Del 1: Riddarhuspalatset
Kvällen den 20e november 1642 är mörk. Stockholms gator ligger kalla och frusna i den tidiga vintern. Staden saknar ännu belysning och stöter man inte på tjuvar och banditer i natten är risken istället överhängande att snubbla på de ojämna kullerstenarna eller över sovande svin. Förutom någon enskild fackla eller oljelampa är det enda ljus som finns det man själv bär med sig. Egentligen är det för sent att röra sig ute, men kanske har den kungliga arkitekten Simon de la Vallée inget val. Han måste ta sig hem, något som den här kvällen kom att visa sig bli ödesdigert.
På väg över stortorget möter Simon de la Vallée friherre Erik Karlsson Oxenstierna. Erik Oxentierna, 26 år och nyutnämnd överste för Smålands kavalleriregemente, var en notorisk bråkmakare med synnerligen dåligt ölsinne. Under alkoholens inflytande hade han inte sällan för vana att överfalla och misshandla fredliga vandrare och efter en kort ordväxling rider Oxenstierna helt sonika över Simon de la Vallèe och slår honom hårt med pistolkolven över vänstra tinningen. Den 1 december eller någon dag senare avlider Simon de la Vallée av sina skador.[1]
Simon de la Vallée – en internationell förmedlare
Namnet de La Vallée betyder ”från dalen”. Exakt vilken dal det är frågan om är något oklart, men släkten de la Vallée härstammar från Normandie där Simon de la Vallées farfar, Jean, föddes i Rouen 1520 och kom att bli den första i släkten att ägna sig åt byggnadkonst. Under 1570-talet arbetade han som kunglig murmästare i Paris. Här kom även sonen Marin de la Vallée att vara verksam som byggmästare i änkedrottningen Maria av Medicis tjänst i vilken han utförde arbeten på bland annat Hôtel de Ville och Luxembourgpalatset.[2]
Simon de la Vallée föddes i Paris, antagligen någon gång mot slutet av 1590-talet, och kom tillsammans med två äldre bröder att gå i faderns fotspår och utbilda sig till murmästare, sannolikt av fadern Marin de la Vallée själv. 1620- och det tidiga 1630-talens verksamhet i Paris syntes för Simons del dock inte blivit särskilt framgångsrik och 1633 lämnade Simon de la Vallée Frankrike för att söka sig till den nederländska republiken där han kom att knytas till Fredrik Henrik av Oraniens byggnadsverksamhet vid Honselaarsdijk. Här syntes det ha gått bättre och 1634 kom Simon att överta ansvaret för byggnadens fullbordan.[3] Redan i maj 1637 kom hand dock att lämna Nederländerna och flytta till Sverige där han erhållit erbjudande från fältmarskalk Åke Tott att bekläda rollen som byggmästare på Ekolsund, ett erbjudande som tydligen varit för bra för att tacka nej till. Resultatet av projektet bör ha fallit i god jord då Simon de la Vallée redan några år senare, 1639, kom att utnämnas till kunglig arkitekt och därmed fick påbörja projekteringen av det planerade riddarhusbygget på Stadsholmen i Stockholm.[4]
I mitten av 1600-talet genomgick den svenska arkitekturen en genomgripande förändring. I samband med stormaktstidens politiska expansion, adelns ökade ekonomiska resurser och hovets ambitioner att framställa riket i ny stormaktsskrud, kom ett nytt arkitektoniskt språk för palats, herresäten och representativa stadsbyggnader att anammas. Det var en arkitektur som försökte lämna det medeltida arvet och den oslipade vasarenässansen bakom sig. En arkitektur som blickade ut över Europa med nya ambitioner och som med tiden kom att kratta för 1700-talets romerska barock: den holländska palladianismen.
Den holländska palladianismen skall inte nödvändigtvis ses som en strikt avgränsad arkitektonisk stil, utan kan kanske bättre förstås som ett samlingsbegrepp för den klassicistiska arkitektur som utvecklades i den nederländska republiken under 1600-talets första hälft. Här kom den italienska renässansens proportioner, symmetri och klassiska ordningar som de uttryckts av arkitekten Andrea Palladio i slutet av 1500-talet att förenas med nord- och västeuropeiska byggnadstraditioner och den kalvinistiska samhällsordningens återhållsamma och strama uttryck, en transformation inom vilken de nederländska arkitekterna Jacob van Campen, Pieter Post och Philips Vingboons var instrumentella. Genom ritningar, traktater, resor, och personliga kontakter kom denna arkitektur att få en betydande internationell spridning under 1600-talet.
Det är mot denna bakgrund som också den svenska arkitekturutvecklingen under 1600-talet bör förstås. Kontakterna mellan Sverige och Nederländerna kom under århundradet att växa i takt med Nederländernas utveckling mot att bli en ekonomisk stormakt och Sveriges resa mot ett militärt och politiskt dito. Utbytet som från början främst var ekonomiskt kom med tiden också att få politiska och kulturella konsekvenser. Svenska och nederländska handelsmän rörde sig mellan länderna, holländska hantverkare och finansiärer lockades till Sverige för att stärka bruksnäringarna och med dem kom konstnärer och arkitekter vilket gjorde att även lokalt förankrade svenska beställare kom att möta tidens nederländska kulturmanifestationer. Den nederländska republiken fungerade därmed som ett viktigt förmedlingscentrum mellan den italienska renässansens arkitektur och Nordeuropa.[5]
Den holländska arkitekturen kom emellertid inte att rakt av kopieras när den kom till Sverige. I stället uppstod en process av selektiv reception och omformning. Holländska fasadprinciper, kolossalordningar, frontoner, pilastrar, takformer och planlösningar kombinerades med franska, italienska och svenska traditioner. Resultatet blev en arkitektur som bör förstås som en form av arkitektonisk transfer. Ett internationellt formspråk som förflyttades till Sverige och förändrades i mötet med nya beställare, material, byggnadstraditioner och sociala behov. I Sverige kom emellertid ett antal arkitekter varav flera med holländskt påbrå att lämna efter sig en mycket distinkt palladisk stil som utan tvivel har sina rötter i den holländska renässansarkitekturen. I centrum för denna utveckling står den svenska riddarhuspalatset.
I takt med att antalet personer som uppbar adelskap under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet kraftigt växte, ökade behovet både från adeln själva och från konungen att organisera adelståndet. Med detta syfte inrättades Riddarhuset som institution redan 1625 och följande år fastställdes Riddarhusordningen som kom att reglera verksamheten. En lokal för ståndets sammankomster vid riksdagarna saknades dock varför Simon de la Vallée 1640 kontrakterades för att uppföra ett palats på en av Axel Oxenstierna tidigare förvärvad tomt på Stadsholmen i Stockholm.
Simon de la Vallée var som arkitekt snarare transnationell än nederländsk. Han hade mött fransk arkitektur, nederländsk byggnadskultur och internationella furstliga representationsmiljöer innan han etablerade sig i Stockholm vilket kom att göra honom till en viktig länk mellan den svenska och den bredare europeiska arkitekturen. De ritningar Simon de la Vallée lade fram som förslag till Riddarhuspalatset mellan 1640 och 1642 visar att hans arbeten knappast kan klassificeras som specifikt holländskt palladiska. De la Vallées projekt förefaller istället ligga närmare den franska arkitekturen, så som den manifesterades av bland annat Jacques Androuet du Cerceau och Salomon de Brosse.[6]
Riddarhusprojektet är med andra ord ett exempel på hur den svenska arkitekturen befann sig i ett internationellt fält där franska, italienska och nederländska impulser överlappade varandra. Simon de la Vallée representerar snarare detta internationella arkitektursystem än den holländska palladianism som riddarhuspalatset skulle komma att förmedla när hans son Jean de la Vallée trettio år senare lagt sista stenen till muren. Men dit är det som sagt fortfarande långt. När Simon de la Vallée möter sitt öde i form av ett dåligt ölsinne den där olycksaliga natten i november 1642, kommer arbetet på Riddarhuspalatset passera till stenhuggaren Heinrich Wilhelm som 1648 övertar byggnadsarbetet på palatset.
Andrea Palladio och de holländska palladianisterna
Andrea Palladio (1508–1580) var den sista i en lång rad av renässansens stora arkitekter och även om han var sin egen stod han på axlarna på jättar som Bruneleschi, Bramante och Michelangelo, från vilka han ärvde renässansarkitekturens proportionsregler och betoning på regelbundenhet. I det arkitektoniska system Palladio utvecklade spelar proportion, symmetri, klassiska ordningar och tydliga geometriska relationer en central roll. Horisontaliteteten och integrationen av det antika templets arkitekturelement i det profana bostadshuset kom att bli hans signum. Palladio var också den sista av de stora traktatsförfattarna där Alberti och Serlio föregått honom. Genom I quattro libri dell’architettura, publicerad i Venedig 1570, fick hans arkitektur en spridning långt utanför Italien.
I Nederländerna mötte Palladios idéer Nordeuropas protestantiska byggnadstraditioner. Under 1630- och 1640-talen formulerades här en mer avgränsad och sammanhållen klassicism baserad på utvalda palladiska element i arbeten av Jacob van Campen, Pieter Post och Philips Vingboons. Det var en stil där användningen av kolossalordningen, strikt symmetriska fasader, centrala risaliter och triangulära eller segmentformade frontoner blev central, element som i separata komponenter alla återfinns i Palladios arkitektur i bland annat Palazzo Valmarana (1565) Palazzo Chiericati (1550–1580) och Villa Capra (1550–1580). Samtidigt anpassades formspråket till den nederländska stadens och det nederländska borgarhusets traditioner.[7] Det som i Sverige kom att uppfattas som holländskt var med andra ord en dekonstruktion av redan etablerade palladianska motiv sammansatta i en ny och stramare helhet. Ett goot exempel på stilen är Mauritshuis i Haag som ritades av Jacob van Campen i samarbete med Pieter Post. Det har många gånger hävdats att Mauritshuis srid som förlaga för Vingboons fasad till riddarhuspalaset.
Justus Vingboons – den holländska klassicismen etableras
Efter Heinrich Wilhelms död 1653 står riddarhuspalatset fortfarande inte klart, varför den nederländske arkitekten Justus Vingboons – eller Joest som han kanske hette i Nederländerna – kallas till Sverige för att ta vid arbetena. Justus Vingboons tillhörde den nederländska arkitekttradition som utvecklats kring hans mer berömde bror, Philips Vingboons och den klassicistiska arkitekturen i Amsterdam. Vingboons karakteristiska formspråk omfattade just den representativa arkitektur som skapats med hjälp av kolossalordningar, strängt symmetriska fasader, pilastrar, frontoner och en tydlig hierarkisering av fasadens delar.[8] Och det är nu under Justus Vingboons ledning som Riddarhuspalatset kommer förvandlas till den monumentala manifestation av den nederländska arkitekturen byggnaden blivit så berömd för.[9]
Samtidigt bör Riddarhuspalatset dock inte betraktas som ett rent nederländskt byggnadsverk. Byggnadens historia är som vi sett istället ett exempel på hur arkitektoniska idéer förändras genom flera led av projektering, ombyggnad och tolkning. Det ursprungliga projektet skapades av Simon de la Vallée, men kom att förändras radikalt under både Heinrich Wilhelm och Justus Vingboons. När Jean de la Vallée, Simon de la Vallées son, tog över arbetet 1656 hade huvudbyggnadens murverk dock fått en utformning som väl faller in i kategorin holländsk palladianism.[10] Jean de la Vallée kom dock genom sitt arbete att förändra fönster, tak och interiör. Den monumentala trappan är också hans verk. Byggnaden bör därför efter fyra arkitekters arbete snarast förstås som ett arkitektoniskt palimpsest där flera skilda intentioner är inskrivna, utsuddade, överstrukna och omformulerade i samma verk. Den franska klassicismen i Simon de la Vallées projekt, Heinrich Wilhelms mer fria skulpturala utformning och den holländska klassicismen under Vingboons och Jean de la Vallées senare bearbetningar samverkar till en ny svensk monumentalarkitektur. Just denna arkitektoniska smältdegel är central för förståelsen av svensk 1600-talsarkitektur. Det som senare kan uppfattas som en enhetlig stil är i själva verket resultatet av en historisk process där olika internationella modeller har stötts, blötts och slutligen tämligen sömlöst kombinerats samman i en arkitektur som skulle få oväntat stor påverkan på det svenska arkitektoniska landskapet. Fasaden med sitt röda tegel, strama ljusgrå hörnkedjor och pilastrar i kolossalordning signalerade ordning, kontinuitet och makt. Dess bildspråk skulle först leta sig ut till adelns timrade säterier som färgades ljust röda för att efterlikna palatsets röda tegel och kläddes med ljusa grå knutlådor färgade med hjälp av blyoxid och kimrök, en färgsättning som med tiden letade sig vidare till böndernas gårdar och dagens röda torp med vita knutar.
© Jesper Sundelöf, 2026
Noter
[1] Nordberg (1970) s. 104 f.
[2] Nordberg (1970) s. 14 ff.
[3] Nordberg (1970) ss. 44-47.
[4] Nordberg (1945), s. 31 f.
[5] Noldus (1999), s. 152–164.
[6] Nordberg (1945), s 31–34.
[7] Noldus (1999), s. 152 f.
[8] Noldus (1999), s. 152–162.
[9] Noldus (1999), s. 158–162.
[10] Nordberg (1945), ss. 34–42.
Källor och litteratur
Högberg, Staffan (1980) ”Joachim Lillienhoff”, Svenskt Biografiskt Lexikon. Band 23. Stockholm.
Nationalencyklopedin (2026) ”Johan Tobias Albinus”. Nationalencyklopedin.
Noldus, Badeloch V.C.M. (1999) ”The introduction of Dutch classicism in Sweden on the basis of two private houses”, Bulletin KNOB, 98(4). Utrecht.
Nordberg, T.O. (1945) ”Jean de la Vallée”, Svenskt biografiskt lexikon, band 11. Stockholm.
Nordberg, T.O. (1945) ”Simon de la Vallée”, Svenskt biografiskt lexikon, band 11. Stockholm.
Nordberg, Tord O:son (1970) De la Vallée – En arkitektfamilj i Frankrike, Holland och Sverige – Jean (I), Marin, Simon. Stockholm.
Ohlsson, Martin Arvid (1951) Stormaktstidens privatpalats i Stockholm: med en utblick över följande sekler. Stockholm.
Riksantikvarieämbetet (1999) Bebyggelseregistret: Fullerö 4:2, huvudbyggnaden. Stockholm.
Svenskt Biografiskt Lexikon (1980) Lillienhoff, Joachim, Band 23. Stockholm.
Wittkower, R. (1974) Palladio and English Palladianism. London.
Lämna ett svar