Källor, källkritik & källvärdering

Som historieberättare tänker jag ibland att det måste ha varit fantastiskt befriande att ha varit historisk skribent i tiden före den moderna historievetenskapens födelse. Ni vet på den tiden då man inte drog sig för att kasta in en okänd ört för att krydda en redan god historia. När man som den romerska historikern Tacitus (55- 120 e.kr) fritt kunde använda andrahandsuppgifter eller när man som Livius (59 – 17 f.Kr), en annan romersk historiker, inte behövde dra sig för att fylla i luckorna med rena fabler. Att vara historiker idag är betydligt mer mödosamt. Författaren Gustave Flaubert lär en gång sagt att ”skriva historia är som att dricka ett hav och kissa ut en kopp”, och det stämmer rätt så väl. Mängder med källor och texter behöver plöjas igenom och bearbetas för att sedan objektivt presenteras i ett kondenserat format. Idag behövs sanningshalter värderas, källor hittas och har man en gång läst något så räcker det inte med att återberätta innehållets fakta, utan boken – och till och med rätt sida – skall återfinnas och refereras till. Det är harvardsystem och traditionellt system, ibid, idem och passim. Kanske är det därför jag hellre skriver populärvetenskapligt än akademiskt. Mängden timmar jag spenderat bläddrandes i böcker efter ett citat jag vet skall finnas någonstans är närmast oändlig och ibland känner jag att de där fotnoterna är mer till hinder än till hjälp. Footnotes cramps my style and wrecks my swagger! Och så får man tycka. Det är nämligen så som historikern Johann Gustav Droysen sa: ”Historia är den enda vetenskap som åtnjuter det tvivelaktiga nöjet att också vara en konstform.” Till syvende och sist måste nämligen de historiska resultaten presenteras i an aptitlig form för att de skall komma allmänheten till godo. Men det är bara för författaren som fotnoten kan vara besvärlig. För läsaren och för vetenskapen är fotnoten essentiell och fyller syftet att den fakta som presenteras går att kontrollera. Med fotnoten tar historieämnet klivet in i vetenskapen.
Den moderna historievetenskapen uppstod i Tyskland i slutet av 1800-talet kring Berlinprofessorn Leopold von Ranke (1795-1886). Den revolutionerande tanke som von Ranke förfäktade var att historikern skulle förhålla sig objektivt till historien. Historiker borde endast ägna sig åt sådant som går att bevisa, vilket i förlängningen betydde att historikern helst borde undvika berättande källor och endast förlita sig till urkunder och kvarlevor samtida med de händelser som undersöks. Att man som historiker bör förhålla sig objektivt till historien kan idag framstå som självklart, men faktum är att det vanligaste för historiker fram till von Rankes dagar var att man skrev historia så som ens uppdragsgivare önskade att man skrev historia. Eller så skrev man för att göra sig ett namn, och varför då bekymra sig om objektivitet när man kunde förhärliga sådant som läsaren identifierade sig med. Hette man Peder Swart skrev man därför om Gustaf Vasas äventyr i Dalarna så som Gustaf Vasa önskade framställa dem. Och hette man Livius är det inte otroligt att man skrev historien så som ens romerska bröder, systrar och Kejsar Augustus önskade se på den. Det här förstod von Ranke varför han noga varnade sina studenter för att använda berättande källor. Oavsett vad von Ranke ansåg bör man väl påpeka att berättande källor trots det fyller en stor roll för att vi ska förstå vår äldre historia. Utan berättande källor blir källmaterialet till antiken och medeltidens historia nämligen mycket tunt. Däremot är det viktigt att veta vad det är för källor man använder sig av för att i nästa steg kunna kritiskt betrakta dem och kunna sålla mellan faktiskt historiskt stoff och propaganda. Vanligtvis indelas historiska källor i följande fyra kategorier.
- Kvarlevor är samtida handlingar från något som inträffat. Det kan exempelvis röra sig om brev, protokoll eller fotografier.
- Primära källor beskriver händelser som ligger nära i tid. Exempel är tidningsartiklar, målningar eller vissa medeltida krönikor.
- Sekundära källor är källor som baserats på en primär källa eller kvarleva. Det kan till exempel vara texter som baseras på en muntlig berättelse.
- Tertiära källor är de källor som sammanfattar olika sekundärkällor ibland med inslag av primära källor. Exempel kan vara läroböcker och uppslagsverk.
Nu bör man väl kanske också påpeka att vad som är vad i den här listan inte ligger inneboende i källan i sig utan ligger i hur källan nyttjas. Använder man Saltarvets text om exempelvis historisk gatubelysning för att skriva en uppsats om belysning av städer förr i tiden så räknas Saltarvets text som tertiärkälla. Vill man däremot forska om hur den svenska blogosfären beskrev historisk gatubelysning under 2020-talet så förvandlas texten direkt till en kvarleva.
Från efterkommande generationer historiker, fick von Ranke utstå en hel del kritik för att inte varit tillräckligt långtgående i sin källkritik. I Sverige kom källkritiken att dras till sin spets i kretsen kring Lauritz och Curt Weibull under 1900-talets första halva. 1911 publicerar Lauritz Weibull ”Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000” i vilken han gör ansatsen att tillämpa modern historisk metod och omvärdera fastslagna värden. Med ”Historisk-kritisk metod och nordisk medeltidsforskning” som ges ut 1913 blir Lauritz Weibull den ledande förkämpen för källkritik och modern historisk metod i Sverige. Ofta korrekt, men med en stor portion högdragenhet utrangerar han en hel rad berättande källor som dikt och förbannad lögn. Bland annat åker hela Saxo Grammaticus och Snorre Sturlassons samlade verk på soptippen. När Weibull gjort upp med nationalromantikens bild av vikingatiden går han raskt vidare till Erik den helige där han ifrågasätter hela Erikslegenden för att därefter ta sig an Stockholms blodbad där han brutalt skyfflar runt i ansvarsfrågan.

Att dekonstruera och ställa nationalskatter som vikingatiden, Erik den helige och Stockholms blodbad på huvudet, gör man förstås inte ostraffat under 1910-talet. Under hela decenniet fram till 1919 då Weibull utses till professor i Historia i Lund kommer det att råda en bitter strid mellan honom och de professorer i Stockholm och Uppsala som står för en äldre och mer konservativ historiesyn. Det här är en strid som i princip fortsätter fram till 1950-talet då Weibull kommer gå segrande ur striden i och med att hans och Curt Weibulls studenter övertar det flesta professurer vid landets lärosäten.
Idag är det väl knappast några historiestudenter som sitter och läser Lauritz Weibulls texter på grundkursen i historia längre. Weibulls forskningsresultat är inte längre aktuella, däremot har han fått ge ett ansikte åt den källkritiska åtstramning som skedde i svensk historieforskning under 1900-talet. Idag sammanfattar vi källkritiken vanligtvis i fem kriterier varav de flesta tar sitt ursprung i frågan om vem som producerat källan. Vet vi inte vem som står bakom källan är det nämligen också mycket svårt att veta hur källan skall tolkas. De fem källkritiska kriterierna är:
- Äkthetskriteriet: Är källan äkta eller en förfalskning?
- Samtidskriteriet: Är källan samtida med händelsen? Ju närmre i tid, desto större trovärdighet.
- Tendenskriteriet: Varför skriver personen bakom källan som den gör? Vad är syftet? Har författaren något att vinna på att framställa händelseförloppet på ett särskilt sätt. Är källan partisk?
- Beroendekriteriet: Står källan på egna ben eller är den beroende av andra källor? Har upphovspersonen påverkats av andra källor?
- Kontext och relevans: Är källan relevant för sammanhanget? Om inte har den inget i framställningen att göra. Källan är endast relevant när den kan besvara en fråga historikern ställer till källan. Är innehållet kontextuellt relevant? Orimliga uppgifter skall sållas bort. Att det finns hundratals vittnesmål från kvinnor på 1600-talet som påstår att de firat sabbat med djävulen innebär nödvändigtvis inte att uppgifterna är sanna.
Källkritik och källvärdering är oerhört viktigt för historievetenskapen. Till skillnad från annan vetenskap kan historievetenskapen nämligen inte göra experiment för att testa sina hypoteser. Den historiska verkligheten kan endast studeras indirekt genom sina överlevande källor. När källvärderingen inte utförs som den skall slutar historievetenskapen därför direkt att vara vetenskap, oavsett om den är akademisk eller populär.
© Jesper Sundelöf, 2024