Husgrundens Idéhistoria
Den äldsta timmerhusgrunden är den så kallade mullbänken, där en låg rad sten stöttar timrans knutpunkter. Ordet mullbänk kommer av att man skottade en vall av jord upp över nedre delen av fasaden för att slippa drag in i huset. Samma sak kunde göras från insidan. Med tiden kom ordet mullbänk att förknippas med alla konstruktioner där utrymmet innanför grundstenarna är fylld. Mullbänken är en lösning som är tänkt att vara tät, varför den alltid byggdes låg. Inte sällan låg fasadens första timmer direkt mot marken eller till och med under marknivå. Mullbänken var en vanlig grundkonstruktion till och med 1800-talet och fungerar väl så länge marken är torr och väldränerad.
Det finns ett ordspråk som säger att ”där inte plogen kan gå och ingen lie slå, där ska huset stå”. Poängen är att hus skall placeras högt och på icke produktiv mark. Högt belägen stenig mark är torr och tar inte odlingsbar jord i anspråk för något så sekundärt som ett hus. Så här placerades hus generellt fram till laga skifte 1827. När byarna sprängdes och gårdarna flyttade ut på de skiftade markerna tvingades husen inte sällan uppföras på fuktigare mark vilket också kom att ställa högre krav på grunden, både i form av djupet under mark och höjden över mark.
När grundmurarna byggdes högre blev det opraktiskt att fylla grunden, vilket på våtare mark heller inte garanterade en torr inomhusmiljö. Utrymmet mellan grundmurarna började nu istället lämnas tomt och isoleringen flyttade in i golvbjälklaget, en konstruktion vi känner som torpargrund. Torpargrunden är den vanligaste grunden i hus byggda under 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet.
Materialet i grunden har tidigt bestått av grovt tuktad natursten för att mot 1800-talets slut alltmer övergå till huggen sten, vilken under sekelskiftets jugend och 20-talets klassicism gärna putsades. Med modernismen på 1930-talet kom bruket att mura grunderna med betonghålsten, vilken sedan slammades tunt utvändigt med putsbruk. Under 1940-talet övergår man allt mer till att gjuta hela grunden i betong. Egnahemsrörelsen utbredning och villastädernas utveckling i decennierna efter sekelskiftet 1900 introducerar källare i medel- och arbetarklassbebyggelsen. För att få utrymmen för ved och lagom svala utrymmen för matförvaring byggdes husen med en hel källarvåning som grund varför denna ofta blev hög. Under 1930-talet introducerades också det kortlivade experimentet med garage i källarplan.
Nu skulle man ju kunna tro att grunden på det här sättet överallt gått från låg till hög, vilket inte alls är fallet. Den här utvecklingen gäller främst i allmogebebyggelsen och drivs av funktionella behov. Idéhistoriskt har grunden snarare gått från hög till låg och utgjorts av en kamp mellan natur och kultur vilket bättre kan studeras i övreståndsbebyggelsen. Höga grundsocklar har nämligen tidigt i historien fått markera skillnaden mellan den vilda naturen och den kultiverade människan. En hög grund har lyft människan ur jorden och ställt henne rent fysiskt över naturen. Som för att ytterligare markera denna upphöjdhet har husets herrskap fram till 1700-talet alltid tagit sin bostad i husets övre våning.
Den här åtskillnaden av natur och mänsklig kultur kan skymtas ända sedan antiken, men blir tydlig i renässansarkitekturen och renässansens förhållande till trädgården. Leon Battista Alberti (1404 – 1472), var den första renässansarkitekt som i sina arkitekturtraktat behandlade inte bara byggnaden, utan även den omgivande naturen och trädgården. Principen Alberti slår fast är att en byggnad inte endast skall betraktas, utan även vara en plats att betrakta ifrån. Huset skall resa sig högt över trädgården och ägaren skall därifrån kunna se ned på naturen. Och den som observerar naturen måste också ställa sig utanför densamma.
I medeltidens världsbild var naturen levande och avsiktstyrd. Den var också något potentiellt farligt. Det fanns en rädsla för det som var okänt och skrämmande, en känsla som kom att leva kvar in i renässansen och barocken. Men med en gryende vetenskaplig revolution och framväxten av en världsbild där endast människan hade själ och allt annat var maskinellt, kunde naturen börja behandlas som ett instrument för det mänskliga nöjet och det farliga tuktas till broderiparterrer. Och broderiparterrer betraktas med fördel uppifrån. För att skapa både ett filosofiskt avstånd till naturen och ett observationsavstånd till trädgården, görs renässansens och barockens grunder inte sällan en hel våning hög.
Inspirerad av bland annat Jean Jaques Rousseaus naturalism kommer 1700-talets rokoko dock med ett ökat intresse för naturen. Fönstren blir större och husens socklar görs nu lägre för att skapa tillgänglighet till trädgården. Skillnaden mellan inne och ute minskar. För första gången förläggs piano nobile till bottenvåningen, en planlösning som inte blir särskilt långlivad i Sverige då man ur värmesynpunkt snart inser det opraktiska i att hålla kök på övervåningen. Den låga grunden lever dock kvar under hela romantiken och blir först utmanad av Schweizerstilens höga stensocklar vid mitten av 1800-talet.
Att just schweiziska hus får stå som modell för nordeuropeisk lantbebyggelse beror på att en viss naturalism med idealisering av de friska alpernas miljöer lever kvar sedan Rousseaus dagar. Det är inte en slump att Schweizerstilen introduceras i Nordeuropa samtidigt som bergsbestigning populariseras och de första alpinst-klubbarna startar. Tolkningen bör väl dock vara att naturen, trots att den sedan rokokons dagar kringgärdats av ett visst svärmeri, ändå fortfarande är något som behöver erövras och bemästras. Stenen i husens grundsocklar är fortfarande huggen och tuktad och inte i sitt naturliga tillstånd. Men att schweizerstilens huggna naturstensgrunder blir höga beror mindre på en filosofisk distansering från naturen, och mer på att stilen är importerad från en region som alltid fått förhålla sig till backar och sutteräng.
Ytterligare ett steg närmre naturen tas i och med den brittiska Arts & Crafts-rörelsen i kretsen kring John Ruskin och William Morris. John Ruskin som betraktade byggnader som produkter av klimat och landskap, ansåg att huset står i ett organiskt samband med naturen. Byggnadsmaterialen skall vara äkta, lokala och smälta byggnaden samman med omgivningarna. Äkta material ansågs vara tegel, sten och trä, medan material som gips och puts ansågs konstlade och ämnade att dölja murverket. Den här synen har starkt influerat den svenska sekelskiftesarkitekturen inte minst genom Isak Gustaf Classon och hans elever och kom att bli det paradigm som gällde för de tidiga svenska villastäderna. Tunga naturstensgrunder, gärna i otuktad sten, skulle nu uppfattas som att huset rest sig ur berget och var en naturlig förlängning av naturen.
Med modernismen skulle man kunna säga att avståndet till naturen återigen har ökat. Nu blir grundens utseende framförallt styrd av teknik, konstmaterialutveckling och effektivitet i det industriella byggandet. Paradoxalt nog har den här vändningen bort från naturen ändå givit oss den hitintills lägsta grundsockeln i historien i form av den under 1950-talet introducerade plattan på mark, en grundtyp som från 1960-talet blir helt dominerande i det sena 1900-talets villabebyggelse.
Inspirerad av bland annat Jean Jaques Rousseaus naturalism kommer 1700-talets rokoko dock med ett ökat intresse för naturen. Husens socklar görs nu lägre för att skapa tillgänglighet till trädgården och skillnaden mellan inne och ute minskar. För första gången förläggs bostaden till bottenvåningen. Den låga grunden lever i princip kvar under hela romantiken och blir först utmanad av Schweizerstilens höga stensocklar vid mitten av 1800-talet.
Att just Schweiz får stå som modell för den nordeuropeiska lantbebyggelsen beror på att en naturalism med idealisering av de friska alpernas miljö lever kvar och det är inte en slump att det är just vid åren kring 1850 som bergsbestigning populariseras och de första alpinst-klubbarna startar. Tolkningen bör dock vara att naturen, trots att den sedan rokokon haft stor dragningskraft, fortfarande är något som behöver erövras och bemästras. Stenen är fortfarande huggen och tuktad och inte i sitt naturliga tillstånd. Men att schweizerstilens naturstensgrund blir hög beror mindre på en filosofisk distansiering, utan att stilen är importerad från en region som alltid fått förhålla sig till backar och sutteräng.
Ytterligare ett steg närmre naturen tas i och med den brittiska Arts & Crafts-rörelsen i kretsen kring John Ruskin och William Morris. John Ruskin som betraktade byggnader som produkter av klimat och landskap, ansåg att huset står i ett organiskt samband med naturen. Byggnadsmaterialen skall vara äkta, lokala och smälta byggnaden samman med omgivningarna. Äkta material ansågs vara tegel, sten och trä, medan material som gips och puts ansågs konstlade och ämnade att dölja murverket. Den här synen har starkt influerat den svenska sekelskiftesarkitekturen inte minst genom Isak Gustaf Classon och hans elever och kom att bli det paradigm som gällde för de tidiga svenska villastäderna. Tunga naturstensgrunder skulle nu uppfattas som att huset rest sig ur berget och var en naturlig förlängning av naturen.
Med modernismen skulle man kunna säga att avståndet till naturen återigen ökat. Nu blir grundens utseende framförallt styrd av teknik, konstmaterialutveckling och effektivitet i det industriella byggandet. 1930-talet ser födelsen av det kortlivade garage i källarplan och under 1950-talet introduceras den låga plattan på mark, en grundtyp som från 1960-talet blir helt dominerande i det sena 1900-talets villabebyggelse.
© Jesper Sundelöf, 2024
Artikeln är en utveckling av en artikel skriven åt tidningen Byggnadskultur, vilken publicerades och kan läsas i Byggnadskultur nr 1, 2024.
Vidare Läsning
Ruskin, John (2005), The stones of Venice. London.
Ruskin, John (2016), Seven lamps of architecture. Pantianos.
Rouesseau, Jean-Jaques (1892), Émile eller om uppfostran. Göteborg.