Den italienska renässansens manierism
Jag tänkte inte bli så långrandig idag. Egentligen skriver jag mest den här artikeln för att få påpeka att Bernardo Buontalenti är ett geni! Eller var kanske jag borde säga eftersom Buontalenti varit död sedan 1608. Bernardo Buontalenti (1531 – 1608) var en florentinsk konstnär och arkitekt i Mediceernas tjänst under senrenässansen när den stil som kallas manierism kom att utvecklas. Manierism betyder att man leker med stil utifrån ett inlärt manér, i praktiken alltså en dekonstruktion av arkitekturstilens olika motiv som arkitekten sedan använder för att sätta dem samman igen på helt nya sätt.
Renässansens arkitektur eftersträvar generellt en balans mellan byggnadens bärande och burna delar, strikt symmetri samt ett relativt högt mått av funktion. Manierismen kom dock att ställa detta manér på ända, vilket på sikt kom att leda rakt in i barocken. Plötsligt börjar det uppstå oregelbundenheter i kolonnplaceringar, kolonner utan bärande funktion, överlappande arkitekturmotiv och dekorelement till synes utan någon rimlig funktion. Formen har fått företräde framför funktionen och kanske är det inte så konstigt att det är ett gäng konstnärer som driver det här skiftet i arkitekturutvecklingen framåt. För att förstå kanske det är bäst att titta på ett par exempel.
Michelangelos förhall till Biblioteca Laurenziana i Florens från 1524 är ett bra första exempel. Här möts vi av udda överlappande plan i dörrkarmen, en trappa med tre skilda fall med olika stegnivåer som tycks rinna som en flod ut ur biblioteket. Rummets kolonner är inlagda i nischer i muren och tycks bäras upp av vägghängda konsoller. Men varför står de i par? Och bär konsollerna verkligen kolonnerna? Varför står de då insjunka i murytan? Arkitekturen skapar här frågor på vilka det inte tycks finnas några självklara svar.
Inte heller Giulio Romanos Palazzo del Tè utanför Mantua byggd 1526 ger några svar på de frågor arkitekturen ställer. Här möts vi av en oregelbunden rusticering i murytan. Kolonner som förskjutits ur sin regelbundenhet och kopplats samman i par och märkligast av allt: triglyferna har med en närmast sjuklig regelbundenhet börjat falla ned från frisen, ett motiv av förfall som säkerligen stulits direkt från de romerska ruiner som låg strödda över italienska halvön vid den här tiden.
Ett tredje exempel på manierism, på snudden nära barock är Giacomo della Portas fasad till Il Gesù, jesuitordens moderkyrka som färdigställdes 1580. De manieristiska inslagen representeras här av kopplade pilastrar, det illusoriska djupet skapat av pilastrar om lott samt portalens kolonnförsedda ädikula innanför en större ädikula krönt av en segmentbåge. Pediment inuti pediment! De är inte kloka de där romarna! Ja så här kunde den italienska manierismen se ut, men bäst av alla manieristiska motiv tycker jag dock att Bernardo Buontalentis Porta delle Suppliche i Uffizierna i Florens är. Vad tänkte Buontalenti egentligen när han bestämde sig för att dela och invertera ett uråldrigt arkitekturmotiv som segmentbågen över dörren. Var det ett skämt? Eller avsåg han att jävlas? Eller handlade det bara om en fix idé?
Det finns något fantastiskt otillfredsställande över den här segmentbågen. Det är som att den på ett mycket skönt sätt vrider om en kniv i min fyrkantiga skalle. Och det är nog precis Buontalentis avsikt. Oavsett hur många timmar jag stirrar på det här pedimentet faller det aldrig riktigt på plats. Varannan gång jag tittar ser jag ett väl avvägt vingpar som ger dörrpartiet en lätthet som om det försökte flyga i väg. Det är vackert, symmetriskt och inbjudande. Sedan blinkar jag till och i stället ser jag en mycket märklig invertering av en segmentbåge som på grund av dess brott aldrig får tillfredsställelsen att landa på portens karm och ta ned lasten till marken. Hur hålls den uppe? Hur bärs lasten? Och varför har halvorna hamnat på fel sidor? Skall jag tolka hela rummet som delat och inverterat? Sen blinkar jag igen och ser ett par vingar symmetriskt placerade över dörren. Det driver mig till vansinne! I det lilla så är det här så oändligt stor arkitektur! Och det är här, i manierismen det blir så otroligt bra innan varenda linje dragits till absurditet av barocken. När nästan allt fortfarande bygger på symmetri, regelbundenhet, stramhet och struktur så hoppar den här lilla segmentbågen ut ur väggen och gör långnäsa åt mig. Hatten av för dig Bernardo Buontalenti!