Sammanfogningstekniker – en översikt
En fog är kontaktytan mellan två arbetsstycken, till exempel två sidor i ett skåp eller två stockar i en timra. Sammanfogningen mellan dessa arbetsstycken kan göras i tekniker där utformningen av fogen och arbetsstyckena i sig håller ihop konstruktionen, eller så kan den göras med främmande föremål av typen lim, plugg, dymling, spik, skruv och nit, eller i kombinationer av de olika varianterna.
Lim är sen gammalt, men inte för sammanfogning av trä. Även om trälim tillverkat på kasein är en mycket gammal uppfinning, vilket du kan läsa mer om i artikeln Animaliska Lim – Historia och praktik, är lim i byggnadskonstruktion en nymodighet som antagligen introducerades för första gången när man använde limträ vid uppförandet av Union Hall i King Edwards college i Southampton 1860. Samma sak gäller för nit. Förvisso har smidd nit använts länge vid tillverkning av till exempel portar i kyrkor och slott men niten har varit ganska ovanlig, för att inte säga obefintlig, i våra allmogegårdar. Vad gäller skruv är den med undantag för spårskruv för att fästa dekorbeslag, en nyhet i våra byggnader. Summa summarum kokar det därför ned till det faktum att när det gäller friktionshjälpmedel för fogning av trä i våra allmogehus så har det fram till uppfinningen av skruvdragaren, varit spik, plugg och dymling som varit förhärskande i det svenska husbyggandet.
”Förr verkar det som allt spikades, men nu skruvar vi allt”, sa för längesedan en uppmärksam snickarlärling till mig. Och det stämmer. Nästan. För efter spikpistolens breda intåg i byggnadssnickeriet under 00-talet har spikandet fått något av en renässans. Men det kunde ju inte den här snickarlärlingen veta redan vid sekelskiftet 2000. Men faktum är att lärlingens konstaterande inte heller stämmer om man rannsakar den längre bebyggelsehistorien. Går vi ner på 1800-talets första halva så spikades det faktiskt nästan inte alls. Det fanns förstås spik på den tiden, men den var handsmidd och dyr och de flesta hus var ännu inte slagna med panel utan tillverkade av liggtimmer, korsvirke eller skiftesverk med timran liggandes i dagen och med de allra flesta skarvar gjorda utan varken spik eller andra hjälpmedel. Snickarlärlingens konstaterande stämmer alltså bara om man tittar på 1900-talets historia. I ett längre perspektiv hade han fel både framåt och bakåt. Spikens historia kan du för övrigt läsa om i en artikel som lämpligt nog har titeln Spikens historia.
De tidiga skruvarna var spårskruvar vilka var lätta att skapa med såg och fil. Men att dra spårskruv i något annat än finsnickeri låter sig inte riktigt göras. Det var först på 1930-talet som vi fick den så kallade stjärnskruven eller “phillipsskruven” som den egentligen heter efter amerikanen Henry Phillips som utvecklade densamma. Phillipsskruvar användes för första gången i större skala av General Motors som satte samman 1936 års Cadillac med denna nya typ av skruv. Philipsskruven (PH) och dess vidareutveckling Pozidrive (PZ) lade grunden till en effektiv skruvning där mejseln inte hoppade ur spåret så lätt vilket gjorde att skruven blev praktiskt användbar i konstruktionsbygge. Kanske ännu effektivare blev skruvningen i och med torx-skruven, även om de ur ett antikvariskt perspektiv har visat sig innebära ett litet helsike när det kommer till att få torkad färg ut ur skruvhuvudets kavitet. Men innan DeWalt-skruvdragarna blev varje bondes allmänna egendom slog skruven ändå aldrig riktigt igenom i allmogegårdarna. Nej, spik, plugg och dymling var det som gällde. I vilket fall om man inte var slängd i snickeri av den högre klassen och kunde göra fogar som i sig själva var bindande. Och det var det förstås många som kunde. Fler förr än nu.
Knuttimringens alla hemligheter är ett ämne som tyvärr är alltför stort för att jag ska våga drista mig till att ens gå in på i en sådan här översiktlig monolog, utan det får vi återkomma till vid senare tillfälle. Jag tänker här inte heller göra anspråk på att göra någon helhetsbeskrivning av alla existerande variationer på olika varianter av finsnickerifogning som använts genom historien. Tanken med den här artikeln är istället att översiktligt förklara de olika principerna, för att vi i framtiden skall kunna dyka djupare ner i särskilda typer av fogar.
Den första fogprincipen kallas gradning och är självbindande. Gradning är en fogning som görs med ett spår i det ena arbetsstycket i vilket det andra skjuts in. Det här sättet att foga var vanligt förr för fästning av så kallade gåtar som håller samman timran vid fönster- och dörröppningar i liggtimmerhus. Ett annat vanligt användningsområde är för att stabilisera dörrar med så kallade naror. Med hjälp av en gradsåg snedsågar man två grunda spår i väggen eller dörren och med stämjärn eller grundhyvel tas materialet mellan sågspåren bort. Med bila eller gradhyvel hyvlas motsvarande uttag i gåten eller naran. Snickrar man möbler brukar vinkeln på spår och uttag vara ungefär 70 grader och profilen bildar något som kan liknas vid en laxstjärt, vilket det också finurligt nog kallas. I spåret slås sedan naran eller gåten in.
Sinkning är vår andra huvudprincip och används för att fästa två ändträn i vinkel mot varandra vid till exempel en husknut eller ett hörn av en låda eller skåp. Sinkning kan göras manuellt med yxa, bila, handsåg, ritsmått och stämjärn eller på senare år maskinellt med en sinkmaskin eller handöverfräs om det är mindre arbetstycken som avses. Det finns dessutom många olika typer av sinkning som öppen, halv-, och helförtäckt, sockerlåd- och laxstjärtsinkning. Låd- och laxstjärtsinkning avser formen på fogen, medan öppen, halv- och helförtäckt avser på vilket sätt fogen är synlig utifrån. En öppen sinkning innebär att bägge arbetsstyckenas ändträ är synligt. En halvförtäckt sinking innebär att endast det ena arbetstyckets ändträ syns.
Sockerlådsfogen är inte självbindande utan behöver antingen lim för att hålla samman, eller om det rör sig om större byggen, en dymling. Laxstjärten är däremot självbindande i den längsgående dragriktningen. Som ni förstår är det vinkeln på laxstjärten som står för det magiska i den självbindande fogen, men snudd på självbindning går faktiskt att åstadkomma även med sockerlådsfogar om man helt enkelt gör det ena arbetstycket pyttelite större och låter friktionen arbeta för oss. Med lite god vilja kan man kanske därför också lägga till spontning och tappning till den här listan av bindande fogar även om man i ärlighetens namn får säga att varken spontning eller tappning är några särskilt goda självbindande principer utan båda behöver förstärkas med lim, skruv eller dymling för att arbetstyckena med tiden inte skall arbeta sig ifrån varandra. Idag hittar du ingen spont i handeln där fjädern är större än noten heller, för då hade kunderna blivit vansinniga. Spontning med not och fjäder, är annars en teknik som är vanlig både på väggpanel och på golv. Förr spontades brädorna med hjälp av lösa fjädrar som fälldes in i spåren som kallas not. Vid 1800-talets mitt skedde en övergång till maskinhyvlat virke med fast fjäder på ena sidan av brädan och not på den andra.
Spontning avser sammanfogning av brädornas långsidor och har sin motsvarighet för ändträ i form av tappning där en uttunning av det ena arbetstyckets ändrä görs för att sedan föras in i ett utstämt spår i det andra arbetsstycket. Det här är en mycket vanlig fog i exempelvis korsvirkestimra, och den fogprincip som näst intill uteslutande används när man bygger fönsterbågar.
Laskning är en fogprincip där bägge arbetsstyckena uttunnas på var sida för att sedan fogas samman om lott. Lasken måste nästan alltid stärkas med lim, skruv, dymling, plugg eller nit för att inte falla isär även om man kan laska med hjälp av hakar och laxstjärtar för att öka dragstyrkan i förbandet. Det finns en mängd olika typer av laskar, varför vi precis som i fallet timmerknutar får lova att återkomma till detta ämne i framtiden.
Sist skall vi inte glömma bort att nämna gering, vilket är en teknik för att sammanfoga hörn där bägge arbetsstyckenas fogytor kapas med önskat gradtal och sätts samman med hjälp av exempelvis lim eller plugg till ett hörn.
Tack för trevlig översikt och exempel
Tack. Kul att du tyckte om den.