Grimeton, Tutankhamun och 20-talets klassicism
Den fjärde november 1922 hittar arkeologen Howard Carter Tutankhamuns oöppnade grav i Konungarnas dal utanför Luxor i Egypten. Samma vecka tas det första spadtaget till långvågsradiostationen Grimeton utanför Varberg. Kung Tut som min historieprofessor i USA på 90-talet kallade Tutankhamun tarvar troligen inte någon längre introduktion, men vad är egentligen Grimeton?
Radiostationen Grimeton utanför Varberg började byggas 1922 för att förse Sverige med en direktlänk till USA via långvågsradio. Att bygga en direktlänk till Amerika var vid den här tiden viktigt inte bara på grund av politiska aspekter utan även eftersom en femtedel av de svenska medborgarna sedan 1850 hade emigrerat och bosatt sig i Amerika. Radiostationen stod färdig 1924 och är idag den enda kvarvarande fungerande elektromagnetiska långvågssändaren för telegrafi i världen. Sedan 2004 står Grimeton på UNESCOS världsarvslista. Frågan är nu vad Tutankhamun och Grimeton har med varandra att göra? Och jo, det ska jag förklara och häng nu med ända till slutet, för vi återkommer till Grimeton. Först måste vi dock en liten sväng till Egypten.
Precis som i spåren av Napoleons fälttåg i Egypten 1798-1801 innebär upptäckten av Tutankhamuns grav en enorm egyptisk påverkan på arkitekturhistorien. När Napoleon 1801 kommer hem från sitt egyptiska fiasko har han inte bara militära förluster i bagaget utan även en uppsjö av uppmätningar och avbildningar av egyptiska fornlämningar, samt en hel mängd stulna antika konstföremål. Mest känd av alla franska upptäckter i Egypten är kanske den så kallade rosettastenen som kom att bli nyckeln till att förstå hieroglyferna. Det nya intresse det egyptiska bildspråket ådrog sig i Europa kom kraftigt att influera nyklassicismen, vilken var tidens arkitektur och inredningsstil. Plötsligt började sfinxer, gripar och andra egyptiska dekormotiv smyga sig in lite varstans i både exteriör- och interiörarkitekturen i det som blev empire eller kejsarstil. Det nyväckta intresset för Egypten skulle även leda till en speciell form av egyptisk nyantik vilken blev populär inte minst i Storbritannien.
Intresset för de antika och egyptiska stilinfluenserna i den västerländska arkitekturen börjar dock avta under 1840-talet till förmån för andra nystilar i form av nyrenässans, nybarock och nygotik, men 1922 är det dags igen. Fyndet av Tutankhamun skapar en egyptenfeber utan like i den västerländska världen och får empirens egypten-hype att förefalla ganska sansad. 20-talets klassicistiskt lagda arkitekter hade vid den här tiden redan börjat snegla mot det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talets klassiska arkitektur i försök att hitta inspiration bort från den tunga nationalromantiken och sekelskiftets Art Nouveau och Jugend. Det egyptiska bildspråket kopplade nu rakt tillbaka till den tidigare empiren vilket kom att skapa en stark influens till den nordiska 20-talsklassicismen. Man får även betänka fyndet av Tutankhamun skedde under modernismens formerande årtionden och det egyptiska bildspråket passade även väl in i maskinålderns stiliserade formspråk. Föga förvånande kom de egyptiska motiven därför att bli mycket vanliga i tidens Art Déco.
Stiliserade palmettmönster, lotusblommor, hieroglyfer och meanderslingor hittar alltså nu vägen in i både den nordiska 20-talsklassicismen och i den internationella Art Déco-strömningen där de tar plats inte bara i exteriörarkitrekturen utan även i interörernas tapeter och möblemang. Och det är här, i meanderslingan ovan porten till sändarhallen som Tutankhamun möter Grimeton. Som man förstår sprider sig influensen från Tutankhamuns grav i Luxor fort. Fyndet av graven görs samma vecka som bygget i Grimeton startar och när sändarhallen står färdig två år senare får en meander inspirerad av den egyptiska konsten pryda byggnaden.
Men det här är kanske att dra väl höga växlar på det faktum att byggstarten på Grimeton och fyndet av Tutankhamun görs samma vecka? Meanderslingan är nämligen inte alls enbart ett egyptiskt ornament utan är ett dekormotiv med rötter i flera tidiga högkulturer och varianter har återfunnits även i kinesisk, tidig sydamerikansk och paleolitisk europeisk konst. Namnet har dekormotivet fått från floden Menderes i västra Turkiet och meanderslingan kallas inom konstevetenskapen ibland även à la grecque, vilket kanske säger något om hur omåttligt populärt motivet var i den klassiska grekiska konsten. Meanderslingan togs även upp i den romerska arkitekturen under republikansk tid. Men innan dess var meanderslingan alltså även använd i Egypten där den var ett av de allra vanligaste dekormotiven under den fjärde dynastin ca 2600-2500f.Kr. Den fjärde dynastin har dock mycket litet med Tutankhamun att göra. Fjärde dynastin bestod nämligen av Cheops, Chefren, Djedefre och deras släktingar som byggde de stora pyramiderna vid Giza och det var cirka 1300 år före Tutankhamun. Art Décon och den nordiska klassicismen gör alltså inte några stora skiljelinjer mellan specifikt egyptiska influenser och andra allmänna klassiska grekiska och romerska sådana. Undantaget ett antal byggnader uppförda i ny-egyptisk stil främst i USA är 1900-talets klassicism en generellt antikiserande inriktning som främst kanske tittar tillbaka på det sena 1700-talets nyklassicism. Det här kanske man också kan ana om man tar sig tid att betrakta resten av Grimetons sändarhalls arkitektur en stund. För visst har vi sett den där formen på byggnader förut? Är inte Grimetons uttryck hämtat direkt från Gustav III:s paviljong på Haga?
