana går dock ofta att hyra av din stenleverantör om du inte äger någon själv.
Den läggning av sten vi gör i hallen på Saltarvet är rätt okomplicerad. Undergolvet består av tegel och är hårt, jämnt och idealiskt att lägga ny sten uppepå. Fixet blandas och drivs jämn ut över ytan med en tandad spackel. Huvudvärken uppstår egentligen först när vi skall lägga de meterbreda stenslabbarna under gjutjärnskaminen i salen. Här består undergolvet av mjuk splintved av gran med breda nåt och något slagna brädor. Risken med ett underlag av trä är att rörelserna i konstruktionen över tid kommer att smula kalkbruket som stenen läggs i till grus, varför vi är måna om att stenen skall ha så stor kontaktyta med träet som möjligt. Eventuella ojämnheter i träet riskerar nämligen att knäcka stenen under tyngden av gjutjärnskaminen. För att få golvet helt plant innan läggningen av stenen använder jag en rätskiva infärgad med pigment i pulverform som dras längs golvet för att hitta förhöjningar som sedan stäms ur, hyvlas och slipas tills golvet är helt plant. Ett annat omistligt hjälpmedel är ett långt vattenpass för att undvika lutning på golvet. När golvet är jämnt och i våg läggs ett mycket tunt lager av fix för att fylla ut eventuella hålrum innan stenarna läggs på plats. Det finns säkert andra lösningar på den här problematiken, men den här har fungerat för oss.
Nästa bekymmer är fogningen. Vanligtvis när man lägger sten och klinker görs fogningen genom att fogbruket hälls ut över plattorna och sedan arbetas ner i hålrummen diagonalt över fogarna med hjälp av en fog- eller spackelspade. När alla fogar är fyllda, tvättar man av överflödigt fogbruk med en fuktig trasa och polerar ytan blank. När man lägger borstad hors fungerar inte det här eftersom stenen i sig själv är ojämn och alla ojämnheter då skulle fyllas med fogbruk. Lösningen blir att vi spritsar fogbruket ned i fogarna med hjälp av en murbruksspruta. Vill man inte köpa en murbruksspruta går det bra att tillverka en stor kaksprits av exempelvis vaxduk. Snyggt, enkelt och minimalt med efterarbete.
