Varnhems kloster
Gryningens första strålar bryter genom den tunna dimman i skogen ovanför Varnhems kloster. Jag är i Varnhem för att jag blivit ombedd att skriva den kanske kortaste sammanfattningen över svensk medeltidsarkitektur mellan 950 och 1500 som någonsin har skrivits. Det gör jag i en handvändning tänkte jag utan att inse att anledningen till att det saknas någon bra sådan är för att det helt enkelt inte låter sig göras särskilt lätt. Det blir fort förenklat och förvanskat. Förtjänsten i att vara kortfattad är att man bara har möjlighet att fokusera på det typiska, men för mig känns det nästan som att det blir så kort att jag helt missar själva kärnan. Så, redan efter medeltidens första årtionden, har jag kört fast och behöver inspiration. Vad kan då vara bättre än att besöka Varnhem där en ursprungligen romansk kyrka från 1150 möter en gotisk restauration gjord redan i mitten av 1200-talet? Jag packar papper, pennor, kamera, dator och barnen i bilen och sätter kurs mot Falbygden. Här ska det bockas av ytterligare ett Cistercienserkloster!
Kyrkan i Varnhem som fram till 1527 tillhörde Varnhems cistercienserkloster började uppföras i romansk stil år 1150 som en treskeppig basilika med rakt koravslut och två korsarmar. Förebild var klostret Fontaney i Frankrike. Men redan 1234 brann kyrkan. Vid återuppbyggandet anlades istället en ungotisk stil typisk för 1200-talets mitt. Valven sträcktes i spetsform och koret ändrades från dess raka avslutning till att få en halvcirkelformad absid med koromgång och kranskapell.
Man behöver inte veta mycket om arkitekturhistoria för att kunna följa ombyggnadernas faser i Varnhem. De grovt tuktade 1100-tals stenarna i murarna syns tydligt genetemot den finare bearbetningen av kalkstenen från 1200-talet. Magnus Gabriel De la Gardies ombyggnader från mitten av 1600-talet syns också tydligt. De grova strävpelarna, barockinredningen, det lökformade tornet och de nya portomgångarna. Jag skickar barnen på jakt efter konstruktionsspår och de återkommer med igenmurade fönster och framstickande kollonbaser som skvallrar om medeltida dörrar som inte längre finns. Och det är väl däri hela svårigheten finns tänker jag. I spåren efter historien. En byggnad är så mycket mer än sitt byggnadsår. Alla byggnader inrymmer alla år från byggnationen till idag. Egentligen ännu mer än så om man tar projektering och kulturgeografin i beaktande. Det är det som gör att det är så svårt att skriva korta översiktliga texter om arkitekturhistoria. Det är också därför det är så svårt att avgöra vad man bör och inte bör göra när det kommer till byggnadsvård. Ofta ser jag hur historieintresserade husägare går långt för att återskapa miljöer kring ett specifikt år då huset byggdes. Och inte sällan är det just de renoveringarna som känns allra mest ohistoriska. För hur ofta såg hus egentligen ut på det sättet? Byggmaterial återanvändes, man tager vad man haver, konstruktionen görs utefter vad man kan och inte en typologisk specifikation, nya idéer kommer och går och dörrar tas upp och sätts igen. Precis som på Varnhem. Möbler ärvs, slits ut och skaffas nya, men ingenstans utom i de allra rikaste övreståndsmiljöerna fanns pengar nog att inreda hus helt i det för stunden rådande modet. Därför bör man nog vara försiktig när det kommer till att frysa historien i specifika årtal. Det är när jag inser det, att historien egentligen handlar om förändring snarare än om typologi som jag märkligt nog kan acceptera att vad jag än någonsin kommer att skriva om historia, arkitektur och byggnadsvård kommer det aldrig att kunna vara komplett. Oavsett hur många sidor jag får använda. Och i det finns det något att vila i.