Innerdörrens historia och form

Hur länge vi haft dörrar i våra hus är det väl ingen som egentligen vet. ”Sedan dagen efter det första huset byggdes”, brukar en arkitekturhistoriekollega till mig putslustigt säga när jag oroar mig för denna brist i den kollektiva kunskapsbanken. Men jag tror nog han har fel i det. Dörren som koncept var sannolikt uppfunnen långt innan det första huset byggdes. Åminstone om vi med hus menar timmer-, ler- eller stenkonstruktioner bestående av fyra väggar och tak och inte räknar in flyttbara tältkonstruktioner eller grottor i denna kategori.
Så länge som vi byggt oss tak över huvudet har vi också haft behov av att stänga om oss. Först har vi stängt vädret ute, sedan har vi skiljt boskapen från gårdsfolket och därefter har vi skiljt mangårdens olika rumsliga funktioner från varandra. I den här artikeln tänkte jag att vi skulle titta närmare på den där sista skiljelinjen – den enkla innerdörren och dess utformning under historiens lopp. Men för att den här historien skall bli förståelig så måste vi börja med att tala något om de olika metoder för sammanfogning av dörrar som använts före modernismens intåg 1930.


Den enkla bräddörren som fogas samman på baksidan med två naror är den äldsta dörr vi känner till och under medeltiden också den enda dörrtyp som förekommer i Sverige. Från början fanns inte heller någon karm till dörren utan dörren slöts direkt mot väggen utan falsar eller fördjupade anslag. Vid sidan av bräddörren som modell finns den så kallade fyllningsdörren, det som vi till vardags kallar spegeldörr. Fyllningsdörren består av ett ramverk i vars spår så kallade fyllningar är infogade på så sätt att ramen och fyllningarna kan röra sig oberoende av varandra allt eftersom träet krymper eller växer med fuktigheten i luften. Fyllningsdörren kan delas upp i dörrar med utanpåliggande fyllning, halvfransk- och helfransk konstruktion.

De äldsta fyllningsdörrarna i Sverige introducerades under 1500-talet och tillverkades då med utanpåliggande fyllningar. Att säga utanpåliggande är egentligen inte helt sant, för i verkligheten är fyllningen förskjuten i förhållande till ramen på ett sådant sätt att fyllningen ligger försjunken på ena sidan av dörren men är utanpåliggande på den andra.
Vid mitten av 1700-talet introduceras två nya typer av liksidiga fyllningskonstruktioner i Sverige, den franska och den halvfranska fyllningen. Den halvfranska fyllningen innebar att fyllningen gjordes något avsmalnande utåt och sköts in i en not i ramen. I den franska fyllningen sattes en list mellan ramen och fyllningen. Både den franska och den halvfranska modellen är vanlig från mitten av 1700-talet till strax efter mitten av 1800-talet. I enklare miljöer är det framför allt den halvfranska fyllningen som använts. I och med industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet blir den halvfranska dörren den vanligaste dörrformen även i högreståndsmiljöer. Under Schweizerstilens inflytande under 1800-talets andra hälft blir det vanligt att profileringen av den halvfranska dörrens karmstycken görs genom att tillfoga lösa lister snarare än att hyvla profilen direkt i karmen vilket ger ett resultat att dörren i vissa fall kan bli något lik en fransk konstruktion även om det vanliga är att profilerna är betydligt mindre än i en helfransk konstruktion. Värt att notera när det kommer till dörrkonstruktionen är att vid sekelskiftet 1900 görs mötet av ramens profiler oftare genom förkroppning eller kontraprofilering snarare än gering vilket varit vanligare under 1800-talet.
1500-talets fyllningsdörrar tillverkades med utanpåliggande fyllningar och hade vanligen två lika stora fyllda fält. Under 1600-talet tillkom dörrar med fyra lika stora stående fyllningar. En annan 1600-tals variant med två stående fält i mitten och ett liggande fält i över- och underkant var också vanlig Tillsammans brukar de här två senare modellerna gå under beteckningen fyrfyllningsdörrar och var modeller som kom att leva kvar under hela 1700-talet och i enklare miljöer även en god bit in på 1800-talet. Den tredje 1600-talsmodellen var intarsiadörren som introducerades via Tyskland från Italien under sent 1500-tal och blev poulär i de allra översta ståndets slott och herresäten under 1600-talets första hälft.




Vid mitten av 1700-talet introducerades den liksidiga fyllningsdörren efter franskt manér. Fyllningarna försågs nu med ett upphöjt mittparti, en så kallad spegel och fyllningarna lades horisontellt i dörren. Den troligen vanligaste dörrtypen från 1700-talets andra hälft består av tre liggande fyllningar där den översta är störst, den nedersta näst störst och den mittersta minst. Den här fältindelningen kallas idag vanligen för Rokokoindelning men gick under 1700-talet under benämningen fransk indelning. Ofta tillverkades den här typen av dörr i en blandning av franskt och halvfranskt utförande genom att de översta och nedersta fyllningarna tillverkades helfranska och den mittersta halvfransk. Den här varianten förekommer även under sent 1700-tal med speglar med avnupna hörn. Nu bör man dock betänka att de här dateringarna gäller i övreståndsmiljöerna. I allmogebebyggelsen introducerades rokokodörren först under sent 1700-tal och då i form av dörrar med utanpåliggande fyllningar eller enbart halvfransk sammanfogning. I allmogemiljöerna kom rokokodörren – eller den franska indelningen – att leva kvar fram till mitten av 1800-talet.

En annan nymodighet inomhus under 1700-talet är pardörren. Indelningarna gjordes oftast som på enkeldörrarna i fransk indelning även om takhöjden ibland fick avgöra om en fjärde spegel behövde läggas till. Från början användes pardörrarna främst som ytterdörrar men i slutet av 1700-talet under den gustavianska eran flyttar dörrarna in inomhus och blir mycket populära i övreståndsmiljöerna och förblir så under hela 1800-talet. Inredningsarkitekturen arbetar nu med rum i fil enligt sexdelade eller flerdelade planer med förebild i Vaux le Vicomte och pardörrarna placeras gärna i fil i rummens ytterkant på så sätt att man kan se genom hela byggnaden från gavel till gavel. I enklare miljöer blir pardörrar vanliga först under 1800-talets senare del när industrialismens hyvlerier skapat förutsättningar för billigt hyvlat virke och husen växer som ett resultat av den sexdelade planens införande, bättre isolering och effektivare värmekällor.
Under 1800-talets första halva börjar dörrar med utanpåliggande fyllningar bli omoderna även i enklare miljöer och ersätts med halvfranska dörrar. Under 1800-talets första decennier ersätts rokoko-dörren med en empire-dörr som också hade tre fyllningar men där de övre och nedre fyllningarna är störst och gjordes lika stora. Under empiren, som är den konsthistoriska termen för det tidiga 1800-talet blev det även vanligt att speglar i form av romber och cirklar lades in i dörrarnas fyllningar något som återkommer i 20-tals klassicismen efter sekelskiftet.
Något förvånande kanske, så återkommer ett manér som påminner om rokoko-indelningen kring 1800-talets mitt, men nu i form av halvfranskt utförande. Den översta, större fyllningen, fortsätter att växa under 1800-talets senare del och vid sekelskiftet 1900 är det mycket vanligt med en stor översta fyllning som täcker halva dörren, precis som den gamla rokoko-indelningen. Under 1800-talets andra hälft förekommer dock även dörrar med en stor mittfyllning och mindre fyllningar i över- och nederkant.

Generellt kan sägas att i takt med industrialismens utbredning blir dörrarna högre, ramverket kraftigare och de gamla hantverksmässigt tillverkade dörrarna börjar ersättas med maskinhyvlade fyllningsdörrar av standardiserat snitt. Som alltid gäller grundregeln att snickerier tillverkade före 1850 är hyvlade för hand och efter 1850 är de maskinhyvlade, men det här är förstås en riktdatering och i verkligheten slog maskinhyvlerierna inte igenom från en dag till en annan utan var en lång och utdragen process som tog olika former i olika delar av landet.
I takt med ångsågarna och maskinhyvleriernas utbredning blir trefyllningsdörrarna allt mer ovanliga. De existerar fortfarande men tillverkas vanligen med maskinhyvlat virke vilket gör dem något tunnare än tidigare. Modernt vid 1800-talets slut har istället blivit att använda fyr- eller femfyllningsdörrar. Den kanske mest spridda dörren vid sekelskiftet 1900 och årtiondena därefter är den halvfranska femfyllningsdörren. Under 1920-talet kan vi se en återgång till den klassiska empireindelningen men även en variant av 1600-talets fyrdelade indelning. Under ungmodernismen som leder fram till 30-talets funktionalism ser vi en förenkling av dörrarnas konstruktion. Fyllningar av skivmaterial i stället för trä blir vanligare liksom enklare kvartstavsprofiler. När funktionalismen slår igenom under 30-talet blir dörrarna rena och släta och i många äldre hus täcks de gamla spegeldörrarna med masonit.

