Det grekiska templet som arkitekurmotiv
Som arkitekturhistoriker ägnar man oändligt mycket mer tid åt att läsa om antika byggnader än man någonsin ägnar åt att betrakta dem. Anledning är helt enkelt att det finns så få kvar i ett någorlunda upprättstående skick och de som finns, finns inte i närområdet. Åtminstonde inte om man är bosatt i Sverige. Jag är dock lyckligt lottad och snart på väg till Rom på studieresa, varför jag passar på att läsa in mig på den klassiska arkitekturen och dess tidiga influenser i den egyptiska, babylonska och mesopotamiska bebygelsen. Och det här är inte så dumt att kunna även för någon som jag som mest sysslar med sentida arkitektur – alltså från barocken och frammåt. Den klassiska arkitekturen har ju nämligen varit utgångspunkt för varje arkitekturströmning från renässansen fram till modernismen. Och ibland är det inte så svårt att hitta direkta utvecklingslinjer hela vägen tillbaka till Egypten och främre Asien. Visste ni till exempel att de hålkälslister som sitter i så många svenska hem är modellerade efter Amenofis I:s Alabasterkapell i Karnak, som byggdes ca 1505 f.Kr? Eller att alla kupolbyggnader har sina rötter i den allra första kupolen som byggdes genom utkragning över Atreus skattkammare i Mykene på 1400-talet f.Kr? Spröjsade fönster vet vi har existerat sedan 1500-talet f.Kr eftersom de finns avbildade på husamuletter från Knossos. Och en av de allra första brutna frontonerna som blir ett så populärt arkitekturmotiv under barocken hittar vi redan i fasaden på El Khazne Klippgrav i Petra (100f.Kr – 100e.kr).
Sen har vi förstås kolonnerna. Arkitekturmotivet framför alla andra i den klassiska arkitekturen. Från vissa forskare har det förts fram att inspirationen till kolonnen går tillbaka på trädstamskonstruktioner och tidiga byggnader i stolpkonstruktion av trä. Andra menar att det kanske inte är så enkelt eftersom man bland annat i Kefrens daltempel i Gize 2900-2700 f.Kr funnit fyrkantiga pelare som inte uppvisar någon typ av släktskap med träd utöver sin långsmala vertikalitet. När de får mothugg på det här sättet pekar trädteoriförespråkarna gärna på de tidiga palmkolonnerna i Egypten och mer tveksamt inställda forskare kontrar då med exempelvis papyruskollonnen och lotuskolonnen som definitivt inte avbildar träd utan kanske tydligare går tillbaka på knippekaveln där en mängd tunnare växtstammar sammanbundits till en pelare, ett byggnadssätt som tidigt var vanligt i tvåflodslandet där man runt en stomme av knippekavlar fäste vävda mattor av vass som väggmaterial. Så här kan man förstås rent akademiskt jiddra fram och tillbaka om kolonnernas ursprung, frågan är dock om det är särskilt fruktbart. Klart är i vilket fall att kolonnen är en avlång vertikal volym och inspirationen till den med all sannolikhet kommer från något motsvarande som använts i tiden före stenhusarkitekturen. Både trädstammar och knippekavlar är alltså heta kandidater och kanske behöver den ena inte utesluta den andra.
Bortser man från några anomalier som exempelvis de fyrkantiga pelarna i Kefrens daltempel så är det ganska tydligt att de egyptiska kolonnernas skaft generellt avbildar någon form av växtstammar och kapitälen efterliknar växtblad. Kapitälet är alltså kolonnens huvud. Även i den persiska arkitekturen är kolonnernas växtmotiv tydliga även om vi här även hittar inslag av djurformer, särskilt då i kapitälutformningen. När man väl gjort kopplingen mellan stenkolonner och tidiga förebilder tillverkade av växtmaterial finns alltid en risk att dra för stora växlar på denna koppling, men för stunden är i vilket fall den rådande uppfattningen att kannelyrerna, alltså de längsgående räfflorna i kolonnens skaft, avser att efterlikna de ränder som uppstår när knippen av vass eller andra växter binds samman till en pelare. Hur det egentligen är med den saken lär vi nog aldrig få veta med bestämdhet.
En intressant skillnad i kolonnarkitekturen mellan Grekland och Egypten är att de egyptiska kolonnerna nästan alltid bär upp taket genom invändig placering i byggnaden medan man i Grekland byggt kolonnaderna som bär taket som en omgång runt ett centralt megaronhus. De här byggnaderna kallas för peripteraltempel och klassificeras matematiskt baserat på hur många kolonner som bär upp templets gavel och om tempelraderna är enkla, dubbla eller engagerade i megaronhusets vägg. Gemensamt för både grekiska och egyptiska kolonner är att de ursprungligen varit bemålade. Faktum är att hela templen varit bemålade. Tänk om vi vetat det på 1700-talet när nyklassicismen bredde ut sig. Då hade kanske våra städer sett helt annorlunda ut idag.
Vi närmar oss nu den del av den här texten där jag kommer börja föreläsa om de kolonnordningar som användes under klassisk-, hellenistisk- och romersk kejsartid varför jag lite raskt vill meddela att när vi pratar om kolonnordningar så är det inte endast kolonnen vi avser utan även entablementet som vilar på kolonnerna. Entablementets utformning är nämligen intimt förknippat med kolonnens utformning. Entablementet består av arkitrav, fris och gesims. Ovanpå gesimsen vilar frontonen, det vi på svenska kallar gavelröste. Kolonnen består i sin tur av bas, skaft och kapitäl. I den romerska applikationen ställs kolonnen ofta på en piedestal, vilket den däremot aldrig gör i grekisk arkitektur. Vidare talar vi om fem olika ordningar: dorisk, jonisk och korintisk som samtliga har sitt ursprung i den grekiska världen, samt toskansk- och kompositaordning som har sitt ursprung på den italienska halvön. Vi börjar i den grekiska världen och slutar i Rom.
De första doriska stentemplen i den grekiska världen byggs under arkaisk tid ca 600 f.Kr enligt en plan som redan då existerar vid byggande av tempel i trä. Den doriska ordningen anses äldst av de tre grekiska ordningarna. Det första bevarade doriska templet är dock Hera templet i Paestum som byggs så sent som ca 560 f.kr. Namnet dorisk kommer från folkgruppen dorerna som då levde i södra Grekland.
Den doriska kolonnen hade i sin ursprungliga form ingen bas utan stod direkt på stylobaten, alltså templets golv. Kannelyrerna – alltså kolonnskaftets längsgående räfflor – är grova, relativt glesa och möts i en spetsig rygg. Med tiden kommer de att driva isär och i den joniska ordningen få ett platt fält mellan sig. Kanelyrerna höggs när kolonnen var rest. Att det var så man gjorde kan man tydligt studera på det ofullbordade templet Segesta på Sicilien. Den doriska ordningen är under arkaisk tid låg, robust och satt. Med tiden blir kolonnerna smalare och högre och entablementet en procentuellt mindre del av kolonnordningen. Kudden som bär entablementet (abakus) blir med tiden mindre och integrerad i kapitälet.
Att gå igenom kolonnordningarnas samtliga detaljer i text kommer snabbt bli tråkigt varför jag väljer att låta er studera detaljerna själva med hjälp av bifogade ritningar. Här tänker jag främst påpeka de viktigaste kunskapsstoffet vad gäller dem. När det kommer till den doriska ordningen är det kanske mest utmärkande frisens utformning i räfflade fält, så kallade triglyfer, och de släta, alternativt ornerade fält som förekommer mellan dem vid namn metoper. Triglyfernas ursprung kan härledas direkt tillbaka till träarkitekturen där bjälklagets ändträ ornerades på samma sätt som ibland kan ses på äldre svenska timmerhus.
Den joniska ordningen anses något yngre än den doriska och har ett från den doriska ordningen skilt geografiskt ursprung. Från och med 400-talet f.Kr förekommer ordningen dock geografiskt parallellt med den doriska. Det äldsta bevarade joniska templet är Artemistemplet i Ephesus i Mindre Asien vilket är samtida med Hera templet i Paestum. Namnet ”jonisk” kommer från jonerna, vilket var ett folkslag som under arkaisk tid levde i östra Grekland, Attika, Kykladerna och Mindre Asien. Den joniska ordningen känns bäst igen på kapitälets rundade volutform. Utvecklingslinjen kan rätt tydligt härledas till kolonner i Främre Asien, Babylonien och Mesopotamien med i bredd utdragna kapitäl och tidiga volutformer. Här kan man nog också se en direkt utvecklingslinje till det egyptiska palmbladskapitälet där palmbladen över tid rullat ihop sig och sjunkit nedåt i kapitälet. I senare grekisk arkitektur kan dorisk och joniska kolonner blandas i samma byggnad. Doriska kolonner är då alltid placerade på utsidan och joniska i de inre pelarraderna. Det här kan man till exempel se på Propyléerna på Akropolis. Den joniska ordningen är betydligt rikare i sin dekoration av entablementet än den doriska. De doriska metoperna och triglyferna i frisen ersätts nu av lotus- och palmett-mönster, äggstavar, pärlstavar, tandsnitt och lesbiska kymation. Arkitraven delas också upp i tre dekorativa fascia-band.
När det kommer till den korintiska ordningen debatteras det ibland fortfarande om det är en egen stil eller en variation på den joniska ordningen. I sitt grekiska utförande är det nämligen endast kolonnens kapitäl som skiljer sig från den joniska ordningen. Det är först i den romerska applikationen som den korintiska ordningen får en egen utformning av entablementet. Den korintiska ordningen har trots namnet inte sitt ursprung i Korint utan uppstår i Aten någon gång under 400-talet f.Kr. Enligt en sägen beskriven av Vitruvius skall upphovsmannen till kapitälet vara skulptören Kallimakos som skall ha fått inspiration till kapitälet från en av akantusblad övervuxen korg placerad på en korintisk flickas grav. Det är de här akantusbladen som i sin helhet utgör det korintiska kapitälet. Trots att ordningen har sitt ursprung i 400-talet f.Kr är det först när Grekland faller under Rom i början av 100-talet som den får sin stora utbredning.
Den romerska arkitekturen använder både joniska och korintiska ordningar, men nästan aldrig doriska. I västra och norra Italien förekommer istället den Toskanska ordningen som har sitt ursprung i den förromerska etruskiska civilisationen. Möjligen har den toskanska ordningen inspirerats av den doriska, men man kan även tänka sig en annan utvecklingslinje då ordningens långa mellanrum mellan kolonnerna troligen förutsatt ett bjälklag av trä, åtminstone om man skall tro Vitruvius. Kolonnerna saknar kannelyrer och proportionerna i ordningen skiljer sig kraftigt från den doriska, bland annat genom betydlig kortare kolonner.
Som läsaren vid det här laget har förstått är det något orättvist att tala om tre grekiska ordningar och två romerska. Föreliggande fakta visar snarare att det handlar om två grekiska ordningar (dorisk och jonisk), en etruskisk (toskansk) medan den korintiska ordningen är utvecklat under både grekiskt och romersk inflytande. Det helt egna bidraget till de fem ordningarna står Rom för först i och med uppkomsten av komposita ordningen, vilket i all vässentlighet egentligen endast är en sammansmältning av de joniska och korintiska ordningarna genom att nedanför den joniska voluten lägga en krans av akanusblad. Ska man hårddra det lite kan man nog säga att de romerska bidragen till arkitekturens utveckling inte ligger i kolonner och entablement utan i de runda arkitekturformer som skapas i form av kupoler, valv och cirkulära byggnader. Det faktum att kompositaordningen helt saknas i Vitruvius arkitekturtraktat gör att man nog ganska säkert kan sluta sig till att uppkomsten skett senare än 100-talet f.Kr.
I renässansarkitekturen anses den doriska ordningen representera den manliga gestalten, den joniska den kvinnliga och korintiska den jungfruliga gestalten. Man kan även se variationer på detta tema där den doriska attribueras styrka och krigskonst och den joniska litteratur och bildkonst. När man hittar kolonnordningar i form av ädikula och dörromfattningar i den svenska renässansarkitekturen är det därför aldrig fråga om någon slump vilken kolonnordning som använts. När ordningar staplas i flera våningar, skapas redan vid byggandet av Colosseum i Rom en praxis att stapla grundordning nedifrån och upp: dorisk, jonisk och korintisk, en praxis som Andrea Palladio cementerar under 1500-talets italienska renässans.