Andrea Palladio och Palladios Vicenza
Det finns kanske ingen västerländsk arkitekt i historien som varit så inflytelsefull på eftervärlden som Andrea Palladio, i varje fall ingen vi känner namnet på. Över hela västvärlden har det byggts hundratusentals hus med fasader under tempelgavelpediment med Pilastrar eller engagerade kolonner i kollossalordning och symmetriskt placerade fönster rytmiskt varierade med frontoner och segmentbågar. Allt i princip ärvt efter Palladios tolkningar av den klassiska arkitekturen.
Andrea Palladio (1508-1580) var den sista i en lång rad av renässansens stora arkitekter och även om han var sin egen stod han på axlarna på jättar som Bruneleschi, Bramante och Michelangelo, från vilka han ärvde renässansarkitekturens betoning på regelbundenhet och delen förhållande till helheten. Han var också den sista av de stora traktatsförfattarna där Alberti och Serlio föregått honom. Inte minst Serlios illustrerade traktat skulle inspirera Palladio till att skriva det arkitekturtraktat – Quattro Libri dell’ Architettura – som skulle få allra störst spridning av de tre.
Palladio föddes i Padua 1508 under namnet Andrea di Pietro della Gondolla. Namnet Palladio fick han först vid trettio års ålder av sin mecenat Greve Giangiorgio Trissino som en anspelning på Pallas Athenas visdom. Palladio var stenhuggare till yrket och hade börjat i yrket redan vid tretton års ålder i Padua men flyttat till Vicenza 1424 där han i 14 år kom att gå i lära hos Giovanni da Pedemuro och Girolamo Pittoni.
Palladios tidiga arkitekur spretar åt olika håll, antagligen under intryck av Bramante, Brunelleschi och Raphaels assistent Giulio Romano. Palazzo Porto 1544, men ännu mer Palazzo Thiene i Vicenza påbörjat av Giulio Romano och ombyggt av Andrae Palladio 1544 bär exempelvis tydliga drag av Bramantes kraftiga rusticeringar som han uttryckte dem i Raphaels hus. Och Basilica Paladiana (1549) är en lång repetition av Serliomotiv. Men i början av 1550-talet mognar Palladios uttryck plötsligen. I Palazzo Chiericati (1550) känner vi otvivelaktigt igen den stil som skall bli Palladios signum och varieras under hela 1560- och 70-talen i klassiska verk som Villa Capra (Rotonda) (1567) , Palazzo Thiene Bonin Longare (1572) och Palazzo Valmarana (1565).
Allt som allt kommer Palladio att rita ett 20-tal palats och monument i själva staden Vicenza och ytterligare ett 20-tal villor på landsbyggden runt om i Veneto vilka idag ingår i det palladianska världsarvet Veneto. Kanske beror Palladios storhet på att han föddes vid rätt tid och bosatte sig provinsiellt. Möjligen skulle han i Rom haft svårt att mäta sig med Michelangelo och den manierism som utvecklades där. Och i Florens hade hans plebejiska ursprung uteslutit honom ur de patriciska akademierna. Men Vicenza var provinsiellt och någon större åtskillnad av klasser gick inte att upprätthålla.
1570, eller möjligen 1571 flyttar Palladio med sin familj till Venedig. Följande år förlorar Palladio båda sina söner och verkar därefter ha levt ett mer tillbakadraget liv. Han ritar fortfarande, men få av hans ritningar blir förverkligade så som avsetts. Förutom Palladios starka formspråk gjorde hans förmåga att anpassa material och teknik till uppdragsgivarnas plånböcker att han blev en väl anlitad arkitekt. Med hans arkitekturtraktat kom ritningar och formspråk att spridas över europa in i flera olika förgereningar av palladianism där vi har anledning att återkomma inte minst den holländska palladianismen, den brittiska- och den amerikanska paladianismen – den så kallade ”Federal Style”.
© Jesper Sundelöf, 2024
Vidare Läsning
Ackerman, James (1966), Palladio. London.
Palladio, Andrea (1965), The four books of Architecture. New York.