Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder ordet restaurera att ”låta något uppstå på nytt i sitt gamla eller fullgoda skick”. Det ligger i linje med hur ordet använts i allmänt språkbruk sedan 1500-talet i betydelsen att återställa något till sitt ursprung. Vad det är för ursprung eller förhållande man återställt byggnader till när man ”restaurerat” under historien är dock mer svårdefinierat och ordet restauration verkar under årens lopp ha fått omfamna så vitt skilda betydelser som att konservera, det vill säga att säkerställa ett tillstånd utan förändring, till ren ombyggnation.
Vad som kallats restaurationer har alltså emellanåt innefattat även ombyggnationer i form av renovering, det vill säga att låta något återuppstå i en ny förändrad gestalt samt ”rekonstruktion”, vilket innebär att bygga upp något som det en gång kan ha sett ut, men inte säkert gjort. Om det i begreppet renovering ligger en inneboende betydelse av utvecklande förändring så ligger det i ordet rekonstruktion en betydelse av det omvända, det vill säga att återgå till något som en gång varit, eller som skulle kunna ha varit. Begreppet restauration verkar också kunna omfamna en byggnadsförvandling som innebär att delar kan rekonstrueras eller låtas återuppstå i ett äldre skick på ett sätt som gör att helheten kan anta en förändrad och historiskt helt ny gestalt, något vi kommer se längre fram. Ordet restauration tycks med andra ord avspegla ett spann som rymmer ett antal vitt skilda förhållningssätt, något som skvallrar om de skilda syner på restaurationskonsten som existerat under historiens lopp.
Restaureringskonstens gryning
År 1666 utfärdade Magnus Gabriel de la Gardie, i egenskap av föreståndare för Karl XI:s förmyndarregering, världens första förordning om bevarande av historiska minnesmärken: ”Kongl: Mayst:ts Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter”. I samband med förordningens utfärdande upprättade regeringen även det så kallade Antikvitetskollegiet, vilket fick till uppgift att samla in information om svenska fornminnen och byggnadsmonument. Med hjälp av landshövdingeämbetena och socknarnas kyrkoherdar skapade Antikvitetskollegium grunden till fornminnesregistret och är med andra ord en föregångare till dagens Riksantikvarieämbete.
Det är lätt att tänka att den svenska restaureringshistorien tar sin början här, i Antikvitetskollegium. Men det är inte sant. Monument har restaurerats tidigare än så. Bland annat lät Johan III redan under 1500-talet reparera ruinerna av sigtunakyrkorna S:t Olof och S:t Lars, samt klosterruinerna Varnhem, Vreta och Alvastra. Här rör det sig dock främst om konservering och reparationer av lämningar, eller i något fall önskan till ombyggnation, inte hela restaurationer i dagens mening. Intresset för ruinlämningar ligger dock i tiden under renässansen. I Rom har den antika staden just börjat grävas fram ur medeltiden och en kulturintresserad klass av konstnärer och vetenskapsmän från hela Europa strömmar till staden för att studera de antika lämningarna. Någon bevarandestrategi för lämningar finns förstås ännu inte. Inte heller någon lagstiftning som värnar de antika monumenten, varför intresset för ruinerna i Rom inte sällan resulterar i att sten och statyer försvinner från staden med besökarna. Det här föranledde att påven kom att utfärda dekret att lämningar inte fick föras ifrån Rom, något som dock knappast åtlyddes.
I Sverige inrättas redan 1620 riksantikvarieämbetet som tillsätts med Johan Bureus, Sveriges då mest framstående runforskare. Under flera år reste Bureus tillsammans med ett fåtal medhjälpare runt i landet och ritade av runstenar och samlade in föremål och dokument. Ansatsen var högts begränsad men Bureus och hans medhjälpare lade alltså redan i början av 1600-talet grunden till den svenska kulturmiljövården.
1700-talets monumentvård
Under 1690-talet omformas det av de la Gardie skapade Antikvitetskollegium in i det nya Antikvitetsarkivet. Verksamheten kom att bli mer passiv. Ändock kan man nog hävda att det är just under 1700-talet som den faktiska monumentvården tar fart i Sverige samtidigt som restaureringskonsten som rörelse börjar uppstå i Europa. I och med stormaktens fall i slutet av 1710-talet kommer restaurationen av rikets fornstora dagar att bli en prioritet för makten. Det sår i den nationella självkänsla som stormaktens kollaps lett till kom bland annat att kanaliseras in i monumentvården som en form att framhäva fornstora dagar och en stolt historia. Och vad är väl det första man slås av i svensk nationell historia när man blickar bakåt om inte Gustav Vasa? Landsfadern, konungen som befriade Sverige från den lede dansken. Det eftermälet är åtminstone vad konung Gustav själv vinnlade sig om att förmedla till eftervärden. Och med det lyckades han tämligen väl, så till den grad att flera av de första riksmonument som kom att skyddas av staten för att bevaras för framtiden var tröskladorna vid Rankhyttan och Isala samt Ornässtugan vilka alla förekommer i de fantasifulla berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Att Vasa-monumenten kom i ropet just under 1700-talet har nog också både ett och annat att göra med att Adolf Fredrik och hans son Gustaf III vid denna tid satt på landets tron. Huset Holstein-Gottorp som var nytt på den svenska tronen var i stort behov av att legitimera sin rätt till riket varför man gärna kom att framhålla det faktum att kungafamiljen på kvinnosidan härstammade från just Gustav Vasa.
Om Johan III möjligen var först med konserverande restaureringar så är Gustaf III är först ut med planer på historiserande restaureringar. I början av 1780-talet griper Gustaf III sig an uppgiften att försöka göra vasakungarnas slott och borgar än mer monumentala än vad de ursprungligen varit. Över Gripsholm låter kungen göra ritningar till nya entrépartier och stora torn och till Uppsala slott ritas sju torn liknande det kraftiga griptornet på Gripsholms slott. Inga av dessa idéer blir dock verklighet. 1786 instiftar Gustaf III dock en kombinerad vitterhets-, historie- och antikvitetsakademi som kommer att få ta över Antikvitetsarkivets uppgifter. Sekreteraren i denna akademi ärver titeln riksantikvarie. Trots planerna på monumentalisering av vasaborgar och insamling och bevarande av vasaminnen är det först i början av 1800-talet som restaurering som vi uppfattar begreppet dag tar någon fastare form I Sverige.
1800-tal: Ursprung och förändring
I 1800-talets moderna projekt inlemmades de nationella monumenten, inte minst katedralerna, som en del av samhällsbyggandet. Monumenten försökte återställas till ett ursprungligt stilideal med hjälp av industrialismens teknik och material. Restaurationerna blev ofta en form av ”riva och bygga nytt”. De gamla monumenten kom med sin nya fasadsten att falla in i samma stildräkt som de nybyggda rådhusen, järnvägsstationerna och industrialismens andra monument. Men historien skulle kunna ha tagit en annan vändning. Under 1800-talets första årtionden läggs nämligen grunden till den så kallade italienska restaureringsdoktrinen. I denna skola var förvisso återställningen given men skolan förespråkade att återställda delar tydligt skulle redovisas i konstruktionen genom att exempelvis utföras i avvikande material. Egentligen är idén inte alls italiensk utan fransk och kommer ursprungligen från Guy de Gisors föreslagna restaurering av Titusbågen i Rom. Gisors föreslog att bågen skulle tas ned sten för sten och sedan återbyggas och saknade stenar då skulle ersättas med travertin istället för marmor. Idén kom att ligga till grund för den renovering som påbörjades 1817 av Raffaele Stern. Doktrinen blev dock kortlivad i Rom och när restaureringsarbeten på Colloseum upptogs vid mitten av 1800-talet var inställningen att byggnaden skulle rekonstrueras i sin helhet.
Ändå gör 1800-talets stilrenoveringar mindre skada än de skulle kunna ha gjort i den romerska världen. Redan under 1870-talet har pendeln svängt åt rakt motsatta hållet och principerna som styr restaureringen av Forum i Rom blir nu i stor utsträckning arkeologiska och syftar till att konservera ruinerna med så få tillägg som möjligt.
I Sverige kommer stilrestaurationerna dock hårt att drabba inte minst våra kyrkor och katedraler. Helgo Zettervall (1831–1907) kom genom sitt arbete som överindendent vid överintendentsämbetet 1882 – 1897 att få en enorm påverkan på de restaurationer som gjordes av våra kyrkor under 1800-talets sista decennier. 1869–1877 byggde Zettervall om Lunds domkyrka, 1877–1886 Linköpings domkyrka, 1886–1893 Uppsala domkyrka och 1886–1894 Skara domkyrka. Under åren 1860–1900 var Helgo Zettervall Sveriges mest anlitade arkitekt vid om- och tillbyggnad av kyrkor, projekt som idag mer framstår som kulturarvssabotage än restaurationer. Zettervalls syn på restauration var att restauration innebar att ”återställa” en byggnad i komplett skick i den stil som den var tänkt att utföras i, men måhända aldrig byggdes i. Till doms för hur denna tanke en gång sett ut satte Zettervall sig förstås själv och resultatet kan vi idag se i alla våra större katedraler och domkyrkor som renoverats bortom all igenkänning. Århundradenas förändringar är alla borta och kvar står 1800-talskonstruktioner och förmedlar inget annat än århundradets bild av medeltiden.
En motsvarighet till Helgo Zettervall hittar redan under slutet av 1700-talet i i den brittiska arkitekten James Wyatt. Wyatts egna tillbakablickande stilkreationer är i många delar både formsäkra och framsynta och förekommer både William Morris och John Ruskins arkitektur. Men hans stilrestaurationer av ett antal brittiska katedraler kom att tillägna honom tillnamnet ”The Destroyer”, vilket säger något om Wyatts hållning i arkeologiska frågor. Wyatts restauration av katedralen i Hereford som inleddes 1786 kom att innebära att den mängd stilar som katedralen tidigare uppvisat och som härstammade från flera olika byggnadsskeden sedan 1000-talet, ersattes med en likformig nygotik. Kritiken blev direkt och den debatt som i mycket kommit att prägla 18-och 1900-talets rekonstruktioner var påbörjad: stilrenhet gentemot värdet av att bevara förändring.
Trots en debatt om vilket värde restaurationer av monument bör främja, blir 1800-talet framförallt ett sekel av stilrenoveringar. Napoleonkrigen har lämnat stora delar av Europas monumentala bebyggelse antingen i vanvård eller i ruiner, varför det fanns mycket för tidens stilarkitekter att sätta tänderna. Arbetena är allt för många och för omfattande för att redovisas i en kort översiktsartikel, men jag tycker att blanda annat Heinrich Hübsch restaurering av katedralen i Speyer i Tyskland och Viollet-le-Duc i Frankrike som bland annat gav Carcassonne sina tornhuvar och likformiga medeltida utseende bör nämnas. Till Sverige kommer i slutet av 1820-talet Peter Frederick Robinson på uppdrag av De Geer för att bygga om 1500-tals slottet Stora Sundby i en fiktiv normandisk högmedeltidsstil.
Någon generation senare, kring sekelskiftet 1900 har dock pendeln svängt åt andra hållet. Stilrestaurationerna får kritik av Arts & Crafts rörelsen och den arkitekturströmning som under inflytande av William Morris och John Ruskin tar avstånd från industrialismen, maskinkulturen och perfektionens ideal. Restaurationerna syftar nu åt att bevara byggnadens förändringar snarare än att återskapa ett stilidealt ursprung. Tillägg skall tydligt redovisas och spåren av hantverkarens verktyg i de gamla ytorna blir bevarandevärda. Camillo Boito, professor vid konstakademien i Milano menade i ett manifest 1883 att gamla byggnader bör betraktas precis som gamla dokument där det vore otänkbart att fylla i den text som saknas och menade att restaurering egentligen bör innebära en ren konservering.
I Sverige blir restaureringsdebatten högljudd. Inte minst titeln på Verner von Heidenstams skrift ”Modern barbarism – Några ord mot restaurerandet av historiska byggnader” där han fördömer restaurationerna av Uppsala domkyrka och Gripsholms slott, säger något om vart pendeln är på väg. Faktum är att pendeln så småningom kommer att svänga så lång så att om man vid 1800-talets mitt angrep en restauration genom att bygga nytt, så bygger man vid sekelskiftet nytt så att det ser gammalt ut, det är handslaget tegel, korsande byggnadskroppar, blinderingar och igensatta murperforeringar. Goda exempel på den här typen av nybyggnationer kan vi idag se bland annat i Ragnar Östbergs Stadshus i Stockholm samt Masthuggskyrkan i Göteborg av Sigfrid Eriksson. I restaurationssammanhang är det möjligen i återuppförandet av västfasaden på Nidarosdomen 1906 där originalstenarna i sitt slitna skick får vara kvar i muren som den nya restaureringsdoktrinen först kommer till konkret uttryck. Den doktrin som alltså egentligen föddes med Gisors och titusbågen under det tidiga 1800-talet.
I Sverige är det nog ändå den sedermera riksantikvarien och professorn i arkitekturhistoria, Sigurd Curman, som leder förnyelsen av den svenska kulturminnesvården. Curmans bidrag till restaureringen av Strängnäs domkyrka där han bland annat kom att frilägga historiska murpartier från kyrkans äldsta historia och återföra medeltida målningar i dagens ljus räknas som den första byggnadsarkeologiska restaureringen i landet. Tillvägagångssättet blir arkeologiskt och musealt och resultatet blev att olika tidsperioder kom att redovisas tillsammans i byggnaden. Curman kom att tillträda som riksantikvarie 1923 och skulle bland annat att överse bildandet av riksantikvariens eget ämbetsverk 1938: Riksantikvarieämbetet.
Modernismen
Modernismens förhållande till restaureringskonsten under 1930 – 1960-talen är problematisk. Modernismen som i sig själv vänder sig bort ifrån det gamla och definierar sig utan band till det historiska, får ofte att bekymmer med att ta hand om det byggda kulturarvet. I de fall man restaurerar något är det främst medeltidens byggnader vars avskalade arkitektur man möjligen kan ha haft lättare att ta till sig. Ovanligt i dessa restaurationer är då inte att senare tillkomna årsringar och arkitektoniska lager konsekvent skalas bort för att framhäva de medeltida byggnadselementen.
Framträdande här är arkitekten Erik Lundbergs modernistiska restaurationer. Lundberg är en representant för en restaureringsdoktrin som går under namnet restauro critico inom vilken man betraktar aarje objekt som unikt. Det här innebar att man ibland kunde visa återhållsamhet och stor respekt för byggnaden och ibland krävde stora ändringar för att höja den konstnärliga kvaliteten. Man ansåg att arkitekten i den senare fallen då skulle bidra med sin egen tids formspråk. Det här är ett mycket modernistiskt förhållningssätt där tillägg och ändringar skulle formas i nya material och tekniker för att svara mot de funktioner som den nya tiden krävde. Resultatet av doktrinen kan man tydligt se i Lundbergs modernistiska restaurationer, där betongtrappor och modernistiska element får samsas med presentationer av medeltida element som skalats fram under lager av barock och nyklassicism som helt sonika knackats ner.
Det är inte svårt att tycka sig se en utpräglad historielöshet i modernismen förhållande till det bebyggda kulturarvet. Tolkningen bör kanske dock inte vara att det är en fråga om direkt historielöshet utan ett medvetet förkastande av det gamla som stod för smuts, fattigdom och trångboddhet. Att åtgärda bostadsnöden som den beskrevs i den bostadssociala utredningen 1933, i Makarna Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” 1934 och Lubbe Nordströms reportagebok ”Lort-Sverige” 1938, kom att bli en av modernismens första och allra högsta prioriteter. Man bör nämligen ha i åtanke att Sverige vid denna tid fortfarande var ett fattigt land. Det brott med den klassiska arkitekturen som modernismen innebar hade ett starkt politiskt budskap: Ut med det gamla. In med det nya. Ut med lort-Sverige, mörker, fattigdom och sociala orättvisor. In med folkhälsa, ljus, jämlikhet och rättvisa.
Med postmodernismen under 1970 och 1980-talen blir det betydelsefullt att även restaurera minnesmärken från den tidiga industriella eran som i rask takt håller på att försvinna. Även 1800-talets byggnader får nu en plats i restaurationerna. Citysaneringarna under rekordåren gjorde att många fick upp ögonen för vikten av att bevara 1800-talets innerstäder vilket kom att skapa en modernare form av kulturmiljövård där bevarandevärdena blev tydligare. Restaureringskonsten syftade nu till att göra kulturmiljön tillgänglig genom integration av den äldre bebyggelsen i en växande stadsmiljö istället för att antingen stilrenovera dem nya eller förvandla dem till pittoreska muséer. Bilden av vad som skall bevaras och kanske framför allt hur det skall bevaras förändrades också. Istället för att lägga huvudfokus på det typiska och det ursprungliga, har även förändring över tid, dvs ombyggnationer, historisk patina och berättelsen kommit allt mer i fokus. Här är Ove Hidemarks renovering av Skoklosters slott i brytpunkten mellan 60- och 70-tal framsynt. Många av slottets årsringar kom att bevaras och materialvalen gjordes med respekt för en gammal byggnad och dess historia. I arbetet på Sko lades även grunden till hantverksforskningen och sökandet efter att bättre förstå det historiska hantverket, ett principskifte i svensk restaurationskonst.
Under 2000-talet får man nog säga att restaureringsdoktrinen har blivit mindre doktrinär. Det är inte längre ett förhållningssätt som är allenarådande. Det handlar inte om att endast bevara, endast återställa eller endast redovisa historisk förändring. I 2000-talets restaurationer kan återställande, bevarande och nya tillskott få samsas i samma byggnad. Och ur det perspektivet kanske vi har kommit en bit ifrån rekordårens citysaneringar. Arkitekten Rem Koolhaas menar till och med att vi gått så långt i vår bevarandeiver att det förflutna har blivit en hemsko på utvecklingen. Bevarande och restaurering har blivit ett medel för makthavare och entreprenörer att skapa gentrifiering och social omflyttning genom att inte tillåta den förändring som är nödvändig. Och så kan det säkert vara på sina håll. Samtidigt kan jag nog tycka att ett större problem i Sverige är att renovering i betydelsen ”standardhöjning” har blivit ett medel för hyresvärdar och entreprenörer att höja sina hyresintäkter. Det här skapar också gentrifiering, men när samhällsplaneringen lagts ut på entreprenad, saknas den sociala ingenjörskonsten helt och de som tvingas flytta står utan större alternativ. Så gentrifieras innerstäderna och de som blir kvar får leva med klickgolv, IKEA-kök och PVC-fönster.
Sammanfattning
Det är inte alltid helt lätt att se den röda tråden genom restaureringskonstens historia. I vilket fall inte om man förväntar sig att tråden skall leda i en tydlig riktning. Kanske klarnar bilden något om man istället tänker att det är en dialektisk utveckling. Principerna och doktrinerna som skapas kring restaureringskonsten existerar inte oberoende av sin samtid utan är ett uttryck för de värderingar som ligger i tiden. Ofrånkomligen kommer därför yngre generationer att kritisera de äldre. När den ena generationen vill återställa ursprung kommer nästkommande garanterat vilja bevara förändring.
Kanske kan man också se ett mönster av hur restaurationsfrågor aktualiseras i tider av oro. Det är inte en tillfällighet att frågor om restaurering och bevaring av monument och byggnader blir frågor som engagerar i tider av omvälvande samhällsförändringar. Det är i tider av oro som människor börjar blicka mer bakåt än framåt, upplever risken att tappa kontakten med det förflutna och känner ett tvingande behov av att förankra sig själv i det historiska. Det här kan man bland annat se mycket tydligt i de strömningar som följde på den industriella revolutionen under 1800-talet. Arts & Crafts-rörelsen är ett mycket gott exempel på detta liksom seklets katedralrestaurationer. För att inte tala om de historiserande nystilarna som fullkomligt tar över stadsrummet årtiondena före det förra sekelskiftet. Det är samma oro som vid slutet av 1800-talet skapade våra stora nationella folklivsmuseer som Skansen och Nordiska muséet och det är samma oro som i vår tid skapat debatt om folkkultur, immateriella kulturarv och den svenska kulturkanon.
Vad som är rätt och fel när det kommer till restauration kan säkert debatteras i oändlighet. Klart är dock att om vi inte enbart vill arbeta med konservering kommer tillägg att vara nödvändiga. Men hur skall man egentligen förhålla sig till dessa? Skall ett tillägg smälta in, göras osynligt i samma stil eller skall man tydligt redovisa de sentida tilläggen till en gammal konstruktion? Det här är en av de springande frågeställningarna inom restaureringskonsten. En annan är frågan om levande och döda byggnader. Har en byggnad rätt att finnas kvar i oförändrat skick även när den slutat fylla en funktion? Teoretiskt kan man förstås problematisera ämnet i oändlighet men praktiskt har det visat sig att byggnader utan funktion är byggnader dömda att dö. Kanske är vi därför tvingade att acceptera en viss förändring för att kunna bevara? Men om så är fallet är åtminstone jag övertygad om att less is more. Att låta bli onödiga ingrepp är det enda som kan undvika de skador som vållas när det görs för mycket. Jag är dock lika säker på att mina barn kommer tycka annorlunda.
Vidare Läsning
Bedoire, Fredric (2013) Restaureringskonstens historia. Stockholm
Kåring, Göran (1995) När medeltidens sol gått ned – Debatten om byggnadsvård i England, Frankrike och Tyskland 1815–1914. Göteborg.
Lämna ett svar