Det romerska arkitekturarvet

Efter förra veckans djupdykning i de antika kolonnordningarna tänkte jag att vi denna vecka skall följa upp med en artikel om det romerska arkitekturarvet. Det vore en skam att låta bli tänker jag eftersom jag ändå är här. I Rom. Ni som läste förra veckans artikel upptäckte att jag påstod att Roms bidrag till arkitekturhistorien inte främst handlar om kolonner och entablement utan snarare är en historia om hur den antika arkitekturen går från räta linjer till runda former. Tycker man att kompositaordningen är det bästa som hänt mänskligheten kanske man vill utmana den här synen, men frågar du mig så ligger den verkliga revolutionen i utvecklingen under romersk republik och kejsartid i hur arkitekturen lämnar det träarv som skapade kolonnerna och de raka entablementen bakom sig och finner nya sätt att bygga i sten, tegel och betong. Men för att se det här behöver vi kika något bortom Forums vita marmortempel.

När vi träder in i den romerska kejsartiden är tempelarkitekturen sedan den grekiska klassicismen redan ordnad i en relativt fix ram. Låt vara att den korintiska ordningen har kvar att utvecklas in i kompositaordning, men tempel och officiella byggnader byggs enligt en strikt rektangulär mall där kategoriseringen görs efter antalet rader av kolonner. Sett från tempelgaveln delas templet in i tetrastyla, hexastyla, octastyla och decastyla byggnader. Styl betyder i det här fallet kolonn och namnen talar om huruvida gaveln har fyra, sex, åtta eller tio kolonner. När det kommer till byggnadens långsida kan den ha dubbla eller enkla kolonnrader. En byggnad med enkel kolonnrad kallast peripteros eller peripteral. En med dubbla kallas diperipteros/dipteral. Kolonnraden kan även utgöras av halva kolonner engagerade i cellans (alltså själva huset) vägg. Utrycket för detta är pseudoperipteros. Vidare klassificeras templen genom huruvida de har kolonnrader enbart vid ena gaveln eller vid båda. Finns kolonner enbart vid huvudingången kallas de prostyla. Finns kolonner vid båda gavlarna blir templet amphiprostylt. Mycket vetenskapligt, väldigt linneanskt och fruktansvärt tråkigt. Jag tänker att den som börjat med den här klassificeringen en gång i tiden har haft ett kontrollbehov av historiskt kanske oöverträffad magnitud. Kan man månne misstänka vår gamla vän Vitruvius? Han har i vilket fall behandlat ämnet även om vi omöjligt kan veta huruvida han var först. 

Hur som helst, den här så kallade peripteralarkitekturen är från början grekisk men kopieras och införlivas i den romerska arkitekturen århundradena före kristi födelse. Detta görs dock inte helt utan att även ett etruskiskt arv kommer till uttryck i många tempel. Det här etruskiska arvet innebär främst en förstärkning av templets längsriktning genom byggande av portiker med fler än två, oftast tre, kolonnrader framför ingången, medan pelarraderna längs templens långsida tenderar att minska och gärna begränsas till en rad halvkolonner. Man kan här även se detta som ett tecken på ett skifte i stadsplaneringen där templen nu förväntas ses framifrån mer än från sidan vilket varit fallet i den grekiska planeringen. Vad gäller marmorarkitekturen skulle jag vilja påstå att portiken och det frontala uttrycket utgör Roms kanske främsta bidrag till den här annars ganska fasta antika arkitekturordningen. 

Portunustemplet, Rom ca 80-70 f.Kr. Tetrastylt, prostylt pseudoperiperalt. Typiskt romerskt tempel med portik i tre kolonners djup.

Som nämnt är det dock inte i marmorarkitekturen som Roms verkliga storhet ligger. Uppfinningen av de starka murbruken och den romerska betongen tillverkad av gips, bränd kalk och vulkanisk aska, så kallad puzzola skulle öppna för helt nya typer av byggnader och framför allt möjliggöra för en ny typ av storskalighet. De här byggmaterialen fanns nära att tillgå och var tämligen billiga. Att tegel och betong är betydligt vanligare i antikens Rom än marmor och huggen sten kan man enkelt verifiera genom att ta en promenad genom centrala Rom. Något som också kommer bli uppenbart under denna promenad är att det romerska teglet var betydligt tunnare än ett modernt tegel. Plattorna är inte mer än två till tre centimeter i tjocklek, medan längden ofta ligger uppåt 30 centimeter eller mer. Fogarna är ofta lika breda som teglet är tjockt. Och överallt är tegelmurarna förstärkta med rundbågekonstruktioner.

Det var inte någon romersk arkitekt som fick snilleblixten att man med hjälp av valvkonstruktioner kan transportera byggnadens last ned i särskilda förstärkta punkter och att man därmed kan bygga både högre och tillåta fler och större murperforeringar. Självbärande valv med lutad sten har varit känt i Mesopotamien åtminstone sedan andra årtusendet före Kristus. Men det är den storskaliga applikationen och den systematiska användningen som skiljer romersk arkitektur från den tidigare antika.

Teglat rundbågevalv avlastar ett rakt valv, Domus Augustana, Palatinen, Rom, 80-talet e.Kr.

Kanske är aquadukten med sina många valv på rad själva sinnebilden av det romerska valvet. Möjligen är det här dock en rent materialbesparande design. Det förefaller nämligen som att det raka valvet vid den här tiden fortfarande står högre i kurs rent stilistiskt än rundbågen. Anledningen till den här tolkningen är att rundbågen i dörr och fönstervalv fortfarande främst används som ett konstruktionselement för avlastning av raka valv. Eftersom de romerska tegelbyggnaderna var putsade kan man enkelt sluta sig till att rundbågevalven i dessa fall inte varit av dekorativ art utan är ett rent konstruktionselement. Ytterligare ett intressant exempel på rundbågens kanske lägre stående rang är Colosseum med sina fyra valvslagna våningar. Tittar man noga så upptäcker man snart att det framträdande fasadpartiet uppvisar raka entablement mellan stående kolonner medan rundbågen är inskjuten i fasaden och har fått en mer tillbakadragen roll. Den här distinktionen mellan de olika arkitekturmotiven i byggnaden var troligen betydligt mer framträdande när byggnaden var ny.

Colloseum, Rom. Undertryckta rundbågevalv innanför raka grekiska entablement. 70-talet e.Kr.

Mest slående av alla antika tegel- och betongkonstruktioner är kanske Pantheon som byggdes med teglade skalmurar fyllda med betong på 120-talet e.Kr. Det här är en rätt vanlig konstruktionsmodell i romersk arkitektur vilket exempelvis även kan ses i Neros Domus Aurea eller Cirkus Maximus för att nämna ett par kända monumentalbyggnader. När skalmuren muras av regelbundna tegelskift och fylls med betong kallas byggnadssättet opus laetericum på latin. Här kan det vara dags att bli något imponerad av hållfastheten i den romerska betongen. I många fall består nämligen Roms lämningar av skalmurar där teglet sedan länge vittrat bort men betongfyllningen återstår i näst intill opåverkat skick två tusen år senare. Eller begrunda det faktum att kupolen på det runda templet Pantheon som har en diameter av 43 meter med en 9 meters occulus är helt gjuten i oarmerad betong som fortfarande är helt intakt.

Pantheons kupol tillverkad i oarmerad betong. Kasetterna var ursprungligen klädda med bronsplåtar.

Pantheons runda form är i sig själv inte revolutionerande utan går säkerligen tillbaka till enkla lerhyddor i historiens begynnelse. Runda tempelbyggnader så kallade tholos är dessutom kända redan från grekisk tid och i Rom har man länge byggt vestalernas tempel runda, dock utan kupoltak utan med tak med bjälklag av trä täckt med tegel. Kupolen är inte heller något helt nytt. De tidigaste kända kupoltaken i den romerska historien byggdes över termerna i Pompeji ca 150 f.Kr. Kupolformen var då faktiskt redan gammal och med lite god vilja kan man spåra utvecklingen hela vägen tillbaka till Khirokitia på Cypern där man redan 6000 f.kr byggde runda byggnader i bikupeform med lertegel. Ofta var de här tidiga kupoltaken dock tillverkade genom utkragning vilket har en mycket begränsad självbärande funktion. Nyheten i den romerska arkitekturen är just användningen av principen om det självbärande valvet vilket gör att storleken på kupolen kan växa. Betong, rundbågar och tunnelvalv uppfanns inte av de romerska arkitekterna, utan det är istället kombinationen av dessa som är revolutionerande och öppnar för konstruktion av byggnader i en helt annan skala än tidigare i historien. Och så modet att bygga i oarmerad betong förstås, ett byggnadssätts som på latin kallas opus caementicum. 

Betongen som byggnadsmaterial kommer efter Roms fall i princip helt att glömmas bort och försvinna under medeltiden och det är först i slutet av 1800-talet man åter lyckas skapa en betong som håller för tryck och drag på samma sätt som den romerska.

Pantheon från baksidan. Skalmurarnas tegelvalv är tydliga i fasaden. Rom ca 120 e.Kr.
Romulustemplet Forum Romanum, 300-talet e.Kr. Ett gott exempel på romersk tegelarkitektur.
Ytterligare ett exempel på romersk tegel och betongarkitektur: Resterna av Cirkus Maximus, Rom.
Betongmur fylld med stenkross. Grunden till Neros Domus Aurea, Forum Romanum, Rom.
Etiketter:

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *